Det finns dagar då jag inte alls orkar träna. Där jag letar efter anledningar till att jag inte hinner, orkar eller behöver. Där jag nästan kan andas ut av utsäkterna jag fabricerar ihop åt mig själv. Dessa dagar är lätträknade och kommer inte allt för ofta, men de kommer och jag är högst medveten om varför de kommer.
Det kan vara att jag under en tid har varit stressad och “bockat av för mycket på min lista”.
Det kan vara att jag har sovit dåligt.
Det kan vara att jag inte följer någon plan och min träning är spretig.
Det kan vara att jag inte har något konkret mål.
Det kan vara att jag helt enkelt inte känner för det.
Mitt varför svajjar och där med lösningsorienteringen och handlingskraften. Äh, det kommer fler dagar att träna tänker jag lägger mig tillrätta i soffan eller skyndar på stegen till den där AW:n som helst plötsligt blev av.
Och så får det vara vissa gånger. För mycket riktigt så var just på grund av att jag hade lite för mycket i schemat och det skulle inte hjälpa min stressade kropp att trycka in ett träningspass, inte denna gången. För ja, jag förespråkar träning mot bland annat stress men vissa gånger stjälper den, speciellt när man behöver stressa ännu mer för att trycka något som på sikt inte kommer påverka. Inte om det sker enstaka gånger, men börjar man tumma på det var och varannan vecka, så ursäkterna blir enklare och enklare att ta till. Att man till slut inte ens reflekterar varför man inte har energi eller lust utan snabbt hänger sig fast på sin ursäkt och lägger ännu en gång träningen åt sidan – ja då blir det snarare en regel än ett undantag och då har vi skapat oss en ovana.