Inlägget igår skapade reaktioner. Reaktioner som vittnade om hur ingen av oss kvinnor är ensamma om att en gång känna eller erfara detta visade sig tydliga och jag vill tro att några även kände en förnyad kraft att fortsätta sätta ner foten. Men så finns det män som inte kan förstå vart detta kommer ifrån. Som vet. Som har erfarenhet. Som inte kan hålla med för de har aldrig varit med om detta fenomen under sina 25 år inom media och public affairs. Som känner folk. Och då kan det ju helt enkelt inte stämma. Att inte kunna lyfta blicken över sin bubbla och se världen ur ett helikopterperspektiv där problematiken över den ojämnställdhet mellan kvinnor och män har funnits längre än 25 år förvånar mig fortfarande.
Antal män som är livrädda för att göra sin röst hörd mot oss kvinnor är många fortsätter han. Rädslan över en falsk anklagelse. Det är ett större problem menar denna mannen på.
En del av mig är inte förvånad över att en man med en sådan erfarenhet och position i branschen inte ser problematiken. En annan del av mig blir besviken och känner hopplöshet. Det är ignorant och problematiskt att istället för att lyfta blicken och vilja veta mer istället motsätta sig och flytta fokus till hur synd det är om männen och hur illa det är att en kvinna som jag spär på polarisering genom att uttrycka min och hundratals kvinnors erfarenhet. Som om min erfarenhet i branchen och som kvinna inte räknades alls.
Mitt inlägg stärker inte banden mellan könen får jag höra. Nej, den belyser och lyfter upp en problematiken. Att sopa saker och ting under mattan och fortsätta le är enligt mig inget jag sysslar med. Jag kanske gräver min grop och ”skaffar mig fiender” här nu. För det är ju även sånt som stoppar många kvinnor att ta sig vidare framåt.
Men jag tar risken.
27