JOANNA SWICA

Det var annorlunda med honom, ända sen vår första dejt, vår första kyss, vår första natt, vår första konstaterande att det var vi. Det var annorlunda. Grundat, stadigt och aldrig några konstigheter. Som ett tåg som tuffade framåt, meter för meter med ett tydligt mål men aldrig någon stress eller skarpa svängar. Lugnt och stadigt där stoppen var små milstolpar i vad som blev en dejt, flera dejter, förhållande, samboskap och nu en framtid som fru och man.

Jag misstänkte aldrig något, men jag har heller aldrig varit orolig för att det aldrig skulle ske. Jag visste redan att han vill bli min man, att han vill att jag ska bli mamman till hans barn. Han har sagt det. Men att han skulle fria den där dagen i Juli på en topp i Sälen med tårar som rann och ett konstaterande att det finns ingen annan än jag, än vi, än det här – det var jag inte beredd på.

Att Alexander, min bästa vän och en del av min familj, helt plötsligt inte kunde hänga med upp på fjället och flyga drönare med Johan och Red Bull gänget ifrågasatte jag aldrig. Inte heller att han skulle komma lite senare. Jaha, gör du det tänkte jag och snörade på mig mina löpskor där mina nya gröna löpstrumpor stack fram. Inte heller misstänkte jag något när resten av gänget alla svarade lite svävande på vart de skulle iväg och cykla. Ha så kul hojtade jag och satte mig bilen. Jag tänkte aldrig på att L hade sin stora ”vanliga” ryggsäck med sig och inte heller att jag aldrig fick använda den den, utan att han alltid hade den inom synhåll.

Det var inget speciellt med dagen han friade. Vi tränade på boxen, var och badade, jag var lite bakfull. Jag minns hur jag försökte styra av vår topptur för att jag ville bada istället med L var stenhård med att content skulle skapas och nu skulle faktiskt Johan möta upp oss med några från Red Bull som skulle reka en ny led för ett event. Jaja tänkte jag, vi drar väl upp då. Sen badar vi och drar till Viktors och dricker drinkar dealade jag till mig. Sen drog vi bort till Högfjället han och jag. Vandrade uppåt i stekande sol och ett huvud som påminde om gårdagens vin. Skrattade åt något vi hade pratat om kvällen innan och stannade lite då och då för att titta ut över vyerna. Jag minns hur jag la märke till att han bar på ett mobilstativ och frågade honom vad det var till. Han tittade på stativet han höll i handen och såg mig, lugn och stilla, i ögonen ”köpte denna för att äntligen få till en bild som inte är en selfie på oss”. Jaha, makes sense tänkte jag och log för mig själv över att han tog eget content-ansvar och inte bara försåg mig med bilder.

”Här blir bra, här kan vi börja dröna tills Johan och de andra kommer” säger jag efter ett tag. Han tittar på mig och börjar se sig omkring. Inte en människa så långt ögat kan nå. Vinden är så stilla att man knappt hör något annat än våra andetag. ”Här blir bra..” säger han tyst och börjar rigga runt. Jag skrattar högt och börjar filma honom. Retar honom lite över hur han fixar och trixar. Säger att han är värre än mig och skrattar ännu högre. Han noterar knappt mig. Jag vet nu för att han var så nervös att han var rädd att jag skulle höra hur hans hjärta dunkade.

Han ber mig ställa mig så han kan ställa in bilden för vår bild. Jag hittar position direkt, såklart. Efter en stund kommer han mot mig och ställer sig vid sedan om mig. Jag noterar knappt honom. Jag poserar och tar bort hans hand som börjar dra mig mot honom. Sluta nu mumlar jag och vänder mig mot kameran, låt oss ta bilden fortsätter jag och drar fram ”blogg-benet.” Han tar tag om mig, kysser mig och vänder mig mot honom igen. ”Men ta bilden nu!” fortsätter jag och vänder mig om igen. ”Inga hångelbilder nuuuu” skrattar jag och vänder mig om igen.

Herregud, nu när jag tänker efter på hur han kämpade undrar jag hur han kunde hålla sig från att slänga ringen.

Efter en stund tar han tag i mig och vänder mig om. Han ser mig i ögonen och börjar berätta om kärlek i sin renaste form och jag inser där och då, i det ögonblicket, vad som håller på att hända.

Och det är när han står på knä och frågar om jag vill gifta mig med honom som jag ännu en gång känner den där känslan emellanåt omfamnar mig så starkt när vi är tillsammans. Att det aldrig har varit någon annan än vi. Att det aldrig har funnits något annat svar än ja. Över höga toppar och djupa dalar, så är det vi

Jag vet inte hur många minuter det har gått när jag slingrar mig ur hans armar och tittar på honom, på fjället och sedan på drönaren med en förvirrad blick. Han skrattar och bekräftar min fråga med ”Nej, Johan och Red Bull kommer inte, vi ljög. Det finns inget gäng. Och nej, Alexander kommer heller inte..”

Jaha, helvete, vadfan. Jävlar vilken luring. Vi tjuter av skratt samtidigt som vi gråter av lycka. Det är hysteriskt. Som om vi vore två galna personer sitter vi där bland blåbärsriset och skålar i Bolinger som han fiskat upp från sin väska och snörvlar ikapp. Samma väska som ringen har legat i. Samma väskan som alltid finns i hans närhet.

”Vill du gå och äta våfflor med mig?” frågar han efter en stund och reser sig upp. ”Vi ska till Storfjällsgraven” säger han och börjar gå. Sedan går allt i ett rasande tempo. Han nästan springer fram de 4 kilometrarna över högfjället mot mittfjället och Storfjällsgraven. Jag halvspringer bakom och förstår inte så mycket mer än att jag har en ring på min hand och blivande man som älgar fram längs snåriga risbuskar och snirkliga plank upp över fjället.

Efter en stund möter vi lite folk som är påväg ner från Storfjällsgraven, de ler mot mig och gratulerar. Jag förstår ingenting men tänker att de har säkert mött honom längre fram då han kommer med champagneflaska och glas i händerna. Väl framme vid Storfjällsgraven gör jag en ansats att sätta mig ner innan han tar tag i min hand och ber mig hänga med runt till trädäcket varpå Alexander, Emelie, Anna, Karl, Anna och Angelica hoppar fram. SUPRISE! Bubbel, våfflor med grädde och hjortronsylt. Långbord med blommor och ännu en hemlighet som väl bevarats mellan alla parter. ”Är inte ni och cyklar?” frågar jag förvirrat med ett skenande hjärta som svämmar över av kärlek. ”Nej Joanna, ingen har cyklat”. Flabbar de och skålar mot mig. Och där börjar firandet av månader av hemlighetsmakeri av min blivande mans frieri.

Och det bara fortsätter där dagsfesten blir till middag på Frö och efterfest hemma hos oss. Skålar för kärleken och dans av lycka. En hand i min nacke, på mitt lår, om min midja, på min kind. Alltid nära. Han finns alltid nära. Som han alltid har varit ända sen sen den dagen jag ramlade ner för en barstol och förstörde hans väska med whiskey sour.

Och jag kom på mig själv att undra, om det känns såhär nu, om kärleken känns så häftigt inom mig just i detta nu, hur kommer det kännas den dagen jag blir hans fru. Klarar man det? För det känns som att hjärtat redan håller på att explodera.

Det finns ingen annan. Det finns bara vi.