Sitter i loungen på Boston Logan och äter chips. Calle är och hämtar mer citronpaj åt mig samt kollar på flygplanen som taxar ut och lyfter utanför de stora panoramafönsterna. Jag älskar det hos honom, hans barnsliga glädje över flygplan och outtröttliga aptit på världen.
Tar ett till chips, tuggar sakta och betraktar människorna runt omkring mig. Jag äter när jag inte är i fas. Är en sån där känsloätare som alla hälsoprogram hånar. Kan inte riktigt skaka av mig känslan jag har. Jag vet inte vad det är, men det känns som själen inte vet vilket ben som är stadigast. Att den väger fram och tillbaka. Något stör mig. Jag kommer på mig själv att sitta och tänka, analysera och inte riktigt komma till ro fast att jag befinner mig i ett stadie som jag vanligtvis älskar. Som alltid ger mig ultimat sinnesfrid och avkoppling. Det finns nog ingenstans som får mig att inte tänka så bra som på flygplan. Jag älskar att flyga och därför har våra långa resor som tex denna vi gör hem från Cancun aldrig stört mig. Tvärtom. Dessa resor har kittlat mig, fått mig att längta som ett litet barn och varit så..sköna.
Men på flighten mellan Panama och Boston gnagde det. Och det var inte att jag var på väg hem. Jag gillar mitt hem. Jag får inte ångest av att komma hem, lika lite som måndagar ger mig ångest. Men det var något. Det är något.
Nu kommer han, med 4 bitar citronpaj. Känslan jag ej kan definiera kommer få sällskap av känslan av magknip inatt. Men det är okej. Det får det vara.
0