Att våga klippa kort pixiefrisyr och inse att kvinnlighet inte sitter i håret.

Igår gjort jag det. Igår kapade jag av håret och gick från en kort bob till pixie. Det var nervöst och kändes som ett livsavgörande beslut när jag satt i stolen. Men när jag väl reste mig upp, tog ett varv i lokalen och tittade mig i spegeln i olika vinklar så kändes det lika självklart som när jag köper en banan på pressbyrån.

Men jag förstår mina känslor jag hade innan klippet. Även om det “bara är hår” så är det tyvärr så mycket mer tankar som styr än när det växer ut igen.  Passar frisyren med min stil? Funkar det korta håret med min livsstil med mycket träning? Kommer jag se ut som Gustav Vasa om jag inte lägger ner tid på styling varje dag? Hinner jag styla det? Men framförallt – tappar jag min femininitet?

Jag visste ju redan att jag passade i kort, det insåg jag ju i september när jag klippte mig kort som ovan. Även om jag fegade ur i sista sekunden när jag satt där i stolen och drev Amanda till vansinne genom att vela fram och tillbaka. Vi kom fram till att vi skulle köra på ett safe card och inte ta nacken samt spara rätt mycket på sidorna, och så skulle jag helt enkelt känna efter om jag ville klippa mer sen.

Vilket jag efter några månader såklart ville, speciellt efter att ha stalkat sönder varenda tjej med pixiefrisyr på instagram och Youtube.

Till slut blev jag trött på mig själv där jag satt i frisörstolen och velade för tredje besöket i rad. Så jag bad min osäkerhet hålla käften, sa till Amanda att sätta igång trimmern och tog sedan ett djupt andetag. En tanke om vad min kille skulle tycka fladdrade förbi och jag tänkte: jag gör det för mig själv, inte för honom.

Vi trimmade inte sidan då jag ville alternera frisyren med att köra bakåtkammat eller en mer stram slickad frisyr. Behöll luggen som lite har blivit min signatur då jag älskar att leka med volymen och få den riktig stor. Nacken trimmades och klipptes upp för att det inte skulle se ut som en hjälm men lämnade den ändå rätt “fri” för att inte se ut som Robyn i tidigt 90-tal. Eller ännu värre: som en medelålders amerikansk kvinna med mycket dålig klädsmak inne på WallMart med “can i speak with your maaaaaaanager” frippa.

När jag vaknade i morse och drog handen genom håret, ner i nacken, stelnade jag först till. HERREGUD DET ÄR STUBB. Sen kom jag på vad jag hade gjort och log. Det må bara vara hår, men för mig var det ett stort steg att våga testa en såhär pass vågad frisyr. För varje år som går blir jag lite mer modigare och mindre brydd om hur saker och ting ska vara, eller inte vara. Som polsk har jag alltid matats med att det är viktigt att vara kvinnlig, att man ska se ut, vara och agera på ett visst sätt. Missförstå mig rätt, min mamma har varit en stark förebild som alltid har uppmuntrat mig att gå min egna väg och göra exakt vad jag vill göra. Men mentaliteten i Polen, min polska släkt och min mormor som alltid pratade om kvinnas roll i hemmet när jag var yngre har liksom etsat sig fast och präglat vem jag är idag. Det är en av anledningarna varför jag är så fast besluten att aldrig ta någon skit som kvinna. Att jag är relativt dålig i hemmet (vilket är rätt befriande då jag har en kille som är grym på matlagning och struktur) och att jag vågar göra det jag vill, även om vissa saker tar lite längre tid att verkställa än andra.

Det är bara att klippa, javisst – men det ligger även mycket känslor i att klippa av något som i många kulturer har en viss status. Och när man varje dag som kvinna bedöms på hur man ser ut, är och presterar. Då är ett klipp en större deal än vad man tror. I alla fall för mig.

But here I am, pixie and fabulous!