Det finns inte en enda grupp som jag har coachat där alla har varit på samma nivå och inte känt ett uns av nervositet. Inte en enda. Det finns alltid en stor del (ibland även alla) som är nervös, oroliga för hur det ska gå och känner en viss prestationsångest över att träna med andra som man varken känner eller har en insyn i hur de ligger till nivåmässigt. Lägg sedan till att träna med en många gånger ny tränare där man inte har en aning om hur denne kommer lägga upp passet.
Det är nervöst och FÅR vara nervöst.
Acceptera och välkomna den känslan. Låt den vara en del av dig, precis som nyfikenheten och pirret över vad det okända. Men låt det inte överskugga. Låt nervositeten gå jämte alla de känslor som vibrerar inom dig och ge dig själv en ärlig chans att få vara novis. Du behöver inte ha stenkoll. Du behöver inte heller vara bäst. Du behöver bara dyka upp och försöka. Resten överlåter du åt mig, så kommer jag se till att nervositeten snart kommer hamna längs bak i ledet av alla känslor.
Till nästa gång kommer glädjen, ivern att låta kroppen jobba och ovissheten vad som känner ske vara längst fram i ledet. Låt känslor som får dig att må bra leda men bejaka de som får kroppen att darra. Vi behöver dem med.
Eloge till alla grymma tjejer som tränade med mig under vecka 1. Det var en hel del nervositet och tvivel som byttes mot ren och skär endorfinfest.
Det gjorde ni för er själva. FÖR ER. FÖR DIG. Det är trots allt därför vi tränar. Bra jobbat ♡
31