Sista stoppet: Newcastle

Ca två och halv timme norrut med tåg från Leeds ligger Newcastle. En stad främst känd för Geordie Shore och fotboll. I alla fall för mig och Louise. Vilket vår hipsterguide Simon gärna la in som punkt i programmet. När han inte skriver för Buzzfeed så är han standup-komiker och en jäkel på pubar. Och såklart ökända tv-serier där det festas hej vilt. Vilket vi såklart tog fasta på efter att vi hade hängt med han och hans guide-kompis på Newcastle Slott, där vi fick en lightvariant av de rundvandringar man kan ta. De förstod ganska snabbt att de inte behövde dra hela historielektionen för oss utan skrapa lite lätt på ytan och låta oss fråga om det vi ville veta. Smarta grabbar. Speciellt när de tog upp oss de 99 trappsteg upp till taket där vi fick storslagen utsikt över floden Tyne; Gateshead och city. Att det dessutom var pangväder gjorde inte saken sämre.

Slottet är väl värt ett besök och jag tycker man kan kosta på sig en guidad tur. Guiderna är lättsamma och väver in små anekdoter med humoristiska undertoner. Det dras GOT referenser och pratas om spöken. För ja, slottet var bland annat med i ett avsnitt av det brittiska teveprogrammet Most Haunted. Nämnde jag att vårt hotell The Vermont Hotel låg 50 meter därifrån och ovanför en gravplats med över 700 gravar. Ni skulle sett Louise blick när jag berättade detta för henne i den mörka mahogny hissen upp till vårt rum. Låt mig säga som såhär, det var inte en blick fylld av glädje.

Newcastle är enkelt att ta sig runt i och själva stadskärnan är byggd för nöje. Överallt finns det pubar, cafeer och restauranger. Vilket vi såklart fick ta del av. Simon tog med oss till några av hans favoritpubar, standup-shower och pekade ut var man kunde få den bästa GT:n, dansa i mörka små källarbarer och välja bland 50:tals olika ölsorter på stadens äldsta pubar. Vi gjorde en deal med Simon att om han använder mig och Louise i sitt stand-up material så måste han skicka det till oss. För han fick nog material för ett år efter några timmar med oss. Och vem tackar nej till att vara del av en show – inte är det Louise eller Joanna i alla fall.

Efter vår pubcrawl släppte vår nyfunna vän av oss vid Blackfriars Restaurant som ligger i en källare i en stor borggård. Där arrangeras matlagningskurser, bröllop och olika typer av event. Och serverar såklart även god mat för hungriga besökare som oss. För tro det eller ej, vi var hungriga igen. Hur det än är möjligt då vi tidigare på dagen åt en sen lunch i hotellets salong som serverade afternoon-tea till klassisk musik och vita linnedukar. Väldigt brittiskt, väldigt vi.

Efter en god natts sömn vaknade vi upp till ett krispigt solsken. Vi var trots allt i norra England och vi förstod snabbt varför turismen stannar av lite efter november månad. Det blir kallt, väldigt kallt. Men även väldigt vackert berättade Simon för oss när vi dagen innan hade huttrat och dragit våra rockar tätare kring oss. Och jag kan tänka mig hur stan lyser upp och blir snäppet vackrare med en iskall decembermorgon där vattnet reflekteras av den blåa klara himmeln och isen ligger på längs kanterna. Jag kan se framför mig hur människor i staden promenerar i armkrok längs vattnet, kanske med en kaffe i handen, och med mössorna långt nerdragna över öronen. Hur luften färgas vit av ångan ovanför deras huvuden när de pratar och hur stegen blir lite kortare och mer kontrollerade för att undvika att halka på eventuell isfläck.

Jag kan tänka mig det och kan definitivt tänka mig att uppleva det också.

Vi spenderade morgonen promenerandes över bron till andra sidan likt restaurangerna/barerna i Paris vid floden Seine låg utspridda. Vi fortsatte därefter till slottet och vidare runt till hotellet för att packa ihop det sista och bege oss till tågstationen för att köpa med oss lunch, hitta rätt tåg och sätta oss på direkttåget som skulle ta oss från Newcastle till Manchester flygplats. Resan tog knappt tre timmar och med vägguttag (glöm ej adapter!), WIFIi och kiosk som fanns på tåget så var detta tre väldigt behagliga timmar. Speciellt för oss som behövde komma ikapp med skrivandet.

Det var 6 dagar i England. Jädrar vad fort det har gått. Ändå känns det som om vi har varit borta betydligt längre. Vi har hunnit med så oerhört mycket och upplevt 5 olika städer. Alla speciella på sitt sätt. Det har lagats mat, ätits mat (i mängder), promenerats och samtalats med en drös med olika människor. Jag har upplevt Liverpool till fots på min löprunda och druckit otaliga to-go kaffe när vi har spatserat omkring och tagit hundratals med bilder.

Vi har så mycket med oss från denna resan och jag skulle kunna fortsätta i timmar. Men vet ni vad? Jag kommer inte göra det. Det är er tur nu att uppleva England från tågrälsen och fots. Se det här som en liten aptitretare. Hela resan, upplägget och mer detaljerad reseinfo hittar ni här. Jag hoppas denna lilla miniguide har gett er mersmak och att den har mottagits väl.

Om någon vecka kommer vår topp tio lista ut på bland annat Resias hemsida. Stay tuned!
 



28

2 dagar i Leeds & Hull

I samarbete med Resia

Det var ett blött Leeds som välkomnade oss där vi satt på tåget och nästan höll på att missa vårt stopp. Vi hade kurrat ner oss i våra säten, Louise köpte en kaffe av den lilla kioskvagnen som rullade längs gången och jag halvsov till tågets gungande rytm. Det hela var väldigt harmoniskt. Tills jag utbrast ”HELVETE, sa hon Leeds? Ja, hon sa Leeds! Vi måste av NU”. Sen blev det lite stressigt.

Lugnet återfann sig snabbt när vi efter en kort promenad fann vårt hotell, checkade in och snabbt konstaterade att Dakota Hotel var ett väldigt trevligt ställe. Vi fick senare på kvällen även reda på att Rihanna och Arnold bland annat brukade bo på hotellet. Mycket bra, då var vi på helt rätt ställe.

På med bekväm skor, kameran över axeln och vidare ut på upptäcktsfärd i ett pulserande Leeds. Små gator med pubar längs båda gatorna byttes av mot större shoppinggator med glasbyggnader och höghus. Vi svängde in på en gata som såg ut att innehålla en hel del bra ställen och fick snabbt rätt – The Ivy Leeds skymtades bakom en Boss-butik och då vi snabbt fann ut att Kirkgate Market var stängd så blev valet väldigt enkelt. Det fick bli en sen lunch på The Ivy. Vilket var precis så bra som det ser ut. Råbiff, tryffelpommes, tryffelrisbollar…ja,vi gillar tryffel.

En timme senare stapplade vi ut och frågade oss själva det var möjligt att äta såhär mycket på våra resor. Vi har båda svart bälte i mat. Självutnämnt visserligen, men har vi någon gång tackat nej till bra mat? Aldrig hänt.

Vi fortsatte vår promenad genom stadskärnan bort mot busshållplatsen och buss nr 33 som skulle ta oss ut till Kirkstall Abbey. Det var väldigt enkelt, det fanns tre bussar som gick förbi den lilla byn ca 15 minuter utanför Leeds city och busshållplatsen var lätt att hitta. Vårt busskort gällde i 24 h och kan köpas på vilken ”snabbutik” som helst, tänk som i Sverige, och var bara att blippa när man steg på.

Kirkstall Abbey var förr i tiden ett cistercienskt munkkloster men fungerar numera som en mysig utflyktsplats med sin stora park, ruiner och floden Aire som ringlar förbi precis bredvid. Många åker ut på helgerna eller bara tar en promenad på kvällen, lite som oss – minus kamerautrustningen. Runt om parken ligger en drös med pubar och jag kan faktiskt rekommendera en liten utflykt hit. Speciellt till mina löpintresserade läsare. Spring ut! Vägen är bred med bra trottoar och parken är supermysig att springa i. Antingen tar man bussen tillbaka till stan igen eller så kör man långpanna och springer tillbaka igen. Det blir en riktigt bra löptur, vilket jag gärna hade gjort om vi hade haft lite mer tid. Vi fick dock en trevlig liten promenad tillbaka då vi missade bussen och nästa inte skulle gå fören 55 min. Det fick bli rask promenad tillbaka, vi hade trots allt en middagsreservation att passa.

Kvällen avslutades med middag på The Lost & Found Club Leeds där vi testade olika förrätter och skojade med servitören. Det är ett genomgående tema på denna resan, alla är nyfikna och vill interagera med oss. Och vi är lika nyfikna tillbaka. Det finns inget härligare än när man stöter på nya människor och hamnar i samtal man aldrig hade haft annars. Det är berikande och en av de dragen jag gillar bäst med britterna, deras sociala approach och lättsamhet.

Morgonen därpå ägnades åt att promenera runt i Leeds, besöka marknaden och äta frukost på Shea Street som jag hade letat upp innan vi reste. Jag brukar göra sånt, det är halva grejen med att resa, all research innan. Det är lika spännande som att gå runt och testa ställen man hittar på vägen, jag vill ha en mix av dessa två.

Kirgate Market är ett måste om man besöker Leeds. Det är en av Europas största inomhusmarknader och man kan köpa alltifrån färsk fisk, blommor, smycken, frukst till verktyg och kläder. Det känns lite som att färdas tillbaka i tiden när man promenerar omkring i den stora hallen med ett imponerande ljusinsläpp av de stora glaspartierna i taket. Stanna till och ta en turkisk kaffe, smaka lite ost eller varför inte lite tryffelsalami av slaktaren.

Så vad tycker jag om Leeds? Det är väl värt en besök om man är i närheten, men den faller tyvärr lite i skymundan efter att ha vistas 4 dagar i två pangstäder som Manchester och Liverpool. Jag blev dock glatt överraskad av de små mysiga kanalerna och hippa restaurangerna som låg utspridda lite här och var i de olika kvarteren. Man märker att Leeds har och är en typisk industristad och mycket av stadens olika delar vittnar om ett ganska hårt klimat.

Men nu var det dags att åka vidare. Vi var trots allt på ett uppdrag och en ny stad låg redo att upptäckas. 11: 48 lämnade två svenska tjejer i hatt och matchande outfits ett soligt Leeds på ett tåg som skulle ta dem österut. Och mycket riktigt, ca en timme senare anlände vi till en betydligt lugnare liten stad vid namn Hull. Ska jag vara helt ärlig så visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Hull. Folk som vi har mött på resan har mest sett  förvånade ut när vi har berättat om att vi ska till Hull. ”Men varför?” har de frågat och rynkat på näsan.

Ja, kanske precis därför.

Att åka dit ingen annan åker är ju en del av resan.

Och något vi vill göra.

Så vad ska man säga om Hull? Det vore enkelt att avfärda staden som en typisk brittisk liten småstad där många av butikerna har slagit igen på grund av dåliga tider. Som sömnigt lever sitt stilla liv. Vilket kanske inte märktes på de olika restaurangerna och pubarna runt om i stan. Såklart. Det är britterna vi pratar om, livet pågår bland mat och dryck. Det är den centrala mittpunkten och en mötesplats för många. Men nej, jag vill inte avfärda stan så lätt. Det som överraskade var hamnområdet, Hull Marina. Helst plötsligt var det som vi befann oss i en annan stad. Det hände ljuslyktor och på de olika tegelväggarna fanns där graffitimålningar. Restaurangerna välkomnade in med trendiga skyltar och på gatan som gick tvärs igenom detta omgjorda industriområde fanns det uppbyggda pallar och bord som jag kan tänka mig är väldigt populära på olika gatufester som sker där på sommaren. Området runt Hull, Yorkshire, har mycket att erbjuda och jag kan tänka mig att åka tillbaka hit exempelvis på sommaren. Kanske på ridsemester, eller tidigt på hösten för Hubertusjakt!

Tips på restaurang; Ambiente Tapas. Deras lemon meringue pie var gudomlig. Maten var också bra, men efterätten – en klass för sig! Tog tyvärr ingen bild då jag åt upp den innan jag ens hann tänka foto.

Natten spenderades på Hilton Hull och var som vilket Hilton hotell som helst. Jag vill dock ge en eloge till personalen som uppgraderade oss och var väldigt serviceminded under hela vistelsen. Sånt ger extra plus i kanten.

Och vips så hade det gått ytterligare två dagar.

Nästa stopp blir Newcastle och även det sista, vi hörs!
 

15

Liverpool – en stad vi återkommer till!

I samarbete med Resia

2 dagar i Liverpool går fort, speciellt när man har väldigt roligt och ett ännu roligare (och fullspäckat) schema. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Liverpool, mer än att dialekten är grövre, Beatles härstammar härifrån och att de är väldigt stolta över sina 2 kända fotbollslag. Men mer än så har jag liksom inte tagit reda på, inte heller när jag bodde i England. Då tyckte jag mest att det var jäkligt jobbigt att förstå Liverpooldialekt efter x antal glas när de skulle beställa av mig i baren. Ja, jag jobbade som bartender ett tag här. Men det är en annan hiatoria.

Staden har alltid stått på min lista, så ni kan ju tänka er min glädje när vi skrev på för att göra denna reportageresan och inte bara Manchester och Newcastle stod med utan även Liverpool! YES!

Jag tänkte på hur tagen jag var av Liverpool redan första dagen under min löprunda. Klockan hade knappt slagit sju och utanför fönstret duggade det lätt. Jag snörade på mig skorna och gav mig ut för att uppleva staden när den precis började vakna till liv. Eller ja, somliga hade inte gått och lagt sig än. Jag sprang förbi ett gäng killar som var på väg hem från vad som verkade ha varit en riktigt rolig utekväll. De hejade högt på mig och sträckte fram handen för en highfive. Jag höjde min, mötte den ena killens hand och skrattade glatt åt dem när vi passerade varandra. Som två parallella universum. Det gav mig energi och jag längde på steget, svängde av västerut och fortsatte springa. Och det är nog därför jag har blivit så tagen av Liverpool. Av dess ruffiga charm, oerhört vänliga och nyfikna människor och det fantastiska utbud av restauranger/barer. Kvällen innan hade vi ätit middag på 60 Hope Street, en restaurang av det lugnare slaget men med fantastisk meny och lång historia. Jag tänkte på vårt besök där när jag sprang längs vattnet den tidiga morgonen och kände mig pirrig, ni vet sådär förväntansfull, på vad som skulle komma härnäst. Framför oss låg en fullspäckad dag och jag log stort när jag tänkte på den drömmiga efterrätten jag hade ätit dagen innan – kunde det toppas?

Det finns ett ställe som heter The Florist och ligger på Hardman Street, precis runt hörnet från Hope Street där även vårt hotel låg (Hope Street Hotel). The Florist är poppis, så poppis att man måste boka bord i god tid innan. Det är ljust och inrett, precis som det låter, med blommor i varje hörn. I taket. I baren. Ja men i drinkarna. Ni förstår konceptet, väldigt IG- vänligt. Det är coolt, och väldigt trendigt, så det var ju självklart att vi spetsade öronen när Jason gav oss tipset. Och vi blev inte besvikna, trots att vi inte kunde få tag i ett bord. Vi löste det hela genom att sätta oss i baren och testa drinkarna. 2 stycken The Florist Pornstar tack!

Lunchproblemet löstes genom att promenera ett par kvarter bort till The Quarter där vi snabbt fick bord av en trevlig herre som intresserade sig väldigt för våra kameror. ”Perfekt! Vi tar gärna ett bord med bra ljus!” hojtade vi och började ögna igenom menyerna. Två 10-poängspizzor (supertips!) senare rullade vi neråt till hamnen för att låta våra musikaliska färdigheter få leva ut på The British Music Experience.

Nu är varken jag eller Louise så mycket för museum, det är inte vår grej, men samtidigt är vi båda nyfikna och vill uppleva vissa saker då man kanske har hört en del om det eller helt enkelt vill kunna erbjuda den kunskapen vid ett senare tillfälle. Och nästa aktivitet, The British Music Experience, var just en sådan grej. Det som räddade upp hela ”museum”-känslan var att man kunde underhålla sig genom en rad olika aktiviteter så som spela i ett band, dansa i ett speciellt dansrum med digital koreograf och lyssna på gamla hits. Ni kan ju gissa var jag och Louise gick loco. Låt mig säga som såhär, Instagram har aldrig skådat en sådan välsynkad linedance innan.

Det var ändå ett besök värt att göra, så skriv med det på listan.

Museumet ligger precis mittemot Mersey Ferry som var vårt nästa stopp. Ingen vila, ingen rast, nu var det dags för båtfärd! Vi tog helturen på ca 50 minuter, men man kan hoppa av på 2 olika stopp, Seacombe and Woodside on the Wirral, tvärs över kanalen. På Woodside kan man även besöka ett musem där ubåten U-534 från andra världskriget finns för allmän beskådan. Om man nu gillar sånt. Vi valde dock att stanna kvar på båten och njuta av utsikten och vila lite med varsin kaffe. Ibland behövs det inte mer än så. Staden tornade upp sig bakom oss och vid ett tillfälle såg skyskraporna ut lite som NYC.

Nu kommer vi till resans höjdpunkt nämligen: Duke Street Food & Drink Market. Det var med handen på hjärtat en av de bästa matmarknaderna jag har varit på, någonsin, och vi båda blev helt tagna av stämningen, servicen och utbudet av riktigt bra mat. Jag sa det till Lee, vår kontaktperson och även en av managerna på stället, att det var bättre än Stockholm. För vi har bra restauranger i Stockholm, det har vi faktiskt. Men detta var snäppet vassare när det kommer till ”marknad”. Bra mycket bättre. Tänk er en riktig trendig saluhall som ligger helt rätt i tiden. Med innovativ drinkbar högst upp, vinotek, kaffebar och en rad olika matstånd som erbjuder mat från alla världens hörn. Där har ni Duke Street. GÅ dit om nu någonsin befinner er i Liverpool och beställ följande: Ramen med biff, heta ribs, pizza med tryffel, burrata, mortadella och pistage OCH såklart efterrätterna. Herregud. Jag började nästan gråta. Donuts med salted karamel och nutellapizza. Ja men ni hör ju själva.

Kvällen blev kort, vi var båda trötta efter all mat och sightseeing så vi beslöt oss för att promenera tillbaka till hotellet och somnade kort därpå.

Vill man läsa mer om hur det är att tågluffa i norra England samt boka de olika aktiviteterna så kan man läsa mer här. Där står även mer om hur man kan sy ihop resan på sitt alldeles egna sätt och tveka inte att ta hjälp av Resias duktiga personal.

Tack för denna gången Liverpool, vi ses igen!

30

Manchester – Food Sorcery & regnig smakvandring

I samarbete med Resia

Dag 1

Det finns stunder då jag stannar upp, tittar mig omkring, och tänker – får jag verkligen vara med om det här? Är detta på riktigt? Igår var en sådan stund. Det var efter att jag hade skrattat åt den äldre läkarens skämtsamma ord om precision medan han med fokuserade ögon tryckte ihop degen på sina dumplings. Hans snälla ögon landade mot mina och jag betraktade honom där han stod med sitt blåa förkläde och gråa tinningar. Han brukade gå hit berättade han under tiden vi stod och arbetade oss igenom förrätten. Det gjorde de alla och svepte med blicken över det stora luftiga rummet med 10 stationer. Vi var 8 personer idag, inklusive mig och Louise, som lagade mat tillsammans och skrattade åt Jasons anekdoter från hans år i världens alla kök. 8 personer som flöt samman och bildade en härlig grupp av människor som alla ville lära sig mer om mat, äta gott och ha en riktigt trevlig torsdag.

Jag och Louise anlände till Manchester runt 10 tiden. Vi tog tåget från flygplatsen och inledde vår vecka med att åka ett skakigt regionaltåg mellan höga nybyggda hus och industriella gamla fabriker som desto närmare vi kom slöt sig tätare omkring oss. Jag tittade fascinerat ut genom fönstret och tänkte att det här skulle nog vara en stad för mig.

Vi checkade in på The Principal Hotel som levererade dunderrum med överraskning på rummet, stor fluffig säng och väldigt serviceminded personal som löste adaptrar åt oss under minuten när jag insåg att jag hade glömt min hemma. Stort plus i kanten! Några minuter senare, efter vi hade druckit upp vår välkomstkaffe i den stora iögonfallande baren slängde vi på oss våra jackor (vilket knappt behövdes då Manchester levererade 18 grader) och hoppade in i taxin.

Ca 20 minuter utanför Manchesters stadskärna, i Didsbury, ligger Food Sorcery som erbjuder matlagningsklasser men även drink och kaffe kurser. Här tas vi emot av Jason, vår kock för dagen och hans charmiga team som genast sätter ett glas bubbel i våra händer. Vi hälsar på resten av gänget snabbt blir våra vänner, trots ålderskillnad och språkbarriärer. Vi flyter liksom samman till en härlig mix av människor som skålar, skrattar och lagar mat tillsammans.

Då Manchester är känt för sitt Chinatown, som är den andra största i England och tredje största i Europa, blev förrätten faktiskt kinesiska dumplings! Jag visste inte detta och blev därför glatt överraskad när ingredienserna började plockas fram. Jag och Louise tittade på varandra och kavlade sedan upp armarna på våra stickade tröjor – det var dags att visa vad Sverige gick för.

Vidare till varmrätten, nu snackar vi, det blev såklart nationalrätten. The mother of England. Vi pratar givetvis om Fish and Chips, men med en något mer städad tillagning. Visst var fisken fortfarande dubbelfriterad med panko och mjöl, och visst stekte vi våra stora fries i rejält med olja. Men det kändes ändå väldigt fräsch alltihopa. Ärtpuren till var gudomlig och vinägrettsåsen var, trots min ovilja till vinäger, väldigt väldigt bra.

Ett glas blev två glas (bubblet kostade bara 25 kr) och vips hade 3 timmar gått. Vi kramades hejdå med våra nyfunna vänner och lovade att komma igen.

Vidare till nästa stopp, ingen vila och ingen ro, det var dags för taxitour med John från Manchester Taxi Tours. Vi hoppade in i vår svarta taxi och fick en välfylld guidning genom Manchesters alla stadsdelar. Ett snabbt stopp för en kaffe vid The Ivy, ett fotostopp vid Bridgewater Canal som förr i tiden användes för att transportera kol och vidare mot hotellet igen för att avsluta med lite coola gränder där man kan hitta små musikklubbar och stökiga pubar.

Dagen avslutades med middag på BISTROTHEQUE som ligger inne i Cultureplex. Där träffade vi upp Hanna från Manchesters PR Byrå för middag. Det stället är något jag verkligen vill rekommendera. Maten var nytänkande, spännande och väldigt smakrik. En mix mellan traditionell brittisk mat och smaker från andra kontinenter. Lokalen kändes väldigt NYC och klientelet var snyggt. Alltså, i stilmässigt. Det kändes väldigt hett alltihopa.

Trillade i säng runt tio, drog på en ansiktsmask och kröp sedan ner i våra stora fluffiga sängar. Om dag ett hade tagit oss med storm, hur skulle resten av veckan bli?

Dag 2

Finns det någonting både jag och Louise uppskattar så är det bra hotellfrukost och tidig uppstigning för att hinna njuta av hotellet lite innan man ger sig av. Vi vaknade runt halv sju och efter ett snabbt träningspass inne på rummet (regnade ute) så gjorde vi oss i ordning och begav oss ner till frukosten. Jag beslöt mig för att ha muffinstest medan Louise högg in på äggröran vilket förövrigt var ruggigt bra.

Framåt tio haffade vi tag i varsitt paraply och vandrade bort mot västra sidan där Rob, vår matguide, väntade på oss inne på Mackie Mayor som är en riktigt trendig matmarknad väl värd ett besök. Det var dags för vår guidade smakvandring genom Manchesters alla restauranger och fik. Vi var mer än redo för detta, trots frukost mindre än 2 timmar tidigare, men är man en foodie så är man. Då finns det alltid plats för mer mat.

Regnet vräkte ner när vi kryssade kors och tvärs genom stan mellan de olika restaurangerna men det gjorde inte så mycket, det regnar en del i Manchester och finns ingen idé att gnälla över det. Så resonerar de flesta här. Och jag tycker det är sunt. Varför gnälla över något man ej kan påverka. Rob, vår guide, var väldigt påläst och man märkte att han hade en stor passion för både mat och dryck. Han lotsade oss vant igenom menyer och smaker vilket uppskattades av hela gruppen. För ja, även här var vi med ett gäng andra britter. Som såklart tyckte det var väldigt spännande med att vi fotade exakt allt vi såg, åt eller drack. Vi skojade om Instagram-generationen och tog oss vidare ut genom regnet, närmare bestämt till Ginger´s Comfort Emporium där vi avslutade turen med att äta en ruskigt god glas. Ni måste hit om ni besöker Manchester. Måste.

Roligast var helt klart när vi stannade till och tog varsin hutt som var kopplat alla bin som man kan se på byggnaded, skyltar osv. Det är Manchesters signum. Där stod vi mitt på gatan i regnet och drog en liten honungsskål. Det kändes så surrealistiskt och jag hojtade högt att detta var världens bästa jobb.

Totalt besökte vi 6 restauranger och turen tog ca 3 timmar. Vill ni boka in en sådan tur så kan ni göra det via exempelvis Resia som tillhandahåller sådana tillägg på resan. Samma sak gäller matlagningskursen och såklart – tågresorna. Jag kommer skriva lite mer om just tågresandet i ett separat inlägg, måste ju få uppleva det först. Testa på ordentligt. I ur och skur.

Nu är klockan snart fyra och vi ska bege oss till tåget som ska ta oss till Liverpool. Nu väntar 2 roliga dagar där innan vi beger oss vidare norrut.

Vi hörs!



30