Friendcation gos tältäventyr på Dalagård tillsammans med Wild Sweden

”Detta känns inte rätt..”
”Vad tät skogen är?”

Vi har såklart kört vilse och står i ett vägskäl mitt i skogen. Bakom oss närmar sig en bil och ut stiger en man iklädd i en röd flanellskjorta (hej Dalarna!) och kängor. Han såg direkt att vi inte var härifrån och visar oss rätt igen. Det visar sig senare att mannen heter Leif och är en av ägarna till Dalagård. En glad man som skrattar mycket. Det är mitt intryck av honom och hans fru. Tillsammans driver de Dalagård som är en liten gård nere vid en sjö mitt i skogen. Gården ligger i ett historiskt kulturlandskap, som kallas Åsgarns dalgång. Här har människor bott och verkat i 6000 år vilket känns när man promenerar mellan stugorna på gården. Tiden har stannat och du befinner dig i en annan värld.

Det är alldeles tyst när vi anländer. Jag ser två huvuden poppa ut från ett av rummen och hejjar glatt. Några av tjejerna har redan anlänt och medan vi packar in våra grejer i nere i stugan som ska bli vårt lilla krypin anländer resten av gruppen.Jag och Louise bor i en liten stuga precis vid vattnet. Vägg i vägg ligger bastun och veden ligger redo för kvällens aktivitet.

1..2..3..8..9..12..14.. Vi räknar in alla, och går ner mot vattnet där Marcus och Frida från Wild Sweden har tänt elden. Det kokas kaffe och hembakat ställs fram. Äntligen är vi här utbrister jag och skålar med min kaffekopp mot resten av tjejerna. Jag är alldeles varm inombords. Ännu en helg i Dalarna. Jag börjar bli hemma här nu.

Kvällen inleds med trädkramartävling i skogen. Ja, du läste rätt. 14 tjejer hängandes runt varsitt träd i skogen. En bättre AW helt enkelt. Marcus berättar anekdoter från skogen och delar med sig av små tips och trix längs hajken.

Vi fortsätter med middag med endast levande ljus som ljuskälla. Det är magiskt. Platsen vi befinner oss på är magisk. Tänk att man får uppleva sånt här? Tänk att detta är vårt jobb. Den tanken hinner dra igenom mina tankar flera gånger under helgen.

Kvällen blir inte lång, några sitter kvar och tar ett glas vin och pratar om livet. Lär känna varandra. Njuter av att inte ha några måsten. En del kryper ner i sina sängar och fortsätter snacket där. Jag tar Louise under armen och vandrar ner till vår stuga som vid vattnet. Vi släcker strax efter 22.00.

Jag vaknar med ett ryck vid 05:00, drar på mig skorna och springer rakt ut i skogen. Har helt missat att det ligger ett utedass precis vid stugan. Men jag är ju så van vid att kissa i det fria så det går på mindre än en minut. Somnar om innan jag ens har hunnit lägga mig tillrätta igen i sängen och vaknar två timmar senare av att några av tjejerna är och tar ett morgondopp. Jag tassar upp och sätter mig med kaffekoppen på verandan och myser av deras röster som studsar mellan träden.

Frukost serveras i köket där Christina har bakat bröd samt gjort iordning gröt åt oss. Vi äter glupskt och fyller på med kaffe. Sedan väntar två timmars häng där man får göra lite som man vill innan det är dags för rörelseyoga ute vid vattnet. Jag sätter mig med datorn och jobbar undan lite, Louise tar en gubblur och några av tjejerna lägger sig med varsin bok. Det är exakt så jag vill att våra resor ska vara, och är, äventyrliga med ens stor portion av egentid.

Rörelseyogan är avväpnande och får oss alla att skratta. Vi dansar, gör akrobatiska rörelser och skrattar högt att vi ser ut som en sekt som går loss i någon form av ritualdans. Det är härligt när man kan vara så avslappnad med människor man inte känner. Det är en trygghet.

Efter en bättre lunch bestående av linssoppa med kokosris packar vi ihop och beger oss ner till båtarna. Det är dags att ro över till ön där vi ska spendera natten. Det spritter i hela kroppen på mig. Jag har sett framemot detta, och även om skogen har varit ett väldigt vanligt inslag under min sommar och framförallt i Dalarna där jag har spenderat mycket tid så blir jag alltid lika pirrig. Som om det vore första gången. Jag blir lite som barn på nytt.

Friendcation Base Camp 2.0 sätts upp och när tjejerna är installerade (läs Louise har fått upp tältet som hon hade lite svårigheter med) ger jag mig ut på jakt efter den perfekta gläntan. Vilket jag hittar nedanför en bergsluttning ut mot vattnet. Där sätter jag upp min sovhammock och preppar 2 ljuslyktor. Här ska jag sova inatt och det bästa av allt är att jag faktiskt får sällskap av en person till. Viktoria hakar på och väljer en natt ute i det fria tillsammans med mig. Och vi får en fantastisk natt. Efter middagen som har avslutats med en lektion i hur man låter som en älg och varg-ylning kryper vi ner i våra sovsäckar och sover igenom hela natten fram tills 04:00 när vi tyvärr väcks av tunga regndroppar som faller ner mot våra ansikten. Vi ger oss snabbt upp med våra sovsäckar upp till vindskyddet vid eldstaden och lägger oss där tills det slutar regna. Två timmar senare ligger jag i hammocken igen och njuter av att känna den mjuka gungande känslan samtidigt som jag hör hur vinden viner mellan träden. Det är alldeles krispigt i luften. Bladen på träden är roströda och får vattnet att skimra i höstens alla färger. Det är fantastiskt att vakna upp sådär.

Frukost äts på samma ställe som middagen. Enda skillnaden är att vi har bytt ut korvgrytan från föregående kväll i den stora gjutjärnsgrytan mot havregryn. Kokkaffet står redo på elden och det är en genomgående röd ton på allas kinder. Friskt, glatt och härligt. Det är vad denna helgen är.

Vi packar ihop, visar upp varandras Dalahästen som vi har täljt och beger oss ner mot vattnet igen. Det är dags att ro tillbaka till Dalagård. Söndagen spenderas med yxkastning och lunch på gården innan vi kramas hejdå. Helgen är över och det är dags att åka hem.

Vi kommer att komma tillbaka, förhoppningsvis redan innan årskiftet.

Tack Visitdalarna, Dalagård och Wild Sweden för en fantastisk helg. Men framförallt – tack alla tjejer som var med och förgyllde denna äventyrshelg.

47

Min helg på Olarsgården i Sälen

Jag ligger i sängen och sippar på ett glas rött samtidigt som jag knaprar på lite chips som jag köpte i receptionen på väg upp till mitt rum efter vandringen. Jag hasar allt längre ner i den stora mjuka sängen och tar ytterligare en klunk vin. Min kropp blir allt mer varm och jag känner hur mina trötta lårmuskler pulserar mot det svala tyget. Jag är sådär härligt trött. Ni vet som efter en dag i skidbacken. Varm, seg och lite mosig. Inte så konstigt egentligen, jag har ju varit till fjälls, högt över trädtopparna. I backen minus snön. Kroppen har jobbat och jag har andats frisk luft från tidig morgon tills nu, när solen börjar gå ner och trädtopparna börjar kasta skugga in genom det massiva fönstret i mitt mitt hotellrum på Olarsgården.

Det har varit en bra dag, en riktigt riktigt bra dag. Solen har värmt våra ryggar, gett oss en lätt rödaktig ton i ansiktet och bjudit en klarblå himmel. Årets finaste höstdag? Inte helt omöjligt. Det är krispigt och färgglatt häruppe. Precis så som jag vill ha det. Perfekt för löpning, vandring, cykling och andra aktiviteter. Hösten är snäppet bättre än sommaren när det kommer till just sådana aktiviteter.

Vi pratade en del om det när vi satt på Olarsgårdens veranda i solen med ett gäng andra som också hade varit ute under dagen. Dagens vandring på dryga 4.5 timme återberättades och det samtalen tycktes aldrig ta slut. Vi satt där och njöt med våra ansikten mot solen. Jackor lades av och tröjor knäpptes upp. Precis som på en afterski. Och jag insåg där och då att jag var, eller nej är, fast i Sälen. Jag har trillat dit rejält. Det var aldrig kärlek vid första ögonkastet, nej, det var en längre process. En sådan som smyger sig på. Som när man vaknar bredvid honom och inser – jag tror jag är kär, riktigt jädra kär.

Jag känner mig väldigt välkommen här, vilket jag visserligen gör även i Åre, men jag trodde inte jag skulle komma att gilla Sälen så pass mycket som jag gör. För ska jag vara ärlig så har det varit lite ”familjesemester” vibe över destinationen och jag som varken har barn eller har spenderat så mycket tid i fjällen som andra har gjort har väl inte riktigt känt någon dragning till just sälen. Men det är ju det som är det fina med att slå hål på sina egna förutfattade meningar och inte vara en person som säger nej till det obekanta. Då kan man, som nu, bli positivt överraskad, ändra åsikt och framförallt – samla på sig nya upplevelser och favoritstunder i livet.

Jag har ett gäng sådana, favoritstunder alltså. En av dem var när vi första kvällen åt oss så mätta på Olarsgårdens raggmunkar med fläsk att jag somnade sittandes i sängen innan klockan hade slagit tio. Vi var möra efter eftermiddagslöpningen, och jag orkade egentligen inte middag men kunde sluta äta på grund av att det var så jädra gott. En annan favoritstund var när vi fikade högst uppe på toppen på mellanfjället. Vi hade fyllt på termosen med kaffe under frukosten och kunde inte sluta le när vi satt lutade mot en trave brädor i solen med kaffekoppen i handen och munnen full av ostmacka. En annan favoritstund var kvällarna, precis innan middag, när jag satt i de stora sofforna vid receptionen med datorn i knäet. Jag hade beställt in ett glas vin, mailen betades av och trots att jag bara satt en 30-40 minuter så fick jag mer gjort än under en vanlig timme på kontoret. Då och då stannade en av de gulliga tjejerna från personalen till och frågade något. Eller som den kvällen när jag helt plötsligt hade en hund i knäet och bordsgrannen bara skrattade och höjde sitt vinglas mot mig. Sånt är fint. Jag älskar sånt. Det är så det är här på Olarsgården, den här känslan av att hänga i ett stort vardagsrum. Det är så jag generellt känner för Dalarna.

Möjligheterna är många häruppe. Och nu återstår det bara för mig att bestämma när exakt jag ska återvända. För vi vet nog alla, efter att ha läst denna texten, att det inte kommer dröja länge.

73

Stopp på Dala-Floda Värdshus

Jag befinner mig i Sälen i skrivande stund. Det är tidig morgon och jag har smugit ner till verandan där frukosten serveras. Jag dricker en kopp kaffe med alldeles för mycket mjölk i och väntar in L som duschar. Han tar lite längre tid på sig på morgonen, inte mig emot, för jag vill ändå ha en stund för mig själv och skriva.

Innan jag berättar om helgen häruppe tänkte jag dela med mig av vår resa upp. Vi stannade till på Dala-Floda Värdshus i torsdags och tog en natt där innan vi fortsatte upp till Sälen. Elle ja, vi stannade till på en kopp kaffe ute i skogen hos papa bear (svärfar) då min kille är från Dalarna och har sin familj häruppe.

Det mest vanliga är att man bränner av hela körsträckan när man ska någonstans. Man vill bara komma dit så fort så möjlig. Jag är precis en sådan person. Det ska gå snabbt. Tålamodet är obefintligt och jag lever i fast lane. Men sedan är jag också en person som inte gillar att fastna i mönster. Som utmanar mig själv och vill vika av för att skapa ringar på vattnet. För lika dåligt som mitt tålamod är lika illa tycker jag om när saker och ting går på repeat. Och det kan tyckas att det inte är en stor grej att stanna till en natt någonstans. Nej, det är det inte. Men jag tror också att det är de här små sakerna som egentligen inte betyder något som aldrig blir av.

Nu hade jag förutom en stark vilja att utforska Dalarna även ett annat behov av vårt stopp. Friendcation hade tidigare i augusti en helg just precis här på Dala Floda och då jag inte var med pga av annat under sommaren (ni minns väl min offline-period) så kände jag att det är väl klart att jag måste åka dit och testa själv nu när jag har sålt in en lyckad och fullbokad helg.

Och ja, det var precis så mysigt och genuint som Louise och tjejerna hade återberättat det till mig att det var. Restaurangen har tre KRAV-märken och grödorna kommer  direkt från trädgårdslandet samt gårdarna runt omkring. Behöver jag ens skriva att lammet vi fick smakade fantastiskt?

Rummet i den lilla stugan på gården var definitionen av mys. Värdshuset, vid Flosjöns södra ände, ligger ca 4 mil väster om Borlänge med nära till vandring, forspaddling, skidåkning, långfärdsskridsko och sparktur.

Det kändes som att vi hade hela stället för oss själva trots att det var ett företag på ca 10-12 personer som hade sin konferens under tiden vi var där. Sånt är viktigt tycker jag. Så det inte känns som att man bor på varandra. Eller att man måste springa till frukosten för att hinna få en våffla. Nej nej nej. Det är inte lyxigt. Och det ska vara lite lyxigt att bo över någonstans. Sånt är viktigt.

Har du vägarna förbi Dala-Floda Värdshus eller känner att det vore mysigt med en get away utan att åka så långt upp är detta ett bra alternativt. Jag rekommenderar det varmt.

Ha en fin söndag,

57

Vinlunch i Greve och avslutningsmiddag med extra allt

Näst sista dagen på Terreno började lugnt med sovmorgon till åtta, lugn frukost på terrassen och därefter en timmes häng uppe i huset. Jag satte mig och jobbade en stund medan vissa av tjejerna gjorde sig i ordning för den 40 minuter långa promenaden ner till Greve.

Louise åkte ner i förväg med Sofia då hon hade mått lite dåligt kvällen innan och inte ville chansa att gå ner i värmen (30 grader även denna dagen). Framåt halv elva samlade jag ihop gänget, fyllde på vattenflaskorna och traskade sedan via 4 olika vingårdar ner till Greve för skördemarknad och vinlunch på Giovanni da Verrazzano som numera är vårt stammisställe.

Jag åt det som jag alltid äter här. Tryffelburrata till förrätt och tryffelravioli till varmrätt. Det är lika självklart som borsta tänderna. Till det så dracks det Aperol och krispigt vitt vin. Om det fanns något att klaga på? Nej. Jag njöt, vi njöt. Alla njöt. I den stunden ville jag aldrig återvända till Sverige. Min inre italienska gudinna växer för varje år och på denna resan tror jag att hon växte dubbelt så mycket.


Vi avslutade med glass samt att länsa den lilla butiken nedanför restaurangen på allt som innehöll tryffel. Jag handlade tryffelsmör, svart tryffelsalt, svart tryffelolja, tryffel/svamp stuvning, vit och svart tryffel på burk samt färsk pasta och rostad hyvlad tryffel. Jag har tryffel i ett år framöver. Minst. Lägg sedan till de 26 flaskor vin jag har beställt hem från gården samt kallpressad olivolja och dessertvin. Blir en bra höst.

Det var ett mycket glatt gäng som hoppade in i bilen hem till Terreno igen. Vi hade några timmar fram tills middagen och medan några av tjejerna hoppade i poolen gick jag och Karina ner till Sofias hus där en massagebänk stod uppställd. Nu ska ni få höra. Detta är helt sjukt. Jag får på riktigt gåshud när jag ska återberätta, eller skriva, det här. Karina som är Reiki-healer hade kört en handpåläggning på Louise när hon mådde lite dåligt dagen innan vilket såklart fångande mitt intresse. Så jag frågade henne om hon kunde köra en healing-session på mig vilket hon gärna ville. Så det var det vi gick ner och gjorde. Och vet ni? Jag som alltid har varit väldigt reserverad mot sådant som jag inte kan förklara riktigt och varit mer lagd åt det ”vetenskapliga” hållet upplevde sessionen som oerhört gripande. Jag kan inte förklara det och jag kan inte ”ta” på känslan. Men det jag kände under healingen var inte likt något annat jag har upplevt förut. Och det är häftigt tycker jag. Det var så sjukt att ligga där och känna hur kroppen gick igenom olika stadier. Hur den växlade mellan varmt och kallt och hur hela sessionen påverkade mig på flera olika plan. Och ja, kanske var det en placebo effekt för jag så gärna ville att det skulle hända något. Men då får det vara så. Jag kan inte förneka att jag kände ”något”. Hänger ni med hur jag menar?

Sista kvällen på Terreno spenderades med ännu mer god mat och diskussioner om högt och lågt. Jag åt en av de bästa frysta tiramisu-pajerna jag någonsin har ätit samt drack ett oerhört gott dessertvin som jag passade på att beställa hem.

Det var något vemodigt att gå och lägga sig då vi alla visste att morgondagen enbart skulle bestå av en snabb frukost och transfer in till Florens för ett flyg hem tillbaka till Sverige. Eller ja, för vissa av oss. Amanda och Åsa stannade kvar en natt medan resten av ligan skulle hemåt.

Men det fina med det är att även om det kändes vemodigt så visste både jag och Louise att vi snart skulle återvända igen. Och att Italien alltid finns inom räckhåll. Och så fort vi vill ha en liten känsla av Terreno så har vi faktiskt Winery Hotel i Stockholm in på knuten då vi bor så nära. Och där har ju redan vinerna anlänt som lämnade med lastbilen första dagen vi anlände.

Stort tack till Sofia och teamet nere på gården som tog hand om oss så väl. Ni är alla superproffs och vi är oerhört stolta och glada över att få jobba tillsammans med er. Sist men absolut inte minst – TACK till er som var med på denna resan.

Vi ses snart igen!

42

Vinprovning, vinskörd & pizzafest i borgen

Jag fick frågan av Amanda, en av tjejerna som är med oss i helgen, vad det är med Terreno som får mig att vilja återkomma. Jag tittade ut över det böljande landskapet och svarade ganska omedelbart att det är något som får mig att slappna av här. Att min inre italienska kvinna, träder fram och jag omfamnar livet lite extra när jag är här. Man tittar mindre på klockan, man äter långsammare (och mer) av den goda maten och sover nätterna igenom. Det är stjärnklart, tyst och luften är frisk. Naturen är bedövande vacker och vinet smakar gudomligt. Människorna ler mot en på ett sätt som får en att känna samhörighet, att man är en av dem. Man testar sig fram på knagglig italienska och skrattar högt när det inte blir som man hade tänkt. Det är inga konstigheter, its all good. Den känslan, den får mig att återkomma.

Igår anlände äntligen tjejerna och vi började smyga igång helgen med en fördrink på vår lilla veranda där vi gick igenom hålltiderna. Vi lägger alltid in lite tid varje dag för ”fri lek”. Det är viktigt. Tjejerna är inte här för att hänga med oss. De är här för sin egna skull, givetvis också för aktiviteterna vi anordnar, men det är viktigt att man får tid för att tex läsa en bok, gå en promenad, bada i poolen, etc etc. Man behöver varva ner.

Framåt sex samlades vi igen för den traditionella vinprovningen som Sofia höll nere i vinkällaren. Fast att jag har vart med tre år nu så lär jag alltid mig något nytt och suger åt mig all info som en svamp. Och ja, även vinet. 😉

Det roliga med denna vinprovningen var att vi även fick se ekfaten som innehöll vårt vin vars druvor vi plockade när vi var här första året 2018. Det var riktigt häftigt!

Första dagen avslutades med trerätters i restaurangen. Charkbricka, foccaccia, ostar och magisk pecorinopasta. Åt 2 stora (tack Louise) bitar fikonpaj till efterrätt och drack en stark espresso till. Det var en fin middag med fina samtal. Jag tror vi alla somnade väldigt snabbt och bra efter den.

Ny dag och strålande sol i Greve! Det var äntligen dags för vår favoritfrukost på terrassen och vinskörd med ett gäng vinexperter på ett fält lite längre ifrån gården. När vi promenerade ner till frukosten så rullade även en svensk lastbil in på gården som ska börja lasta in alla flaskor som ska upp till Winery Hotel för försäljning. Det händer grejer här. Och vi är en del av det.

Lunchen, en gammal favorit som alltid, ”skördlurre” serverad från flaket på den lilla moppebilen. Fräsch tomatsallad, färskt bröd, olivolja och stora bitar ost. Allt jag älskar. Och nej vi tröttnar aldrig på det. Det var väldigt skönt att komma in i skuggan efter ett par timmar i fält när det var som absolut varmast. Jag tror faktiskt temperaturen nådde 32 grader.

Vi är som jag har nämnt tidigare väldigt noga med att alltid planera in ”fri lek”. Detta för att alla ska kunna dra sig undan om de vill det, träna om man vill det eller bara hänga runt utan några måsten. Så när vi kom tillbaka till vårt hus som vi bor i tog vissa en eftermiddagslur medan jag och Amanda passade på att träna samt bViada i poolen.

Framåt sex väntade överraskningsmiddag i Borgen. Vi skålade i bubbel, såg på solnedgången och gick sedan in för att baka våra egna pizzor. Ja, ni hörde rätt. Vi hade pizzafest i borgen. Vinflaskor på bordet, äta med händerna, mjöliga kinder och höga skratt. Kvällen fick 10 av 10. Ni som känner mig vet vad jag känner för just pizza och rödvin. Jag äter pizza minst en gång i veckan och det finns inte mycket som toppar att få tillaga sin egna pizza med färska råvaror i en Italiensk borg i högt ovanför en by i Toscana.

Vi somnade mäta och lite luriga av allt vin men framförallt väldigt väldigt tacksamma över att livet bjuder på sådana här stunder.

Stay tuned för nästa del i vår magiska resa..

49

Hemmamiddag på Terreno

Klänning Numph, sandaler Prada, solglasögon Mango

Det är lite som att komma hem när vi kör in på vingården ca 40 minuter utanför Florens. Terreno som ligger belägen i en dal vid den lilla byn Greve har varit med oss från start och vi hejjar vant på personalen och kramar om Sofia som har blivit en god vän till oss båda. Sofia som bor och driver gården här nere välkomnar oss, som alltid med öppna armar, och vi insuper atmosfären med lyckliga leenden. Tredje året i rad och vi blir bara mer och mer förälskade i stället. Äntligen är vi här.

Världen har drabbats hårt av Covid-19. Framförallt Italien och vingården har haft det tufft, vilket märks av. Vi alla har haft det tufft. Detta är första resan sedan vi startade @friendcationse som inte är fullbokad. Jag och Louise har kämpat att hålla modet uppe när det har droppat av deltagare i sista stund. Ekonomin ställer till det. Rädslan över en pandemi hänger över oss och osäkerheten är ett faktum. Men det har aldrig varit en fråga om att ställa in. Inte om det är OK att åka. Vilket vi noga har kollat upp.

Men här är vi nu, vi anlände i går eftermiddag och tjejerna kommer som alltid en dag senare, det vill säga i eftermiddag. Det är en lite mindre grupp än vanligt, men vi är här. Vi supportar. Det är klart vi gör. För oss är alla partners viktiga och vi värdesätter relationer.

Vår resa kunde inte börjar bättre med hemmamiddag hos Sofia. Ost, vin och slutligen pasta på hennes magiska terrass där vi njöt av solnedgången över Toscanas lummiga kullar. Just ja, jag glömde 80 % pistage choklad. Herregud.

Sa jag att vi älskar mat?

Men hörrni, jag ska fortsätta jobba undan här och preppa inför att tjejerna kommer. Var nere i byn och åt frukost imorse samt handlade snacks åt tjejerna. Nu är vårt lilla hus redo för oss. Jag längtar. Och vet ni? Jag är så förbannat glad över att få resa med Friendcation igen och framförallt med Louise.

Hej så länge!

80

Off to Italy

Äntligen drar jag och Louise ner till Florens för ett par dagars häng på Terreno, vår absoluta favoritvingård som vi för tredje året i rad anordnar resa till. Detta året kommer dock vara lite annorlunda från föregående år med en betydligt mindre grupp och såklart, ansiktsmasker. Men säkerheten går alltid först och vi vill inte ställa in pga avbokningar och restriktioner. Så efter flertal samtal med Sofia nere på gården och koll med UD att det var safe att åka så är vi nu på väg för att göra det bästa utav det. Och jag vet att vi kommer ha en helt fantastisk resa. Som alltid. ♡

Italien. Jag har saknat dig. Jag och min aptit.

56

Österlenguide

Här kommer den efterlängtade guiden. Österlenguiden som kränkte x antal skåningar på grund av att jag valde att ha det som samlingsnamn och tog med bland annat Hörte under rubriken ”Österlen” när jag postade vår rutt på stories. Det var flertal som hörde av sig (medelålders kvinnor såklart) och hytte med näven att det får MAN INTE kalla Hörte för. Det finns REGLER för vad som får kallas Österlen. Det finns gränser.

Jag svarar som jag alltid brukar när folk blir kränkta: Trams.

För jag vet mycket väl var ”österlengränsen” är. Jag växte upp 5 km från Hörde och har bott halva mitt liv i Skåne. Men att anmärka på någon som visar runt sin pojkvän och vänner runt om i Skåne och helt enkelt väljer att kalla det för ”tour de Österlen” är tramsigt. Där vinner skåningarna pris i kränkthet. För vi alla vet vad och var som är vad. Eller vet vi det? ” Österlen är en slätt- och skogsbygd i sydöstra Skåne utan entydig avgränsning. Området kännetecknas av naturskönhet, jordbruksbygd, låg urbaniseringsgrad och pittoreska kustsamhällen” Så kanske borde jag kalla denna guiden för Skåneguiden. Men nej, det vore inte lika roligt. Och framförallt – finns värre saker i livet.

Men åter till guiden. Jag lovade att skriva ner vart vi var för er som är på väg neråt.

MAT

Smedjan Mat & Logi (läs inlägget om vår datenight här) i Östra Ingelstad är ett måste. Men boka bord! Speciellt nu när det är färre bord pga Covid-19 (det gäller alla restauranger nere i Skåne) och trycket är högt pga alla turister som väljer att vara kvar i Sverige. Men även pga Smedjans otroliga anseende. Det är en förbannat bra restaurang.

Gårdens i Simrishamn. Varje gång jag är i Skåne så åker jag hit. Det är även här en av mina vänner som gifte sig för 2 år sedan hade sin pre-wedding dinner. Innergården, som på kvällarna lyser upp av alla smålampor bjuder in till härligt sommarhäng och restaurangen inne är ljus, fräsch med goda ytor. Men det bästa av allt är deras pizzor. Tunna, krispiga med spännande toppings.

Hörte Brygga i Hörte. En av mina favoritspots i Skåne som inte längre kan räknas till en hidden gem. För nu har alla hittat hit och vi fick kriga för att ens få bord. De tar tyvärr inga bordsbokningar och inte heller take-away. Men om man har lite is i magen och inte bråttom någonstans så kan man haffa ett bord. Här serveras det bästa ur den skånska myllan. Vildplockat och med leverans från små ambitiösa bönder/odlare i trakten. Rått, mjölksyrat, syltat, saltat, saftat, inlagt, rökt, långkokt, bryggt, jäst och cirkulärt. Maten lagas efter filosofin: ”Med kunskap och bra råvaror finns det ingen anledning att krångla till det”. Vilket stämmer. Mitt tips är att äta på dagen då det är då de serverar sina korgar.

Cafe Annorlunda Stenshuvud. Det här stället är mitt smultronställe och jag studsade i sätet när vi svängde in på den lilla parkeringen vid Cafet. Hit har jag kommit sedan jag var liten och mina minnen är starka härifrån. Dels för att det känns som att man kommer hem till teskedsgumman men framförallt för den gedigna kakbuffen. Pga Covid-19 har den dock bytts ut till kakfat vilket är förståeligt. Istället får man 8 stycken kakor/bullar för 65 kr. Let that sink in. I Stockholm får man en kaffe och liten chokladboll för det priset.

Bubblare: Mossbylund Hotel. Vi var här efter att en bekant till mig hade tipsat om deras nya pizzaugn som levererade en helt fantastisk löjromspizza. Men vi fick tyvärr inte bord. Däremot så hoppas jag att någon av er får chansen att testa.

Sevärdheter

Ni måste stanna här. Det är en order. Knäbäckshusen ligger alldeles söder om Stenshuvud och är en magisk liten by med en av Sveriges finaste stränder. Sandstranden sträcker sig från Lilla Vik till Stenshuvud och skyddas av en hög strandbank där träden sträcker sig likt palmer ut mot vattnet. Det känns som att man är på en exotisk ö i söderhavet. Till och med när det regnar. Det är helt fantastiskt.

Ta er sedan upp till toppen av Stenshuvud. Nationalparken ligger rätt ovanför och det är även där Cafe Annorlunda ligger. Vyn är magisk och där ser man stranden ovanifrån.

Om man fortsätter tillbaka mot Ystad så är ett lunchstopp i Kåseberga ett måste. Ät en sillburgare, ta en glass och gå sedan upp till Ales Stenar som ligger 32 meter över havet. Däruppe finns en skeppsättning (stenar som är formade som ett skepp) och består av 59 stenar. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade. Klipporna stupar rakt ner och det är en helt fantastisk utsikt över vattnet och Bornholm. Åk sedan vidare och stanna till för fika på Olof Viktors.

Ett besök i Skanör är ett måste när man är nere. Ät glass på italienska Da Nonnas och ta en promenad längs stranden med de färgglada små badhytterna. När vi var där så blåste det storm vilket hade lockat ut ett flertal Kite Surfare samt vanliga surfare. Coolt att se!

Jag har tyvärr inte några tips för er som har barn då jag själv är ointresserad av sådana utflyktsmål. Men! Jag har faktiskt ett då jag var iväg och åkte Ångtåg med min syster och deras kids. Och det är verkligen en så mysig grej att göra. Åk till Sankt Olof är ni parkerar bilen vid den lilla stationen. Tåget som Skånska Järnvägar bevarar är kvar i den tidsperioden och man sitter på samma träbänkar som folket gjorde då. Ångtåget tuffar (sakta) runt Brösarps Backar, längs Hanöbukten, genom fält och in i djupa bokskogar. Sen vips är man framme i Brösarp och kan stiga av på den lilla stationen för att köpa en glass eller kaffe. Sedan tuffar tåget tillbaka till Sankt Olof igen.

Fler tips:

Silltallrik i Simrishamn.
En dag på stranden i Ystad med tillhörande wienerbröd från Fritidsbaren.
Kanelsnurror i Smygehuk.
Ett glas vin nere på Abbekås Hamnkrog.

Enjoy!


60