Q & A ”Rädd att ta hjälp av en pt, att denna typ ska tänka nu jävlar ska tjockisen få lida för sin lathet. Men det är ju inte lathet, jag är rädd.”

Hej! Jag har en fråga som jag skulle vilja dela.
Jo.. jag är överviktig. Rejält. Och jävligt envis, uthållig, och tycker motion är jävligt kul. Som en glad grävling typ.Men är livrädd. Rädd att ta hjälp av en pt, att denna typ ska tänka nu jävlar ska tjockisen få lida för sin lathet. Men det är ju inte lathet, jag är rädd.
Rädd för att ramla, rädd för att skada mig, rädd för att använda min tunga kropp fel. Och när pulsen ökar får jag ångest.
Men jag längtar ut, vill svettas, vill känna glädjen igen efter ett härligt pass.  Känner mig fånge i min egen kropp. Så mina frågor är, pratas det om detta ? Det psykiska ?
Och hur går råden i att starta träning med stor övervikt ? Vad rekommenderar man ? Vad är rimligt. Obs vill ej bli smal. Vill bli glad och svettig.

Hej,

Först och främst så vill jag bara skicka en stor kram till dig. Modigt att dela. Jag tycker det är oerhört sunt av dig och du är redan en bit på vägen när du skriver att du vill bli glad och svettigt. Redan där, din förutsättning, är hållbar.

Jag har ett par vänner som har varit i liknande sits och alla säger samma sak: Våga ta hjälp! Fråga runt efter rekommendationer. Träffa olika PT:s. Skapa dig en uppfattning och känn efter om er kemi stämmer. Våga ställa krav på dem.

Har du kanske någon vän du kan börja med? Dela erfarenheter med? Ha som stöd?

En förbättring i livet kräver förändring och jag tycker du ska ge dig själv det. För som du skriver så vill du röra på dig. Du vill träna. Men du själv, dina tankar och modet, sätter stopp för det. Och ibland måste man bara blunda och ta steget. Våga. För jag lovar. Det kommer bli bra. Och vill börja smått, testa hur det känns med någon som redan vet lite om dig, så hjälper jag dig mer än gärna. Du har ju min mail. Och skulle inte det kännas bekvämt så har jag flera duktiga och bra Pt-vänner jag mer än gärna rekommenderar.

Kram,

83

Q & A ”Jag blir stressad av tanken på lopp!”

Har du något tips för hur man håller motivationen när man behöver träna (mot stress och för allmän glädje) men inte triggas eller har behov av att tävla? Jag mår skit när jag inte tränar men det blir så lätt att tappa motivationen när jag inte ”behöver” nå några mål. jag vill bara… fortsätta träna. och känner inget sug- och blir snarare stressad av tanken att behöva ställa upp i ett lopp..!

Hej!

Jag tror det är ett förekommande uppfattning att man ”måste” ha högt uppsatta mål och träna inför något specifikt.

Är träningen mindre värd för att man inte har ett mål? Tjänar rörelse inte ett högre syfte om vi inte har en tävling att knyta ihop träningsblocket med? Nog för att vi (ja jag skriver vi för jag vet att ni är en del här inne som är lika stora måltorskar som mig) är målfokuserade. Men om vi skalar av det översta lagret av självförverkligande – har vi verkligen klart för oss varför vi egentligen tränar? Förutom att fylla på vårt CV av grandiosa prestationer som sållar oss till det översta skiktet.

Jag tror, inklusive mig själv, att vi måste kliva tillbaka ett steg och se till vad träning först och främst gör för oss. Hur den får oss att må. Hur den stärker vår kropp och bygger förutsättningar för ett välmående 10-20 år framåt. Hur den fungerar som den enklaste formen av terapi och boost för sin självkänsla men framförallt självförtroende. Hur vi vågar mer och utvecklas framåt.

För du skriver själv att du mår skit när du inte tränar. Bara där har du en stor anledning att fortsätta. Att må bra är minst lika viktigt, om inte viktigare, som att träna inför ett lopp. Vårt välmående är det viktigaste vi har.

Men om du inte känner något sug just nu, byt riktning! Testa på en ny sport, gå med i en klubb eller haffa nya träningskompisar. Få in rörelse i ditt liv utan att ”aktivt gå och träna”. Kan du cykla till jobbet? Promenera? Häromveckan träffade jag ett par som gick till jobbet (10 km) 4 dagar i veckan. Det är 4 mil i veckan! Och då behövde de bara gå upp 30 min tidigare och fick dessutom kvalitetstid ihop. Vissa dagar lyssnade de dessutom på poddar/ljudböcker.

Haka inte upp dig på att du måste ha ett högre syfte för din träning. Det har du redan. Dig själv.

Kram på dig,

49

Vad gör man när man inser att man inte vill?

”Hej! Tycker du skriver väldigt bra och klokt och behöver få råd och dina tankar kring en sak.

Jag är nyutexaminerad ssk som känner att jag har valt hel fel väg i livet. Och det ger mig sån ångest och förtvivlan att jag inte gjort något åt det tidigare för jag vill inte jobba som det. Tiden på högskolan har gått så fort och från början kändes det rätt men ju längre tiden gick kändes det bara mer och mer fel och vipps så har det gått 3 år. Men det som är gjort är gjort och man kan inte förändra det som varit, samtidigt som jag var så ung när jag valde och under dessa åren förändras man mycket som människa med. Jag har kommit underfund med att jag vill jobba mer hälsofrämjande med friskvård och rehabilitering. Därför funderar jag bara på om jag ska jobba med något helt annat ett tag för att komma bort från allting och till hösten läsa en master inom hälsa och livsstil så man öppnar upp andra karriärvägar. Det som är jobbigt är bara alla runtomkring som förväntar sig att man ska ut och jobba som sjuksköterska nu, när jag själv egentligen bara vill fly. Tycker bara att allt känns så hopplöst just nu.”

Hej tjejen,

Jag väljer att svara dig i ett inlägg då jag tror att du inte är ensam om att känna just såhär. Eller nej, jag tror inte, jag vet. För jag hörde en person senast igår prata om just detta.

Vet du? Jag tror att dina studier har fört dig framåt dit du vill och fått dig att inse, i takt med att din kunskap har breddats och nya insikter har skapats, vad du vill göra. Att börja läsa ett ämne eller till ett yrke betyder inte att det är hugget i sten att man måste bli det. Se det istället som en jäkligt bra grund för ditt nästa steg. Ta mig tex, jag pluggade till Internationell Resekonsult efter några år utomlands och insåg ganska snabbt att min själ skulle dö på en resebyrå. Jag minns hur jag var på 2 dagars kurs på Amex resebyrå och ville bara bort. Däremot ville jag jobba med projektledning, resor och upplevelser. Jag tog det med mig och byggde på mitt CV genom olika jobb där min utbidning låg till grund och hjälpte till att få vissa jobb. Jag jobbade med hotell nere i Marocko, var logistik ansvarig på Tre, jobbade med event och projektledning samt inköp och koordination av räddningstjänster och bilbärgning på SOS International. Det fanns en röd tråd (okej, ibland var den rätt svår att se) och jag följde hela tiden min nyfikenhet.

Idag jobbar jag bland annat med resor på mina villkor, jag har bland annat Amex som samarbetspartner och frilansar bland annat som resereporter. Jag låter mitt intresse för träning och hälsa ta mer plats genom att vidareutbilda mig och jag ser ständigt till att låta min nyfikenhet leda vägen.

Det är aldrig en spikrak väg framåt och det tro mig, ibland blir det inte alls som man hade tänkt sig. Men så länge man gör det för sin egna skull och inte vad andra förväntas sig av en så blir det bra.

Gör vad du vill göra och kommer du på om ett år att ”nej, detta var inget för mig..” så får du ta dig en ny funderare. Man är aldrig fullärd eller klar. Men fan, slösa inte bort prime time av ditt liv genom att vilja fly. Ta kontroll och var tacksam över att du faktiskt har möjligheten att kunna bestämma över ditt öde. För det är ett privilegium.

Lycka till!

103

Q & A – träning, tävling och motivation.

Hur peppar och tränar du dig inför ett maraton?
Svar: Jag tänker igenom alla momenten, mina tre block som jag delar in distanserna i, och går igenom dem noga. Spellistor skapas och jag tänker på känslorna som tar över sista 2 kilometerna på ett lopp. Euforin som blandas med smärtsam trötthet. Jag tänker på den och på hur jävla nöjd jag kommer att vara. Men sen så ser jag genuint framemot att faktiskt springa. För det är inget jag vill ”beta av”. Jag vill ju vara där, mitt i, och göra det. Jag vill ju. Det är mitt varför, och har man ett sådant så har man även motivationen.

Vad är ditt nästa mål?
Jag har Barcelona Halvmaraton inplanerat där jag vill krossa min senaste tid, sen har jag fått lite förfrågningar om att skriva om lopp utomlands. Vilket jag förmodligen kommer att göra, jag gillar verkligen det upplägget. Springa och skriva. Passar mig perfekt. Vill utveckla löpningen ytterligare och är så sugen på att springa samt cykla Vasaloppet 90 km.

Har du en till tävling inplanerad? När tror du att du kör din nästa Ironman?

Det har jag, eller ja, ett par stycken. Som jag skrev ovan så är halvmaraton näst på tur. Jag har dock inte bestämt mig än om jag kommer köra en fulldistans IM nästa år. Jag kommer eventuellt hålla mig till IM-halvdistanser samt längre löplopp och fokusera på att bli en starkare löpare. Jag får se. Mycket kan hända och ni vet ju hur jag är vid det här laget – infall kan ske i princip när som.

Tänker du ha en säsongsvila och om hur kommer den isåfall se ut?
Ser denna veckan som en liten vila. Och kommer lägga in lite block då och då under våren som jag helvilar i samband med jobbresor eller liknande. Men annars nej. Jag behöver inte det. Jag vill träna på och mår bra utav det.

Hur gör du med träningskort? Jag tycker det är svårt att välja gym, ingen har engångsträning.
Jag engångstränar inte så har inte det problemet. Jag har varit medlem på SATS i snart 6 år. Funkar bra. Sen ”gästkör” jag på olika andra gym vid tillfälle. Har ett klippkort på Barrys, får hänga med och träna på olika boxar etc.

Hur får/har du energi varje dag till allt du gör?
Det har jag inte, vissa dagar stupar jag i säng vid åtta och andra får jag ändra om planerna på dagen för att jag inser att det blir för mycket. Jag får till 98% ihop det, men är fine när det inte går som jag vill. Men jag ser till att de basala grejerna i livet funkar. Som tex mat, sömn och relationer. Funkar de – ja då funkar resten.


55

Q & A

Tack för superfin blogg! Har en fråga. Gissar att du får en del skador ibland, hur gör du för att försöka hålla dig skadefri? Om du skadar dig, söker du hjälp direkt då? Går du regelbundet till naprapat eller dylikt, för att förebygga? Kort sagt, vad tänker du om skador. Tack, A

Svar: Hej A! Tack för du läser och att du gillar den. Kul med uppskattning. 🙂

Ska jag vara ärlig så får jag inte så mycket skador som jag hade kunnat få i denna sporten. Detta året har jag haft problem med min höft pga inflammation och överansträngning. Detta problem är nu nästan helt borta pga att jag stoppade i tid och tog tag i problemet direkt. Dessvärre ledde det till inställd tävling och löpvila i 4-5 veckor. Men, det är ingenting jämfört med hur illa det hade kunnat bli om jag bara fortsatte att köra på. Jag fokuserade istället på att träna ännu mer tung styrka, gå regelbundet till en napraprat och kiropraktor samt köra på känsla. Och det funkade för mig. Jag gav kroppen en liten paus och nu är den tillbaka – mer taggad än någonsin.

Joanna! Jag måste bara få säga detta: vilket grymt jobb du gör med dina sociala medier! Du är en fröjd att följa. Nu till min fråga… jag vill börja springa. Vad tycker du jag ska börja med?? Jag börjar från noll och är helt lost!

Svar: Hej! Vad glad jag blir över din kommentar, tack tack tack! För att svara på din fråga så tycker jag att du ska börja med att fokusera på följande tre saker:

1. Gå och få professionell hjälp gällande skor. Testa ut vilka som passar just dig. Köp även en uppsättning löpkläder som känns bra och tål väder och vind. Finns inget värre än illasittande löpkläder som läcker och ej leder av svett eller håller en varm.

2. Vad är ditt mål? Det måste du ha klart för dig. Varför vill du springa? Skriv ner det för dig själv och vill du så kan du dela detta mål med någon i din närhet för att då extra stöd i din satsning.

3. Hitta en träningskompis. Det är mycket roligare så. Gå med i en löpgrupp, kolla runt i din bekantskapskrets – kanske springer din kusins man mycket? Eller en kollega på jobbet? Bilda ett team.

Lycka till!

Hej Joanna, jag har undrat över en grej rätt länge. Känner du någonsin press över att faktiskt träna så mycket som du gör? Att du måste för att du är den du är?

Svar: Hej hej! Nej jag gör inte det. För det är inte för ”er” jag tränar. Inte heller för min familj, vänner eller andra bekanta. Mina sponsorer och jag har en god dialog om min träning och jag känner att jag alltid har fått bra backning i alla beslut jag har tagit. Däremot kan jag väl bli lite less på hetsen som har varit de senaste veckorna gällande min träning där frågor gällande om jag helt har slutat med triathlon har dykt upp. Och det är väl lite tröttsamt, att det är så utstickande att träna annat en period och därmed bli någon form av ”utböling”. Men hey, som sagt, jag mår bra av det och det är det enda som räknas.

Men jo, det finns en hel del ”måsten” som följer med detta yrket – man får väl bara påminna sig om varför man gör saker och ting och för vem. Gör man det så släpper det mesta, det tror jag.

Jag kommer från en bakgrund med noll träning så hur jag lever mitt liv idag är verkligen något jag inte ska känna press över.

Tack för en bra fråga. Kram,


35

Önskerubrik: Mina bästa tips för ett effektivt ”get shit done”

Jag är inget unikum när det kommer till att vara effektiv eller åstadkomma saker och ting. Det finns hundratals människor som gör mer än mig och fördelar sin tid smartare. Men hur jag planerade min tid och höll en stenhård struktur var en förutsättning att under x antal år vara heltidsanställd, träna 5-6 ggr i veckan och bygga upp mitt egna företag och Friendcation.

Först och främst: Din tid är viktig, dina prioriteringar är viktiga och den dagen du börjar åsidosätta dina behov är då basen spricker och du kommer börja halka efter.

Börja med att fråga dig själv vad som är viktigt i ditt liv. Vad behöver du för att fungera? I mitt fall var det bland annat: Träning, sömn, resor, stökiga vinmiddagar med vänner och egentid.  Nästa steg är att lista vilka måsten har du för att ditt liv ska fungera. Som tex ditt jobb. Det betalar ditt leverne och är en stark bas i ditt liv. Men ett annat måste kan exempelvis vara träning, kärlek eller lägenhet. När du har rett ut vad som behövs, vad som måste göras eller finnas så är det dags för att berätta för dig själv vad du vill. Vad drömmer du om? Vad vill du göra i livet?

Jag ville utvecklas i min tjänst på SOS International (som jag sa upp mig ifrån i maj), bygga mina sociala medier och lägga tid på Friendcation. Men jag ville även steppa upp min träning och bli bättre där jag var svag.

Det var väldigt mycket på samma gång, jag vet. Och nej, det var inte optimalt och jag vet nu i efterhand att jag var nära gränsen att vägga totalt. Men jag tror att anledningen till att jag aldrig gjorde det och fixade att hålla ihop det var att jag inte åsidosatte mina behov. Jag gick och la mig klockan tio för att orka träna klockan sex på morgonen. Redan där var två behov täckta. Vilket ledde till att jag höll mina träningspass och då även mina pauser där jag fokuserade på resor och vin. Jag såg till att det hela tiden blev lite av allt och de perioder jobbet pockade på min uppmärksamhet lite mer än vanligt gjorde jag en deal med mig själv att kötta på under en period men så fort det lugnade sig skulle jag ta micropausa. Min bästa grej var söndagar där jag steg upp vid åtta, tränade och sedan gick hem och spenderade resten av dagen i mjukisar ätandes godis och en hög av serier.

Folk drev ofta med min kalender, och gör det fortfarande. Det är som ett block tetris. Allt som går att schemalägga ligger inne. Jag skriver in träning, blockerar tid för egen tid som inte är planerad utan styrs av lust, middagar, jobb, möten, admintid, telefontid. Det låter neurotiskt men det ger mig ett lugn. Jag får ofta höra ”gud vad tråkigt att aldrig kunna vara spontan”, men jag håller inte med, för desto bättre koll jag har haft på min tid, desto lättare har det varit att vara spontan. Men sen är det även så att vissa perioder ville jag inte ha spontanitet. Varför det? Jag hade ett fokus och ett mål samt spännande inplanerade händelser som jag ville fokusera på.

Min i många fall nitiska planering är en stor anledning till att jag sitter här idag. Jag har sagt lika mycket nej som ja och jag har värdesatt min tid. Att träna har varit lika viktigt som ett jobbmöte och det har inte spelat någon roll om det har varit helg eller vardag – jobba kan man göra när som så länge man tillåter sig att vila när man kan, oavsett det är söndag eller en tisdag eftermiddag. Det går att designa sitt liv utifrån hur man vill leva det och ”get shit done”.

Räkna inte med att alla kommer förstå eller göra samma, det är bara slöseri med tid. För det är du som ska leva, och någonstans är det upp till dig. Du behöver inte och du måste inte ha den förståelsen. Fokusera på dina andra måsten istället. Det är de som kommer ge dig det du vill ha. Och din sfär som förstår kommer att stötta, och även stanna.


68

Önskerubrik: Så ser min sommar ut

Vaxholm sommaren 2018

När C fick reda på att jag tänkte tävla i år trots allt så skakade han bara på axlarna och mumlade ”det var den sommaren”.  Nåja, riktig så dramatiskt kanske det inte var men han gjorde det. För planen var att inte köra några rena triathlonlopp detta året, men då saker och ting inte riktigt gick som jag hade tänkt förra året så kändes det som att jag inte var klar riktigt ännu. Jag ville ha revansch. Så därför ändrades planen om en paus från triathlon till en rätt tuff säsong. Jag är inte förvånad. Det går fort i svängarna.

Sandhamn sommaren 2018

Juni:
Juni inledes med en jobbresa till Malta tillsammans med Louise och fortsätte sedan direkt ner till Malmö för ett jobbuppdrag, film och där jag passade på att stanna ett par dagar hos min familj. Kom upp till Stockholm lagom till den årliga dagsfesten hos Törnemans. På fredag springer jag Ragnar Race tillsammans med mitt Reebok lag och därefter blir det ett par lugna dagar hemma innan jag packar partyväskan och drar till Sandhamn för midsommar och ett och annat glas vin. Resten av juni kommer spenderas i stan där fokus kommer ligga på träning och jobb. Förutom en kväll då jag planerar en AW med ett gäng sköna tjejer för att inviga balkongen.

Ystad sommaren 2018

Juli:
Tävlar för tredje året i rad i IRONMAN Jönköping 70.3 och kommer spendera 3 dagar nere i Jönköping i samband med det. Sen funderar jag på om jag inte ska fortsätta neråt till Skåne för 10 dagars semester. Kommer vara ypperliga träningsmöjligheter då Skånes vägar är perfekta för långdistanscykling. Kanske att vi drar över till Bornholm med eller tar 1-2 dagar i Köpenhamn. Finns en den nya restauranger jag skulle vilja testa där samt runt om på Österlen. Sen vill jag såklart bo på Ystads Saltsjöbad. Men något säger mig att det kommer vara helt fullbokat. Resten av juli kommer spenderas i Stockholm och ute i Skärgården.

Abisko sommaren 2018

Augusti:
Smäller av månaden med att dra iväg och springa Kia Fjällmaraton med Manne den 4:e Augusti. Kommer därefter åka direkt ner till Göteborg då jag har en inspelning och ett nytt samarbete som drar igång för hösten vilket passar perfekt då jag slutet på den veckan kommer hoppa på båten och segla ut till Kärringön för släktkalas/dop med familjen Stråhle. Sen är det helt plötsligt bara en vecka kvar till IRONMAN Kalmar och där är min plan att dra ner redan på onsdag morgon efter en föreläsning jag ska ha för en större gymkedja. Förhoppningsvis går loppet så som jag vill och jag kommer då efter det ta ett par veckors paus från min schemalagda träning och köra på lust. Sen är det i princip fullt ös igen. Jag har två föreläsningar i slutet på månaden och kommer förhoppningsvis veta vad mer jag ska göra av mitt liv.

Rio förra september

September:
Drar iväg med Friendcation till Dalarna och förhoppningsvis till NYC med Calle då han fyller år (väldigt oklart ännu!) Sen får vi se. Kalendern är öppen. Vad som helst kan hända.

Så som det ser ut nu så kommer jag spendera hela sommaren i Sverige (förutom en liten avstickare till Danmark) och det ska bli så skönt. Jag älskar Sverige på sommaren och reser hellre bort på sensommaren framåt. Ska se om jag inte kan hitta små mysiga get aways i Sverige som jag kan boka som lite sista minuten resor.


Sommaren – jag är redo!

 

0

Önskerubrik: Varför triathlon?

Jag brukar skämta och säga ”Varför välja en sport att känna sig dålig i tre?” när jag sitter där med uppgiven blick och blött hår som droppar ner på mina fötter i det kalla omklädningsrummet på Kronobergsbadet. För helt ärligt talat, vore det inte enklare att välja EN sport och fokusera på istället för tre varav två av grenarna var helt nya för mig när jag började med dem.  Jo, man kan tycka det. Men sen är vi triathleter en speciell sorts av människor, vi tar gärna inte enkla vägen och vi är många gånger högpresterande människor, vare sig det handlar om träning, jobb eller sociala sammanhang.

Jag höll på med crossfit innan jag kom in på konditionsträning och innan dess var jag en typisk styrketräningstjej som gick morgonpromenader och åt kvarg. Jag böjde 110 kg och drog 140 kg i mark. En stark jäkel med andra ord. Men desto starkare jag blev desto tyngre jag blev jag när jag sprang och det störde mig. För jag ville göra både och, jag ville också springa sådär lätt som andra träningsprofiler. Jag ville också uppleva runners high och känna mig snabb. Så jag trappade ner på crossfiten och började träna löpning mer fokuserat. Vilket såklart ledde till att jag efter ett halvår fick benhinneinflammation och därefter hälsporre då mitt löpsteg inte var mycket att hurra över och kroppen inte riktigt var van vid den mängd löpning. Min kille cyklade en del på den tiden och tjatade på mig att jag skulle köpa en cykel så jag kunde börja cykla med honom. Jag vägrade då jag föraktade cyklister och tyckte det var ett gäng wannabe tour de france dårar. Men efter att ha fått löpförbud som ledde till lite lätt panik för att konditionsträningen skulle utebli gick jag med på att åtminstone testa en cykel när jag var nere hos mina föräldrar i Ystad. Vi åkte bort till Roslins cykel och testade runt men köpte aldrig någon då jag var fast besluten att köpa en MBT.

Några veckor senare står jag i Bandhagen och swishar 5000 för en röd gammal trek med smala hjul och bockstyre. Jag hade blivit med snabb cykel och följande månader spenderade jag x antal timmar med att harva runt Stockholm. Minst hälften av gångerna gråtandes då allt gjorde ont och det var så jobbigt. Inte helt oväntat då jag varken hade gjort någon bikefit eller hade korrekt sadel.

Men som med allting jag gör så behöver jag ett syfte, ett varför. Detta varför leder in till ett mål. Vad skulle jag göra med all denna cykling? Om ett par veckor skulle jag börja springa igen men ville inte riktigt sluta cykla. Det var då jag hörde om Stockholm Triathlon, tänkte ”hur svårt kan det vara?” och anmälde mig till sprint-distansen. En månad senare hundsimmade jag mig igenom mitt första triathlon och under sista kilometrarna på löpningen mot målgång tänkte jag ”Herrjävlar vilken grej, jag tänker göra om detta igen, men denna gången träna för det.”

Och på den vägen var det. Jag spenderade 3-4 månader i simhallen och lärde mig att crawla, bytte upp mig till en ordentlig cykel med shimano 105 växlar och gjorde en bikefit som fick himmeln att öppna sig och min rygg att vråla ”halleluuuja!”.

Jag tror den största drivkraften att fortsätta med triathlon var känslan att lära sig något helt nytt. Jag gick igång på att lära mig att crawla och cykla på andra sätt än från punkt a till b i stan. Det var som en helt ny värld och jag lärde mig hela tiden något nytt och framförallt – blev bättre och bättre. Vilket man blir när man börjar på noll , det kan inte gå annat än uppåt.

När jag sen insåg hur många människor som följde detta nya intresse och hur jag inspirerade till att våga testa själva så fick jag motivation att testa en IRONMAN halvdistans i Jönköping. Vilket spred sig och många blev inspirerade att göra samma vilket ledde till att blev jag tillfrågad ett par månader efter loppet om jag ville bli IRONMAN Ambassadör. Och sen rullade det på med att Canyon lånade ut en min tempocykel till mig och jag blev ner bjuden till Polen och Spanien för att köra halvdistanser och dela med mig av detta i mina kanaler. Lika mycket som triathlon blev en del i mitt liv så blev det även en stor drivkraft för andra och det är mycket av det som har gjort att jag har delat med mig av när det går bra men även mindre bra i mina kanaler. För jag tycker inte alltid det är skitkul. Träning är inte alltid kul. Och jag tycker det är viktigt att skriva om, inte bara att dela med sig av lyckade träningspass, vinster och pressade tider.

Mitt mål har aldrig varit pallplatser eller att tillhöra de bästa i Sverige. Jag omger mig gärna med proffs, tränar gärna med gymma atleter men jag har inga planer på att bli en av dem. Det är inte det jag vill uppnå med min träning. Vilket många tror, speciellt nu när jag har tagit tjänstledigt. Många människor nästan förväntar sig att det är för att ha ännu mer tid att träna för en tävlingssatsning. Ta sig till Kona Hawaii. Det är helt fel, för jag tränar inte mer idag än jag gjorde när jag var anställd. Jag tränar bara på lite mer humana tider och kan bestämma mitt schema mer fritt, men träningen är inte mitt primära fokus. Och det måste det inte vara heller, även om man tränar tre grenar.

Jag vill prestera x antal minuter bättre för varje tävling och framförallt gå i mål med samma känsla som jag kände under mitt första lopp. Jag vill inspirera andra till att våga testa och lära sig något helt nytt. Jag vill visa att det går att träna hårt men inte nödvändigtvis göra det för att vilja vinna. Att inte behöva välja bort allt annat bara för att man vill bli bra på något. Jag vill ta ut mig totalt, utmanas och njuta av vad min kropp är kapabel till.

Jag kommer alltid minnas när jag gick i mål i Kalmar. Det var ca 3.5 vecka efter cykelolyckan och jag hade beslutat mig att köra ändå (läs om det här och racereport här). Inget beslut jag vill att andra tar efter för egentligen var det hål i huvudet att göra en fulldistans IRONMAN med de skadorna jag hade. Men. Jag hade mina anledningar och hade nog inte fortsatt med triathlon om jag inte hade genomfört loppet.

Som det ser ut nu kommer jag alltid simma, cykla, springa men jag funderar på att ta en tävlingspaus från triathlon nästa säsong och cykla mer gravel, slipa på min löpning och börja klättra. Kanske kör något swimrun och tar ett par månader i gymmet för att bygga upp styrkan igen. Finns så mycket jag vill testa och utvecklas i. Triathlon kommer alltid finnas kvar, men suget efter denna säsongen kommer, som det känns nu, vara lite mättat. Om 3 veckor gör jag mitt 6e IM lopp. Jag vet att den siffran kommer dubblas, men måste det hända nu nu nu?

För dig som funderar på triathlon så finns det bara en sak och det är att testa! Du har inget att förlora på det och det är en fantastisk sport som kommer utveckla dig på flera plan. Man vet aldrig vad som kan hända om man inte testar. Kör!

För mer läsning om just triathlon så finns hela arkivet här.

18