JOANNA SWICA

Några av er har redan fattat. En del har önskat. Många har frågat om det inte är dags snart. Jag själv har avböjt förfrågningar i snart 3 års tid. Men så träffade jag Emma på @mondialforlag i maj och vi klickade. Sen började jag skriva. Och skriva. Mellan det raderade jag, skrev om, samt fick 9372 sammanbrott där jag ifrågasatte hela min existens och skrivduglighet.

Det är snart deadline och omslaget ska in. Det brinner och min själ ligger utspridd i ett hav av dokument. Det är en sak att skriva instagramscaptions mellan möten medan man kissar. Det kan man inte riktigt göra med en bok. Eller okej, ska jag vara ärlig så finns det vissa delar i ett visst kapitel som är skrivna precis så.

När Ylva på Sveriges Radio ringde mig förra veckan för att intervjua mig inför P4 Extra idag frågade hon mig vad som händer härnäst i mitt liv. Jag tvekade en sekund innan jag slutligen sa “Jag skriver på min bok som släpps nästa år.” Att säga dessa ord högt var ett steg framåt i min skrivprocess. Och jag tänkte att idag får bli dagen jag berättar för er också, oavsett om jag nämner det i radion eller ej. För vad väntar jag på, egentligen?

Hur som helst så är det skitläskigt och euforiskt på en och samma gång. Köper ni den blir jag glad. Men mest av allt vill jag att ni omfamnar den precis som jag har gjort. Vad den handlar om får ni veta i början av nästa år. Men låt mig säga som såhär, det är ingen bok om hur man hittar blåbär i skogen eller tar 120 kg marklyft. Men det är allt däremellan och framförallt så är det om hur löpningen återspeglas i allt jag gör och har gjort. Den inte alltid självklara vägen till ett varför i ett inte alltid så självklart liv.

P.s Bilden är en behind the scene från en av plåtningarna för boken. Jag var vrålhet.