Önskerubrik: Mina bästa tips för ett effektivt ”get shit done”

Jag är inget unikum när det kommer till att vara effektiv eller åstadkomma saker och ting. Det finns hundratals människor som gör mer än mig och fördelar sin tid smartare. Men hur jag planerade min tid och höll en stenhård struktur var en förutsättning att under x antal år vara heltidsanställd, träna 5-6 ggr i veckan och bygga upp mitt egna företag och Friendcation.

Först och främst: Din tid är viktig, dina prioriteringar är viktiga och den dagen du börjar åsidosätta dina behov är då basen spricker och du kommer börja halka efter.

Börja med att fråga dig själv vad som är viktigt i ditt liv. Vad behöver du för att fungera? I mitt fall var det bland annat: Träning, sömn, resor, stökiga vinmiddagar med vänner och egentid.  Nästa steg är att lista vilka måsten har du för att ditt liv ska fungera. Som tex ditt jobb. Det betalar ditt leverne och är en stark bas i ditt liv. Men ett annat måste kan exempelvis vara träning, kärlek eller lägenhet. När du har rett ut vad som behövs, vad som måste göras eller finnas så är det dags för att berätta för dig själv vad du vill. Vad drömmer du om? Vad vill du göra i livet?

Jag ville utvecklas i min tjänst på SOS International (som jag sa upp mig ifrån i maj), bygga mina sociala medier och lägga tid på Friendcation. Men jag ville även steppa upp min träning och bli bättre där jag var svag.

Det var väldigt mycket på samma gång, jag vet. Och nej, det var inte optimalt och jag vet nu i efterhand att jag var nära gränsen att vägga totalt. Men jag tror att anledningen till att jag aldrig gjorde det och fixade att hålla ihop det var att jag inte åsidosatte mina behov. Jag gick och la mig klockan tio för att orka träna klockan sex på morgonen. Redan där var två behov täckta. Vilket ledde till att jag höll mina träningspass och då även mina pauser där jag fokuserade på resor och vin. Jag såg till att det hela tiden blev lite av allt och de perioder jobbet pockade på min uppmärksamhet lite mer än vanligt gjorde jag en deal med mig själv att kötta på under en period men så fort det lugnade sig skulle jag ta micropausa. Min bästa grej var söndagar där jag steg upp vid åtta, tränade och sedan gick hem och spenderade resten av dagen i mjukisar ätandes godis och en hög av serier.

Folk drev ofta med min kalender, och gör det fortfarande. Det är som ett block tetris. Allt som går att schemalägga ligger inne. Jag skriver in träning, blockerar tid för egen tid som inte är planerad utan styrs av lust, middagar, jobb, möten, admintid, telefontid. Det låter neurotiskt men det ger mig ett lugn. Jag får ofta höra ”gud vad tråkigt att aldrig kunna vara spontan”, men jag håller inte med, för desto bättre koll jag har haft på min tid, desto lättare har det varit att vara spontan. Men sen är det även så att vissa perioder ville jag inte ha spontanitet. Varför det? Jag hade ett fokus och ett mål samt spännande inplanerade händelser som jag ville fokusera på.

Min i många fall nitiska planering är en stor anledning till att jag sitter här idag. Jag har sagt lika mycket nej som ja och jag har värdesatt min tid. Att träna har varit lika viktigt som ett jobbmöte och det har inte spelat någon roll om det har varit helg eller vardag – jobba kan man göra när som så länge man tillåter sig att vila när man kan, oavsett det är söndag eller en tisdag eftermiddag. Det går att designa sitt liv utifrån hur man vill leva det och ”get shit done”.

Räkna inte med att alla kommer förstå eller göra samma, det är bara slöseri med tid. För det är du som ska leva, och någonstans är det upp till dig. Du behöver inte och du måste inte ha den förståelsen. Fokusera på dina andra måsten istället. Det är de som kommer ge dig det du vill ha. Och din sfär som förstår kommer att stötta, och även stanna.


68

Önskerubrik: Så ser min sommar ut

Vaxholm sommaren 2018

När C fick reda på att jag tänkte tävla i år trots allt så skakade han bara på axlarna och mumlade ”det var den sommaren”.  Nåja, riktig så dramatiskt kanske det inte var men han gjorde det. För planen var att inte köra några rena triathlonlopp detta året, men då saker och ting inte riktigt gick som jag hade tänkt förra året så kändes det som att jag inte var klar riktigt ännu. Jag ville ha revansch. Så därför ändrades planen om en paus från triathlon till en rätt tuff säsong. Jag är inte förvånad. Det går fort i svängarna.

Sandhamn sommaren 2018

Juni:
Juni inledes med en jobbresa till Malta tillsammans med Louise och fortsätte sedan direkt ner till Malmö för ett jobbuppdrag, film och där jag passade på att stanna ett par dagar hos min familj. Kom upp till Stockholm lagom till den årliga dagsfesten hos Törnemans. På fredag springer jag Ragnar Race tillsammans med mitt Reebok lag och därefter blir det ett par lugna dagar hemma innan jag packar partyväskan och drar till Sandhamn för midsommar och ett och annat glas vin. Resten av juni kommer spenderas i stan där fokus kommer ligga på träning och jobb. Förutom en kväll då jag planerar en AW med ett gäng sköna tjejer för att inviga balkongen.

Ystad sommaren 2018

Juli:
Tävlar för tredje året i rad i IRONMAN Jönköping 70.3 och kommer spendera 3 dagar nere i Jönköping i samband med det. Sen funderar jag på om jag inte ska fortsätta neråt till Skåne för 10 dagars semester. Kommer vara ypperliga träningsmöjligheter då Skånes vägar är perfekta för långdistanscykling. Kanske att vi drar över till Bornholm med eller tar 1-2 dagar i Köpenhamn. Finns en den nya restauranger jag skulle vilja testa där samt runt om på Österlen. Sen vill jag såklart bo på Ystads Saltsjöbad. Men något säger mig att det kommer vara helt fullbokat. Resten av juli kommer spenderas i Stockholm och ute i Skärgården.

Abisko sommaren 2018

Augusti:
Smäller av månaden med att dra iväg och springa Kia Fjällmaraton med Manne den 4:e Augusti. Kommer därefter åka direkt ner till Göteborg då jag har en inspelning och ett nytt samarbete som drar igång för hösten vilket passar perfekt då jag slutet på den veckan kommer hoppa på båten och segla ut till Kärringön för släktkalas/dop med familjen Stråhle. Sen är det helt plötsligt bara en vecka kvar till IRONMAN Kalmar och där är min plan att dra ner redan på onsdag morgon efter en föreläsning jag ska ha för en större gymkedja. Förhoppningsvis går loppet så som jag vill och jag kommer då efter det ta ett par veckors paus från min schemalagda träning och köra på lust. Sen är det i princip fullt ös igen. Jag har två föreläsningar i slutet på månaden och kommer förhoppningsvis veta vad mer jag ska göra av mitt liv.

Rio förra september

September:
Drar iväg med Friendcation till Dalarna och förhoppningsvis till NYC med Calle då han fyller år (väldigt oklart ännu!) Sen får vi se. Kalendern är öppen. Vad som helst kan hända.

Så som det ser ut nu så kommer jag spendera hela sommaren i Sverige (förutom en liten avstickare till Danmark) och det ska bli så skönt. Jag älskar Sverige på sommaren och reser hellre bort på sensommaren framåt. Ska se om jag inte kan hitta små mysiga get aways i Sverige som jag kan boka som lite sista minuten resor.


Sommaren – jag är redo!

 

0

Önskerubrik: Varför triathlon?

Jag brukar skämta och säga ”Varför välja en sport att känna sig dålig i tre?” när jag sitter där med uppgiven blick och blött hår som droppar ner på mina fötter i det kalla omklädningsrummet på Kronobergsbadet. För helt ärligt talat, vore det inte enklare att välja EN sport och fokusera på istället för tre varav två av grenarna var helt nya för mig när jag började med dem.  Jo, man kan tycka det. Men sen är vi triathleter en speciell sorts av människor, vi tar gärna inte enkla vägen och vi är många gånger högpresterande människor, vare sig det handlar om träning, jobb eller sociala sammanhang.

Jag höll på med crossfit innan jag kom in på konditionsträning och innan dess var jag en typisk styrketräningstjej som gick morgonpromenader och åt kvarg. Jag böjde 110 kg och drog 140 kg i mark. En stark jäkel med andra ord. Men desto starkare jag blev desto tyngre jag blev jag när jag sprang och det störde mig. För jag ville göra både och, jag ville också springa sådär lätt som andra träningsprofiler. Jag ville också uppleva runners high och känna mig snabb. Så jag trappade ner på crossfiten och började träna löpning mer fokuserat. Vilket såklart ledde till att jag efter ett halvår fick benhinneinflammation och därefter hälsporre då mitt löpsteg inte var mycket att hurra över och kroppen inte riktigt var van vid den mängd löpning. Min kille cyklade en del på den tiden och tjatade på mig att jag skulle köpa en cykel så jag kunde börja cykla med honom. Jag vägrade då jag föraktade cyklister och tyckte det var ett gäng wannabe tour de france dårar. Men efter att ha fått löpförbud som ledde till lite lätt panik för att konditionsträningen skulle utebli gick jag med på att åtminstone testa en cykel när jag var nere hos mina föräldrar i Ystad. Vi åkte bort till Roslins cykel och testade runt men köpte aldrig någon då jag var fast besluten att köpa en MBT.

Några veckor senare står jag i Bandhagen och swishar 5000 för en röd gammal trek med smala hjul och bockstyre. Jag hade blivit med snabb cykel och följande månader spenderade jag x antal timmar med att harva runt Stockholm. Minst hälften av gångerna gråtandes då allt gjorde ont och det var så jobbigt. Inte helt oväntat då jag varken hade gjort någon bikefit eller hade korrekt sadel.

Men som med allting jag gör så behöver jag ett syfte, ett varför. Detta varför leder in till ett mål. Vad skulle jag göra med all denna cykling? Om ett par veckor skulle jag börja springa igen men ville inte riktigt sluta cykla. Det var då jag hörde om Stockholm Triathlon, tänkte ”hur svårt kan det vara?” och anmälde mig till sprint-distansen. En månad senare hundsimmade jag mig igenom mitt första triathlon och under sista kilometrarna på löpningen mot målgång tänkte jag ”Herrjävlar vilken grej, jag tänker göra om detta igen, men denna gången träna för det.”

Och på den vägen var det. Jag spenderade 3-4 månader i simhallen och lärde mig att crawla, bytte upp mig till en ordentlig cykel med shimano 105 växlar och gjorde en bikefit som fick himmeln att öppna sig och min rygg att vråla ”halleluuuja!”.

Jag tror den största drivkraften att fortsätta med triathlon var känslan att lära sig något helt nytt. Jag gick igång på att lära mig att crawla och cykla på andra sätt än från punkt a till b i stan. Det var som en helt ny värld och jag lärde mig hela tiden något nytt och framförallt – blev bättre och bättre. Vilket man blir när man börjar på noll , det kan inte gå annat än uppåt.

När jag sen insåg hur många människor som följde detta nya intresse och hur jag inspirerade till att våga testa själva så fick jag motivation att testa en IRONMAN halvdistans i Jönköping. Vilket spred sig och många blev inspirerade att göra samma vilket ledde till att blev jag tillfrågad ett par månader efter loppet om jag ville bli IRONMAN Ambassadör. Och sen rullade det på med att Canyon lånade ut en min tempocykel till mig och jag blev ner bjuden till Polen och Spanien för att köra halvdistanser och dela med mig av detta i mina kanaler. Lika mycket som triathlon blev en del i mitt liv så blev det även en stor drivkraft för andra och det är mycket av det som har gjort att jag har delat med mig av när det går bra men även mindre bra i mina kanaler. För jag tycker inte alltid det är skitkul. Träning är inte alltid kul. Och jag tycker det är viktigt att skriva om, inte bara att dela med sig av lyckade träningspass, vinster och pressade tider.

Mitt mål har aldrig varit pallplatser eller att tillhöra de bästa i Sverige. Jag omger mig gärna med proffs, tränar gärna med gymma atleter men jag har inga planer på att bli en av dem. Det är inte det jag vill uppnå med min träning. Vilket många tror, speciellt nu när jag har tagit tjänstledigt. Många människor nästan förväntar sig att det är för att ha ännu mer tid att träna för en tävlingssatsning. Ta sig till Kona Hawaii. Det är helt fel, för jag tränar inte mer idag än jag gjorde när jag var anställd. Jag tränar bara på lite mer humana tider och kan bestämma mitt schema mer fritt, men träningen är inte mitt primära fokus. Och det måste det inte vara heller, även om man tränar tre grenar.

Jag vill prestera x antal minuter bättre för varje tävling och framförallt gå i mål med samma känsla som jag kände under mitt första lopp. Jag vill inspirera andra till att våga testa och lära sig något helt nytt. Jag vill visa att det går att träna hårt men inte nödvändigtvis göra det för att vilja vinna. Att inte behöva välja bort allt annat bara för att man vill bli bra på något. Jag vill ta ut mig totalt, utmanas och njuta av vad min kropp är kapabel till.

Jag kommer alltid minnas när jag gick i mål i Kalmar. Det var ca 3.5 vecka efter cykelolyckan och jag hade beslutat mig att köra ändå (läs om det här och racereport här). Inget beslut jag vill att andra tar efter för egentligen var det hål i huvudet att göra en fulldistans IRONMAN med de skadorna jag hade. Men. Jag hade mina anledningar och hade nog inte fortsatt med triathlon om jag inte hade genomfört loppet.

Som det ser ut nu kommer jag alltid simma, cykla, springa men jag funderar på att ta en tävlingspaus från triathlon nästa säsong och cykla mer gravel, slipa på min löpning och börja klättra. Kanske kör något swimrun och tar ett par månader i gymmet för att bygga upp styrkan igen. Finns så mycket jag vill testa och utvecklas i. Triathlon kommer alltid finnas kvar, men suget efter denna säsongen kommer, som det känns nu, vara lite mättat. Om 3 veckor gör jag mitt 6e IM lopp. Jag vet att den siffran kommer dubblas, men måste det hända nu nu nu?

För dig som funderar på triathlon så finns det bara en sak och det är att testa! Du har inget att förlora på det och det är en fantastisk sport som kommer utveckla dig på flera plan. Man vet aldrig vad som kan hända om man inte testar. Kör!

För mer läsning om just triathlon så finns hela arkivet här.

18

Önskerubrik: Mina råd gällande tjänstledigt

Det har gått snart 5 månader sedan jag gick på tjänstledigt, ett beslut som jag tänker på varje dag och som jag vet kommer att vara mitt livs bästa beslut oavsett om jag hade gått tillbaka till SOS eller ej. Jag tänkte besvara några av de frågor som ofta trillar in och som jag har förstått många av er funderar på.

Varför? För er som undrar varför jag tog tjänstledigt så kan ni läsa ett långt och utförligt svar här.

Men om man nu har kommit så pass långt att man seriöst funderar på det. Vad ska man göra då? Skriv ner varför du vill ta tjänstledigt och ha klart för dig under vilken period du vill ta tjänstledigt. Boka in ett möte med din chef och förklara anledningen, är det en bra chef/organisation så kommer de inte sätta sig på tvären utan ni kommer tillsammans komma fram till något som funkar för er båda. Kolla upp vad du har rätt till med HR samt rent lagmässigt. Det skiljer sig något åt att ta tjänstledigt för studier och för att testa på att driva egen verksamhet. Det viktigaste är att det inte konkurrerar med ditt nuvarande företag. Våga berätta och framförallt – våga be om det du önskar.

Hur får man det att gå ihop ekonomiskt?
Jag hoppas och tror att man har en någorlunda plan när man ger sig själv en paus, och med det menar jag inte plan för vad man ska göra under tjänstledigheten, den är mindre väsentlig. Utan en ekonomisk plan. Den bör vara utarbetad och satt innan man går in och ber om ett möte. I mitt fall så hade jag sparat x antal tusen kronor av min lön (och det jag har dragit in på samarbeten) varje månad som drogs av direkt när lönen landade på mitt ena konto. Sedan har jag inte använt något av det jag har fått in på diverse samarbeten eller bloppisar. Så allt det har sparats på olika ställen och konton, vilket nu resulterar i en liten summa varje månad. Det är inte en summa jag är van vid då jag gick ner tjugotusen kronor och har fått göra lite justeringar i min vardag men det är en summa jag är stolt över – för jag kan vakna en morgon och bestämma mig att nej, idag vill jag inte göra någonting alls och det är helt self-made.

Vad kommer familj och vänner tycka?
Förhoppningsvis stöttar de dig, precis som mina gör. Om inte – är det dem eller du som ska göra detta? Ställ frågan, varför ogillar ni/du detta? Våga konfrontera och be om stöd. Det är viktigt.

Vad gör man om det inte fungerar?
Man kontaktar sin arbetsgivare och ber om ett datum att återkomma till jobbet på. Det är inget konstigt med det. Tänk alla entreprenörer som startar bolag som går åt helvete, eller personer som satsar allt på en tjänst som visar sig vara helt fel, man utvärderar och går vidare. Det finns inget svagt eller pinsamt med det, att våga hoppa är det väsentliga och sen hur det går, ja det är en del av resan

Hur får man dagarna att inte förvandlas till ett lång Netflix-maraton?
För min del var det ingen risk, jag hade att göra från dag ett. Men sen kan jag tycka som såhär: att spelar det någon roll? Jag kommer lätt ta ett par dagar när det lugnar sig lite i mitt liv och spendera hemma, som en liten social detox. Tänk vad härligt ändå att kunna bestämma sig för att ”nej idag vill jag spendera denna regniga morgon i sängen med 4 avsnitt av Suits.”

Gör exakt vad du känner för. Det är DIN ledighet.

26

Önskerubrik: Saker som gör min dag/vecka bättre

Jag gillar struktur. Det kanske inte märks alltid då jag kan verka som en person med många bollar i luften och väldigt mycket ”gasen i botten”. Men jag mår bra att ett planerat kaos. Jag trivs med att ha en planerad kalender och jag går verkligen igång på när saker och ting klaffar. Som ett tetris-bygge där alla klossar passar perfekt.

Ett exempel: Jag hade ett frukostmöte på söder förra veckan och kunde lägga mitt lunchmöte två kvarter därifrån vilket resulterade i att jag kunde cykla till Maria torget i lugn och ro vid åtta, ha mötet och därefter sitta kvar och jobba effektivt i 3 timmar innan jag klar för dagen kunde stänga av datorn och promenera ett par hundra meter för nästa möte. Därefter cyklade jag bron hem, tog min träningsväska som stod preppad vid dörren och tränade. Var hemma igen vid halv fyra och kunde spendera resten av dagen hemma. Det är gör min dag. Att slippa onödiga tidstjuvar.

En annan grej som jag har märkt som gör min vecka bättre är när jag får starta måndagen med att ha en sovmorgon till sju, dricka kaffe i sängen och spendera förmiddagen hemma för att sedan dra igång dagen vid tolv. Det gör väldigt mycket för mitt välmående och är något jag kommer fortsätta med.

Jag försöker alltid ha minst en middag inplanerad med vänner under en vecka. Det berikar mitt liv och jag får så oerhört mycket energi av dessa kvällar. Sen har jag alltid någon frukost eller lunchdejt.

Förutom det så är det ju såklart träningen som gör mina dagar väldigt behagliga. Visst mår jag som bäst av rörelse och men de dagar jag har vilodag njuter jag även till max för då behövs vilan och jag har sett framemot den ett tag. Det är en del av träningen och jag får aldrig någon ångest när jag inte tränar. Livet är för kort för ångest. Det är inte min grej.

Det krävs inte mycket för att dagen eller veckan ska vara bra. Jag försöker göra medvetna val med vilka jag träffar, vad jag stoppar i mig och hur jag strukturerar dagarna. Sen det viktigaste av allt: egentid. Jag planerar alltid, jag upprepar, alltid in egentid. Det finns inget bättre än att spendera ett par timmar eller rentav en dag helt själv. Inget snack, knappt någon musik. Bara helt själv med min egna agenda.




24

Önskerubrik: Visst jämför jag mig.

Det vore lögn och ett jädra hyckleri om jag satt här och skrev så tangenterna glödde om hur viktigt det är att tycka om sig själv och att jag aldrig någonsin har jämfört mig med någon annan. Det är bullshit. Så sent som i morse så såg jag en tjej som har så jävla perfekt hem, förbannat snygga ben och alltid tar så förbannat snygga bilder glida förbi i mitt flöde. Hon lyckas alltid glida förbi när jag är på sämst humör. I morse var en sådan dag. Jag var förbannad över lägenheten såg ut som ett slagfält. Calle gav mig order och klagade på min städning. Mitt hår såg förjävligt ut och träningen tidigare på morgonen hade inte känts riktigt hundra. Jag kände mig tung, osmidig och som ett jävla hittepo (läses med grov skånska). Sminket vällde ut från sina lådor, det låg dammråttor i hörnen TROTS att vi hade städat dagen innan och hur mycket jag än rensade och plockade undan så såg vardagsrummet ut som något taget från ”horders”.

Och så såg jag hennes perfekta leende på skärmen. Jaha. Kul. Där satt du ja. Tack för påminnelsen att jag aldrig riktigt når ända fram. Tack för att du är MVG och jag ständigt är det där starka VG:et som aldrig någonsin kommer över sista kanten.



Jag vet att jag inte är ensam om detta och jag vet att någonstans i världen så finns det säkert någon som tänker så om mig. Jag vet det. Och det är jävligt tröttsamt att gå runt och bli irriterad över en situation som egentligen är upp till mig att lösa.

Det har tagit mig lång tid att acceptera faktum att jag faktiskt fortfarande, hur bra självkänsla jag har och hur nöjd jag är med min situation, jämför mig med andra. Det går i vågor, ibland använder jag det som bränsle för min egna förbättring och ibland så rycker jag bara på axlarna och tillåter mig själv att sura ett par minuter innan jag går vidare i livet. Det är mänskligt. Det kommer alltid finnas människor som ser, har och är bättre. Och det är i slutändan fine. Jag tycker om mig själv och mitt liv. Jag är stolt över det jag har åstadkommit och håller på att åstadkomma. Men sen finns det rum för förbättringar och den insikten är välkommen.


Så ja, självklart ska man försöka sluta jämföra sig själv, det är inte logiskt att vilja va någon annan. För det kommer man aldrig att bli. Men istället för att förtränga det man känner kan man väl istället acceptera faktum, se inåt och utvärdera sitt egna liv och titta på om det är något specifikt som skaver och om man faktiskt kan göra något åt det.

Men det jag vill trycka mer på än själva jämförelsen är att våga vara jävligt stolt över den man är. Vänd blicken och se till vad du har! Vem du är. För jag tror faktiskt att du innerst inne när du ser till dig själv och egna livssituation inser att du lever ett jäkligt sjysst liv när det väl kommer till kritan. Och gör du inte det, så gör en förändring. Men sluta önska du hade någon annans liv – för det går inte och ditt liv finns det bara ett av och det är det som är unikt. Designa ditt egna liv istället.

32

Önskerubrik: Prestationskrav och tävling

Jag har funderat rätt mycket på beteenden inom sporten jag är aktivt i. Denna fundering kan egentligen appliceras på alla former av sporter, inte bara triathlon. Det är en fundering som lika mycket ifrågasätter mig själv som andra. En reflektion som jag tror är väldigt nyttig för mig själv att göra då man lätt hamnar i något slags limbo-tillstånd när man är mitt uppe i sin träning och tävling.

Det som ofta får mig att fundera är mitt mindset gällande prestation. Jag har, vilket inte är någon hemlighet, höga mål. Däremot är dessa mål väldigt prestigelösa och jag är person som hellre testar än ångrar min feghet efteråt. Ta tex min IRONMAN-satsning, jag genomför en efter en där målet inte är att stå på någon pallplats, utan att helt enkelt förbättras och få göra något som är riktigt jobbigt men som tillför mitt liv väldigt mycket. Jag tränar hårt och pressar mig framåt, men när det väl kommer till tävling så sänker jag garden och låter alla träningstimmar få komma till sin rätt – då litar jag på mig själv och min egna förmåga vilket gör att jag idag mår bra både psykiskt och fysiskt efter mina lopp och ägnar mer tid åt att uppmuntra andras resultat än att jämföra mig eller racka ner på min egna prestation. Det där kommer, det vet jag och känner därför ingen stress över att hetsa det. Jag har en plan för min utveckling och jag litar på den. Detta avslappnade, många kallar det nonchalanta, bemötande gällande min träning har hängt med länge. Jag har aldrig brytt mig om att vara bäst, det enda som har spelat roll är att jag har presterat bättre än föregående gång. Att jag rör mig framåt. Blir bättre, sen om det är mentalt eller handlar om minuter spelar inte så stor roll. Det viktigaste är att jag känner någon form av utveckling, annars finns det ingen vits för mig att lägga ner de timmar jag lägger på träningen, att dedikerat lägga ner min själ, att känslomässigt binda upp mig och genomgå dessa känslostormar som sveper över en inför tävling.

Jag har inga problem att säga att det det exempelvis känns bra inför en tävling, att jag är lugn och nästan på ett kusligt sätt obrydd. Det blir inte pinsamt om tävlingen sen inte vägen, nej då finns det säkert en rad olika orsaker som spelade in. Där tycker jag att vi tjejer borde bli bättre att ta för oss, att stolt säga att man satsar lite och vill nå ett viss tid om man nu har det som mål. Och har man inte det, utan enbart kör för att man tycker det är roligt så är det bra det med. Ta plats! Jag möter så många tjejer/kvinnor som alltid börjar ursäkta sig innan de påbörjar sin mening. Gör inte det. Våga lyfta blicken och våga vara öppen med att du satsar. Det kan man göra fast att man är en glad amatör. Satsningar är liksom inte reserverade för proffsen. Och framförallt inte för männen som obrytt satsar och sätter sin träning främst. Helt rätt enligt mig, för det ska även vi göra.

Att man som motionär, elitmotionär eller proffs är öppen med att träningen betyder väldigt mycket vilket innebär att man tar den på allvar och inte är intresserad av mjäk är något jag respekterar till fullo. Människor som drar till med ”vem tror hon/han att den är egentligen?” är så jädra töntigt. Vi vet exakt vem vi är, och vart vi är på väg.

Jag har kommit på mig själv så många gånger att ursäkta mig att jag exempelvis inte har några starka cykelben. Det stämmer, men de blir bättre och jag är lika stolt varje gång när jag avverkar ytterligare en mil på cykeln. Jag satsar, sliter och vågar tro och säga högt att jag blir bättre. Det jag måste bli bättre på är att släppa ursäkterna. Det är en bra påminnelse när jag hör hur andra exempelvis säger ”Jag vill så gärna springa! Men jag är ingen löpare och kan verkligen inte springa!”. Nej, med den inställningen så kommer du varken lära dig att springa eller bli en löpare. För det första, har man två fungerade ben och en kropp som inte är skadad så kan man springa. Det här tramset folk kör med att de inte är ”byggda” för löpning är skrattretande. Jag körde också den ursäkten för några år sedan när jag var otränad och omotiverad. Istället för att redan gå in med inställningen att man inte kan så får man helt enkelt fråga sig om man vill för sin egna skull eller för att det nu är lite av en trend att springa. Kommer man sedan fram till att det är för sin skull, ja då är det bara att ändra mindset från ”Jag kan inte ….” till ”Man måste börja någonstans, nu ska jag lära mig!”

Det är ingen hemlighet att inte är någon njutning att bli bra på något, det är överjävligt och slitigt. Hedra det och våga ta credd för det, men ha även respekt för sporten, speciellt när du ligger på en högre nivå. Vart vill jag komma med detta? Jo, det handlar om något som har fått mig att hajja till och ska jag vara ärlig, irriterat mig en smula.  Då och då läser jag om sponsrade athleter som bryter tävlingar, och då inte av skäl som innefattar att kroppen är skadad eller utrustningen är paj. De bryter på grund av de inte längre har lust att genomföra loppet eller att de inser att de inte kommer klara tiden eller lyckas ta den placeringen som planerat. Sånt gör mig lite irriterad, för det är både osportsligt och jäkligt oseriöst mot sina sponsorer, tävlingsarrangörer och framförallt sina supporters. Men också – vad sänder det ut för signaler? Man genomför. Om det så krävs att man går i mål så genomför man. Jag tänker mycket på det under tävling när jag springer förbi många som går, jag tänker aldrig att de är sämre för att de går. Jag tänker endast på vilka jävla krigare de är och vilken insats de gör för sig själva och för sporten.

Och det är där jag står just nu, det känns som jag det senaste året har landat lite i min ståndpunkt. Jag är helt för att man ska träna det man tycker om, hur mycket eller hur lite man vill. Jag är helt för att ställa upp i tävlingar med prestigelösa mål. Jag är helt för att ta plats, våga drömma högt och satsa. Men jag är även helt för att lika mycket som att man är prestigelös så är man hundra procent fokuserad på att prestera och tar sin plats där. Men då kör man och står för om det går dåligt, så laddar man om, och kommer igen. Bort med ursäkterna.

Låter det hårt? Kanske det, men det är så det blir när man ventilerar. Det betyder inte att jag har rätt, men det är heller inte poängen.

24