Jag minns på idrotten i skolan, hur jävla förbannad jag var en gång (av väldigt många gånger) när ett betyg skulle sättas för en specifik aktivitet och jag fick ett G. Trots att jag hade presterat lika väl som de andra i klassen. Jag hävdade att det var på grund av att jag inte spelade handboll och att det alltid hade varit lite av en uppförsbacke för mig. Det resulterade i att jag blev kallad för missundsam, girig och dramatisk. Året senare fick jag rätt, när det uppdagades att läraren hade ett litet informellt “system” för betygsättning och att “det är ju helt klart en fördel att spela handboll, eller någon annan sport som majoriteten spelar..” Tydligen räknades inte ridsport till någon större sport. Eller när jag öppet sa på en arbetsplats att jag ansåg mig förtjänar en löneökning pga min insats. Det passade sig inte, sådant tilldelas man, inte ber om.
Att öppet visa ett missnöje och öppet vilja, drömma, sträva efter något är idag (fortfarande) något lite fult. Eller bara svenskt? Som om man vore en girig grinch som missunnar alla andra lycka om man inte själv får ta del av den. Vissa gången är det säkerligen precis så. Men inte alltid och det irriterar mig när man inte kan uttrycka sitt begär.
Jag läser om Jerka, ni vet pappan i Bonusfamiljen? En av Sveriges kanske roligaste profiler och en fantastisk skådespelare. Jag läser om hans öppna missnöje mot Kristallen och hans besvikelse att ännu en gång inte vinna. Jag kan tycka att det är befriande. Helvete vad befriande det är.
Man vill något, man anser sig värd det och man ställer sig i mitten av folkhavet och säger högt – “jag har fan kämpat för det.” Sen kan jag tycka att man av respekt för sina andra skådespelarkollegor, för dramagenren, stannar kvar. Men det är inte det som jag vill lyfta eller poängtera här. Han får göra som behagar. Det är hans öppna besvikelse jag höjer.
Det är befriande på så sätt att jag är trött på “oj hoppsan, inte ska väl jag, hade ingen aaaaning om att jag skulle få det här..det bara hände..” – mentaliteten.
Det handlar inte om att man tar mark från någon annan eller inte unnar någon annan framgång. Det handlar om att man unnar sig själv framgång, och står för det.
82
