Jag är för den saken inte naiv

Spenderade en förmiddag med att promenera omkring i Jerusalem. Mina ben var pigga efter min morgonlöpning innan frukost, som att de bara hade värmts upp och stod givakt, redo för mer.

Jag svängde vänster ner från hotellet och började vandra neråt mot Damascus Gate vilket är den nordvästra ingången till gamla stan som omges av stora murar. Jag passerade små marknader och jag märkte hur språket växlade allt mer från hebreiska till arabiska. Ah, detta måste vara en av de arabiska kvarteren tänkte jag och stannade vid ett dadelstånd, tog upp kameran och såg hur en liten hand stack frama med ett par dadlar liggandes mitt i handflatan. Den lilla mannen utan tänder log stort mot mig och bad mig smaka. Vilket jag gjorde och frågade sedan om jag fick ta en bild på hans fru som satt och säljde grönsaker. Det fick jag. Han klappade mig lite lätt på handen och fortsatte sedan med hög röst ropa ut vad jag tror var kilopriser.

Min promenad fortsatte in genom murarna och små stenvalv. Desto längre jag arbetade mig in, desto lugnare blev. Tillslut var det bara jag i de små trånga passagerna. Stegen var lätta och jag tittade nyfiken mig omkring med vaken men registrerande blick. Jag var inte rädd, jag är sällan det när jag reser, men det betyder inte att jag inte är uppmärksam på min omgivning. Min blick registrerar vad som händer och det är som att min hörsel har skärpts till ett par hack.

Jag fick en fråga häromdagen hur jag vågar ta mig runt på egen hand när jag reser. Under mina löpturer på främmande mark i länder jag inte känner till, i städer till fots där jag tar gata för gata, till adresser där ett jag ska spendera dagen med att jobba men måste ta mig till själv. Högt och lågt. För många, som mig, inget man reflekterar över avsevärt mycket, men för andra en omvälvande grej. Något läskigt. Något nytt. Är jag inte orolig att något ska hända?

Nej,jag är inte orolig att något ska hända. Men för den sakens skull är jag inte naiv. Jag vet att saker och ting kan hända. Men jag går inte runt och oroar mig. Förstår du skillnaden? Om jag hade oroat mig så hade jag begränsat mig. Men när jag vet vilka risker som finns, vad som kan hända och hur situationen är i det landet/området/platsen jag befinner mig på just då – ja då tar jag små avvägningar. Men jag låter inte rädslan styra. Det är min intuition, min uppmärksamhet och min observanta sida som träder fram. Kalla det för streetsmart, eller vad som helst. Men att ha lite kunskap om vart man befinner sig, om det politiska läget och om dess historik är en grundsten till att känna sig trygg med sig själv när man reser. För kunskap är makt, så är det ju. Och det med lite kött på benen och en vaken blick som möter människors blick med ett leende och en nyfikenhet som inte övergår till dumdristighet kommer ta en långt.

Det är klart jag har befunnit mig i situationer som inte helt har varit säkra. Som den gången jag gick vilse i medinan när jag jobbade och bodde i omgångar nere i Marrakech. Det var under mina första dagar och jag hamnade helt fel en kväll. Eller när jag hamnade i bråk med ett gäng huliganer i västra London för jag helt enkelt inte tänkte mig för. Jag minns den gången i Bombay när jag hamnade mitt i kravallerna på nyårsafton och höll på att bli nertrampad.

Men jag har även färska minnen från den kvällen hemma i Stockholm då ett gäng killar var för närgångna på tunnelbanan hem en kväll.

Situationen kan uppstå vart man än befinner sig. Och jag vägrar låta rädslan begränsa mig för världen. Jag vill inte leva så.

62

Snapshots Jerusalem

Ända sen jag cyklade genom området i Brooklyn där de ultraortodoxa chassidiska judarna lever som i en värld som tycks stå stilla har jag fascinerats av dem. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är, men den mystik och integritet som omger dessa människor gör mig nyfiken och jag kom på mig själv att under denna resan ställa väldigt många frågor om traditioner, livet och historian bakom.

De äldre tittar knappt på mig. Kanske någon enstaka blick. Jag befinner mig så djupt in i de judiska kvarteren man kan komma och jag håller mig av respekt på avstånd med kameran.

Det är när jag passerar en litet träsnideri jag hör hur någon ropar efter mig. En ung kille med stort leende och en hållning som påminner om en fifflare från 40-talet vinkar mot mig. Ni vet en sådan som står lutad mot en vägg med en tandpetare i munnen och viskar på bruten engelska att han ”kan fixa allt”. Jag vänder om och vi börjar prata. Han är nyfiken. Som de flesta är i Israel. Och vi sätter oss ner, han med sitt te och jag med en kopp svart kaffe som påminner om tjära och får blodet att rusa.

Vi pratar om tron, om hur det är att vara ung i ett strikt judiskt samhälle och om längtan efter att se mer av världen. Och trots att vi lever så olika liv så är vi, på många sätt, väldigt väldigt lika.

Jag skrattar till när jag tänker på hur han beskriver min ålder som ”you are not old, but not young” och höjer sin lilla kopp mot mig i en skål. Ja, det är fan en bra beskrivning ändå tänker jag och vi säger hejdå till varandra. Han fortsätter sitt där och jag fortsätter min promenad mot en annan del av Jerusalem.

60

Snapshots Israel

Köpte en ny kamera för ett par veckor sedan. En Canon M6 Mark II. Och förutom det 15-45 mm objektiv som följde så köpte jag även ett 32 mm objektiv.

So what about my kamera? Hittils levererar den. Jag leker runt en del och testar mig fram. Foto är ett stort intresse och det finns väldigt många bilder som aldrig hamnar någon annanstans än i en mapp på min dator. Vissa bilder pillar jag med andra är helt råa. Det är väldigt rogivande.

Så här kommer ett gäng bilder jag har tagit de senaste dagarna.

Eilat

Blev positivt överraskad av Eilat. Det är en stad som trots den lite lätt Nevada-känslan som slår en när man kör genom öknen och hotellen tornar upp framför en har en viss charm. Det är easylife och vattnet, som jag numera förstår varför alla pratar om, är fantastiskt.

EN YAHAV

Drog på jeepsafari ca 1.5 timme norrut från Eilat. Det var helt stilla i luften och det enda man hörde var sina egna andetag. Så oerhört häftigt.

Masada

Åkt vidare till Negevöknen, i början av Döda Havets sydligaste spets. Ca 400 meter upp på ett avskilt berg med en tydlig platå ligger Kung Herodes den stores pampiga fästning Masada. En plats som fortfarande rör upp känslor bland nutidens judar. Jag pratade en del om detta med Hani, som guidade och öppenhjärtligt berättade om det moralisla dilemma som många tampas med när det kommer till Masada.

Fästningen har blivit en symbol för det judiska motståndet mot allt främmande herravälde på grund av det kollektiva självmord som begicks av judarna när romarna stormade fästningen. De tog sin in och möttes av tystnad. De enda som hade överlevt var två kvinnor och fem barn som gömt sig djupt ner i en grotta.

Varför är detta ett moraliskt dilemma? Jo för inom judendomen så kan bara din gud avgöra ditt öde. Om du ska fortsätta ditt liv eller ej. Och Tami förklarade det så fint när hon tog upp koncentrationlägerna och berättade om hur judarnas liv fortsatte därinne trots svält, sjukdomar och hårt jobb. Trots döden som cirkulerade omkring dem. Livet fortsatte. Barn föddes, små inrättningar av tvätterier, affärer och andra tjänster utbyttes. Hon sa det med en sådan stolthet i rösten, men även en underton av sorg. En tyngd över förföljelsen och att bli berövad på sitt hem. Och därför är Masada något som berör. För dessa människor tog beslutet om livet i egna händer vilket inte lirar i linje med den tron som finns.

Vad jag själv tycker om detta är irrelevant. Jag försöker nollställa mig när jag är på historiska platser. Religion har alltid intresserat mig och jag är väldigt säker i mig själv och vad jag tror och inte tror på.

Hur som så är Masada ett ställe jag är glad att jag besökte. Nästa gång vill jag hajka hela vägen upp för att ta linbanan ner. Denna gången lät jag benen vila. Tyckte de hade gjort sig förtjänt av det.

Dead sea

Sist jag var här så minns jag att jag tyckte det kändes som att vara i rymden. Eller, nu vet jag inte hur det är men om jag säger som såhär – jag fick en futuristisk känsla. Samma som jag har nu.

Döda havet är jordens lägsta punk och ligger 442 m under havsnivå. Vattnet, som innehåller 33 procent salt jämfört med ett vanligt hav med 3-4 procent går ihop med den disiga himmelen som skiftar rött och violett vartannat.

Det är häftigt. Det är det.

51

Race Report Eilat Desert Marathon

Precis när The Veldt med Deadmau5 börjar spela svänger jag vänster upp för en liten brant stig och höjer sedan blicken. Nedanför mig sträcker den tegelfärgade sanden ut sig och bergen tornar upp sig framför mig. Som en hägring. Jag släpper ut armarna, flaxande, som en fågel, och låter benen rulla nerför den sandiga dalen som vanligtvis är fylld med vatten. Jag springer med solen i ögonen, den varma vinden omfamnar mina nakna ben och det dammar från mina lätt trippande steg som jobbar sig neråt förbi stenar, hål och djup sand som tycks svälja fötterna hela. Jag ler stort och njuter av varenda sekund då jag vet att det snart kommer vända och stiga uppåt igen. Men det är då. Jag är här nu. I just denna stund. Och jag är mer levande än någonsin.

Låt mig ta det från början. Vi snurrar tillbaka klockan till 03:55 när mitt alarm ringer och jag vaknar med ett illamående som får mig att tänka inte en utan två gånger vad som egentligen pågår. Jag tassar upp och dricker lite vatten. Det ger med sig något och jag gör mig i ordning med låg blick. Jag är inte så nervös som jag brukar vara innan lopp. Den insikten får mig att stanna upp i vad jag gör och jag sätter mig ner på sängen. Jag går igenom planen i huvudet, räknar mina gels som ligger nerstoppade i min löpväst och dubbelkollar så att min spellista på Spotify är nedladdad i offline-läge. Det känns bra. Jag har läget under kontroll. Jag ger ifrån mig ett högt ”hmpf” och går sedan ner till receptionen för att hämta min frukostlåda. Ni vet den där frukostlådan som jag anmärkte på första dagen? För er som inte kollar mina stories så berättade jag där om att jag reagerade på att restaurangen inte hade öppet för frukost under tävlingsdagen. Jag har aldrig varit med om det innan. Så märkligt att anordna lopp och inte tänka på sådana detaljer. Speciellt när loppet startar 06:00 och frukosten öppnar 06:00. Tyvärr var det en del logistiska och administrativa missar här som jag personligen tycker man ska ha koll på efter 9 år som arrangör av ett lopp. Men, det tar inte bort det faktum att jag tycker att det är ett fantastiskt lopp med så oerhört mycket hjärta.

Okej, åter till frukostboxen. Den var fixad efter viss bestämd önskan från mig. Jag skäms inte, jag drar mer än gärna av plåstret och frågar efter det andra tänker på. Och jag tycker det är sjukt viktigt med konstruktiv saklig feedback till tävlingsledningen.

Vid 04:30 var jag åter på mitt rum och åt 2 skivor med vitt bröd och ost. Sköljde ner det med vatten och lite juice samt norpade åt mig 3 små torra kakor i fickan som fick agera promenadsnacks bort mot startfållan. Gällande energin så hade jag och Mattias Reck (min coach) en plan om att inta 2 Maurten-gels i timmen samt sippa på lite sportdryck. Detta skulle ge ungefär 55 g kolhydrater. Därefter sista 15 km skulle jag dra i mig 2 gels med koffein direkt. Jag höll mig enligt plan, däremot drack jag för dåligt vilket kändes i njurarna runt 26 km.

Det är mörkt när jag ställer mig tillsammans med de andra löparna. Det suger till i magen. Snart så. 06:00 hör jag ett vrål och inser att startskottet har gått. Jag sätter iväg och inser att jag, som vanligt, håller ett för högt tempo. Jag drar ner från 4.30 till 5.30 och börjar nöta mig framåt. Jag inser snabbt efter att ha svängt in på den den långa flacken mellan de provisoriska saltpoolerna att det kommer bli svårt att hålla utsatt tempo längre fram om underlaget fortsätter att förvärras. Vilket det gör. När jag passerar 8 km så sjunker mina fötter ner så pass mycket att mina vader får jobba dubbelt så hårt. Det är stenigt och man får hela tiden passa sig var man sätter fötterna.

Jag morrar.

Solen har börjat gå upp över bergskammen och skapar ett guldigt skimmer i ökendalen där tåget av löpare ringlar sig fram. Det är makalöst vackert och jag får hämta andan flera gånger för jag blir så tagen av vyn. Mitt morrande upptar och istället blir jag tjock i halsen. En känsla av eufori blandad med ett sorts lugn sprider sig i min kropp och jag tänker på året som har gått. På min sorg men även min lycka, besvikelse och nyfikenhet över livet. Det är helt tyst omkring mig och det enda jag hör är mina andetag. Jag är en mittpunkt.

Vid 9 km märker jag hur min mage närmar sig en ordentlig kramp och jag böjer mig framåt av ilande smärta. Jag får panik. Magras? Nu? Jag brukar aldrig få magras. Jag tar en snabb överläggning med mig själv och beslutar för att inte chansa utan stannar på första bästa bajamaja. Det går en kilometer och jag spanar för mitt liv. HUR KAN DÄR INTE FINNAS EN BAJAMAJA PÅ 10KM? Nej för jag befinner mig i fucking öknen. Svetten lackar i pannan och solen som nu bränner på för fullt gör inte det hela bättre.

Plötsligt ser jag.

Är det?

Kan det vara?

Ja men tamejfan, där står bajamajor! Jag blir så glad att jag inte ens bryr mig om att bli irriterad över att de bara har ställt fram 2 stycken. Nu i efterhand undrar man ju över idiotin. Men just där och då skulle jag kunna kyssa den gröna lilla lådan.

Flyger fram efter mitt besök och säger åt mig själv att inte haka upp mig på tidstappet. Jag fick stå och vänta i en kö i säkert 6 minuter och sedan tog det ytterligare någon minut. Nu i efterhand inser jag att det var det som fick mig att tappa min pallplacering. För ja, jag kom 4:a i min age group och på 16 plats overall av 3000 deltagare. Kan ni fatta? Knappt så jag gör det.

Men jag är inte bitter. Nej, faktiskt inte. Jag hade kunnat springa in de minuterna vilket jag ej gjorde, och det måste jag jobba på framöver. Bli snabbare, starkare. Det är bra motivation för mig själv. Den enda jag tävlar mot är mig själv.

Passerar 13 km och undrar vadihelvete det är som händer. Benen är tunga, min andning låter värre än Plura på löpbandet och det sticker i fotsulorna. Jag biter ihop, borrar ner blicken och tuggar på i ytterligare 5 km innan jag märker att jag möter folk. Ah, de är på väg tillbaka från vändpunkten inne i dalen mellan de två stora berg som omger oss. Det tar några minuter och sen är jag där jag med, vid konen, som om livet hängde på det. Jag börjar springa på och märker hur lätt det går. Jag tittar på klockan och ser hur 6 tempot byts ut till ett lekande lätt 4.50 tempo. Vad fan är det som händer? Då inser jag att jag precis har klarat av den första stigningen. En lång stigning i sand som aldrig tog slut. En sådan där som suger ur musten ur benen. En sådan som kan vem som helst att börja svära högt. Och nu var jag på väg nerför den. Jävlar, nu gick det undan.

Vid 23 km börjar jag och 3 andra killar springa om varandra. Vi följs åt och växlar om varandra likt en belgisk klunga. Jag skrattar för mig själv när den ena killen tittar surt på mig när jag springer om och faller tillbaka när han gasar på förbi mig för tredje gången. Jag tänker på att han kommer ta slut. Sen växer hornen och jag fortsätter min tanke om att det vore väldigt bra om han tog slut och så ökar jag på lite till så jag springer förbi dem och fortsätter sedan med flaxande armar ner för dagens andra dal.

”Höken till örnen, höken till örnen! Here i come!” flabbar jag för mig själv och springer på.

Vid 31 km börjar jag känna av svanken, troligtvis för den icke starka hållningen som sanden frambringar. Jag passerar en vätskekontroll och häller en flaska vatten över huvudet och svänger ett krön där jag passerar en tidtagningsmatta. Det märks att vi börjar närma oss civilisationen igen. Jag fortsätter upp på en sandbank och framför mig breder en lång raksträcka ut sig. Jag ser knappt personerna långt där framme av luften som dallrar i solen. Jahapp, dags att plocka fram det där pannbenet mumlar jag för mig själv och förbereder mig på en lång och inte så rolig stund.

Jag tänker på allt och ingenting. Musiken gör mina rörelser rytmiska och jag sjunger med i en låt med Machine Gun Kelly. Mina ben är trötta, min diafragma känna som ett stort blåmärke och jag hör min egna andhämtning som en bas till musiken.

7 km senare ser jag något vitt. En hägring! Herregud ÄR DET HUS?!

Helvete. Jag tittar på klockan och inser att mina chanser för att komma under 4 timmar gick åt helvete precis där. Jag har 4 km kvar och klockan tickar över 3.50. Jag ger det dock ett försök och pressar på ett par meter men har ingen kräm kvar i benen. Inser mig besegrad och faller in i ett behaglig tempo samtidigt som blicken är stadigt fokuserad på den vita byggnaden där målgången är.

Det finns ingenting som stoppar mig nu. Sista 100 meterna svävar jag fram. Jag plöjer framåt som om jag inte har gjort någonting annat. Helvete vad bra jag är. JAG ÄR I MÅL på strax över 4 timmar.

Jag irrar omkring en stund innan jag sätter mig ner och börjar gråta. Två män kommer fram och frågar hur det är med mig. Jag ler och svarar att det är fantastiskt. En annan man, en av de jag sprang med under loppet, kommer fram och ger mig en high five samt berömmer min löpning. En annan kille kommer fram en stund senare och säger att mina gröna shorts fungerade som hans pacer. Han fokuserade på dem när det var jobbigt och tryckte på när jag ökade. Han tackar för bra löpning och ger mig en kram. Jag skrattar och mumlar något som jag knappt förstår själv.

Det vibrerar inom mig. Hela mitt väsen, varenda cell i kroppen är närvarande. Jag kollar ner mot det azurblåa vattnet, på palmerna, mot bergen där jag spenderade min morgon springandes och ler stort. Jag gjorde det. Jag genomförde Eilat Desert Marathon. Och jag gjorde det jävligt bra.






165

Snabbt Hej från Eilat

Första dagen i Eilat. En riktig bra dag om Jag får säga det själv. Rekat en del av banan, hängt en stund på stranden, joggat samt jobbat lite. Ska berätta mer om just Eilat, men först måste jag sova. Klockan ringer 04.00 – sen är det racetime.

Vi hörs efter loppet!

56

Next up: Eilat Desert Marathon

Några av er har redan listat ut att jag tränar inför ett specifikt lopp. Och det stämmer. För ca 4 veckor sedan bestämde jag mig för att köra Eilat Desert Marathon 42.2 km utan att egentligen ha fokuserat på löpning särskilt mycket under hösten. Min primära träning har bestått av tung styrketräning och jag har biffat på mig några kilo. Optimal uppladdning för ett ökenmarathon? Nej kanske inte.

Så varför tackade jag ja till att ställa upp? Den främsta orsaken orsaken är ju såklart utmaningen. Det är en ökenmara i Israel goddamnit, här snackar vi att gräva djupt inom sig själv. Den andra orsaken var att vem vore jag om jag stod över ett lopp jag ville göra på grund av att jag inte hade löptränat specifikt? Jag tränar ju för att vara hållbar, att kunna utöva de sporter jag vill och ha en god grundfysik – just för sådana här spontana utmaningar. Det är min grundtro för min träning och även en del av min motivation. Att vara tillräckligt stark för att fixa ett marathon med kort varsel. Och detta är det ultimata testet för det. Att leva som man lär, vara spontan och våga testa. Det är viktigt för mig.

Nu föll sig Thailandresan väldigt lägligt just med värmeadaptionen och min ledighet så jag kunde fokusera på att öka upp mina nätta 3 mil i veckan till ca 6-7 mil löpning. Det är en rejäl ökning, speciellt i denna värmen, men jag har samtidigt varit väldigt trygg med upplägget och lyssnat på Mattias.

Med det sagt så kommer jag inte försöka springa på någon hysterisk tid. Nej. Jag vill göra loppet med en jämn, behaglig (så behaglig det kan bli i freakin´ öknen) pace. Jag vill känna mig okej med värmen som ligger på runt 32 grader och följa min energiplan detaljerat för att se utvärdera hur mycket jag vinner på att vara några hack noggrannare. Men framförallt ska det bli skönt att göra ett lopp i denna distansen och må bra i själen. Mitt förra långlopp var som ni kanske minns inte helt lätt för mig då det stormade rejält i livet.

På onsdag drar jag och den 29:e tävlar jag. Loppet startar inne i Eilat och fortsätter sedan ut i öknen, upp via bergen och ökenlandskapet som omger Eilat och slutar vid röda havet.

Jag känner en skräckblandad förtjusning för detta.

Håll tummarna för mig.

98

Carmel Market, strandhäng & TLVnights.

Detta inlägget är ett samarbete med Resia.

Sista dagen i Tel Aviv var något lugnare än de andra dagarna. Jag vaknade vid sju och tog en lugn jogg längs stranden tillsammans med Evelina och spenderade därefter morgonen fram tills tio på rummet medan de andra åt frukost med att jobba undan inför måndagen. Jag håller i utbildningar för bärgningsstationer om hantering av Tesla bilar i Stockholm och Göteborg nästa vecka och det fanns några sista lösa trådar som behövdes ordnas.

Det gick dock ingen nöd på mig för jag missade frukost, oh nej. Är det något jag är bra på så är det att sniffa fram god mat vart jag än är. Det tog inte många minuter efter att vi hade kommit fram till Carmel Market som ligger mitt i Tel Aviv tills jag stod med en färsk smoothie i min hand och vegetarisk burek med spenat och stark sås i min andra hand. 10 Swicasolar av 10 möjliga.

Jag älskar marknader. Allt liv, musik, dofter och höga röster som ropar ut priser samt köpslår med andra säljare gör mig helt pirrig i kroppen. Jag älskar att gå runt och smaka mig fram längs stånden, pruta, upptäckta och vara en del av myllret. Besöker ni Tel Aviv så måste ni besöka Carmel Market, det är en riktigt bra marknad och angränsar med bland annat designmarknaden som ligger alldeles bredvid. Där säljer små och stora konstnärer sin konst, man kan köpa smycken, kläder samt läder och träsnideri.

Vid tolv tog vi en taxi ner till stranden och spenderade resten av dagen med sola, äta gott och dricka Coronas. Det märktes att det närmade sig helg då det var mer folk än i början av veckan på stranden och volymen hade höjts på de olika strandrestaurangerna. Det var verkligen så jäkla härliga vibes och vi kom i stämning för kvällen direkt. Speciellt när vi dessutom firade ett år med Friendcation vilket resulterade i att jag och Louise fick en idé. På vägen tillbaka till hotellet slank hon och jag in i butiken och köpte med oss 2 flaskor bubbel som sattes på kylning medan vi gjorde oss i ordning, eller rätta sagt Felicia gjorde i ordning då hon bistod med sina smink-skills kvällen till ära. Sen smet vi upp till högsta våningen där vi hade fått låna sviten som hade en fantastisk takterrass av hotellet. Så medan Louise förberedde bubblet för tjejerna så skickade jag ett kryptiskt meddelande till dem att infinna sig utanför rum 701 vid halv sju.
Fullpott på både utsikt och damer.Här började kvällen, vi skålade för Friendcation 1 år och såg framemot sista kvällen i Tel Aviv där vi skulle skulle få förstklassig service av TLVnights.  Det är helt galet att vi inom loppet av ett år har lyckats få till vår första utlandsresa med Friendcation, är så galet stolt över mig och Louise. Tänk att vi firade ett år i Tel Aviv, hade någon sagt det till mig och Louise för ett år sedan när vi satte namnet Friendcation och startade FB gruppen på vår första staycation på The Wineryhotel hade jag förmodligen inte trott dem. Visst har vi stora drömmar och tror stenhårt på Friendcation, men man får fortfarande nypa sig själv i armen. För det är inte självklart att saker och ting inträffar vilket jag tror man lätt glömmer bort i all jobb man lägger ner. Man bara gasar på och glömmer av att stanna upp och ta in allt som händer. Vilket vi gjorde där på taket i Tel Aviv och jag kände en sådan enorm tacksamhet över livet.

Vi har lyckats och den känslan är oslagbar.

Klockan åtta hade vi bord på Aria där maten var sjukt bra. Jag blev riktigt förvånad över hur hög klass det var på råvarorna då det brukar vara sisådär mat på restauranger som även kör ”klubb”, det är lätt att maten halkar efter då. Men som sagt, den var riktigt riktigt bra och stället hade fått högt betyg om det inte vore för servicen, den var tyvärr inte den bästa. Men det gjorde inte så mycket då sällskapet var kanon och vi hade en supertrevlig middag med goda drinkar och framförallt – pangmat.

Runt tio kom Ido som skulle visa oss runt på nattklubbarna, han jobbade för TLVnights vilket är en eventbyrå som anordnar fester i Tel Aviv, samt arrangerade klubbrundor samt andra events. Han skulle köra en light version av deras nattklubbs-koncept med oss vilket innebär att vi skulle få se 2-3 av de coolaste klubbarna i Tel Aviv som man kanske inte hittar själv som turist såvida man inte har riktigt bra koll eller kontakter. Först ut var Sputnik vilket var en underground klubb som lutade mer åt techno/house scenen med små rum och barer som slingrade sig runt i en underjordisk ”lokal”. Det rådde fotoförbud där nere men ägaren som hängde med oss på plats gav oss tillåtelse att ta en bild vilket jag såklart var snabb med att föreviga med min egna mobil. Efter en drink och en högst tveksam shot som smakade brända vingummin gick vi vidare till Kuli Alma som låg precis runt hörnet till Sputnik. Cool klubb med grym RnB och cool konst på väggarna. Det blev en timmes dansstopp där då alla fick feeling och röjde loss totalt vilket bara ökades när vi gick vidare till Zoo Zoo Bar som var en blandning på en afterski på speed och en riktig riktigt stökig hemmafest. Det kan vara den absolut roligaste baren jag har varit på väldigt länge. Dans på bardisk uppmuntrades och det sprutades konfetti från taket och spelades GRYM musik.

Vi avslutade med drinkar och en jäkla massa dans på lokala Lima Lima där jag och Lina blev kvar medan resten av gänget tog en taxi hem. Här skulle vi varit smarta och hängt med, men nejdå, vi tyckte det var en strålande idé att beställa in bubbel och dansa till Israels vinnarlåt klockan halv fem på morgonen. Vilket var en strålande idé just då men inte direkt 2.5 timmar senare när vi skulle åka till flygplatsen. Herregud, så dåligt som jag mådde igår har jag inte mått på väldigt länge. Men det var SÅ värt, för utekvällen var grym. Vi hade så jädra roligt och det kommer kännas fjuttigt att gå ut i Stockholm efter att ha spenderat några dagar i Tel Aviv. Herregud vilken grym stad och människorna är helt fantastiska. Vi sa det igår när vi summerade vår resa att det är en helt annan respekt för tjejer på nattklubbarna där nere. Visst kollar killar, men aldrig att de kom fram och var sliskiga eller att man kände en hand på rumpan. Inte heller dansade de in i en eller var på något sätt påflugna. Inte ens när jag råkade gå in i ett par tjejer fick jag en sur blick, de bara log och sa att det var okej. Här hemma hade jag förmodligen fått en hård knuff i ryggen av en rabiat brud.Med det sagt så avslutar jag Tel Aviv resan med att säga: om du funderar på att åka dit men känner dig osäker eller orolig för säkerheten i landet – var inte det! ÅK! Det är ett helt fantastiskt land som överträffar alla ens förväntningar. Det är rent, snyggt och väldigt enkelt att ta sig runt. Alla talar extremt bra engelska, människorna är högutbildade och oerhört vänliga. Jag har redan börjat titta på datum att åka tillbaka, det blir så när man har ett nytt favoritland på listan.

Tack för en underbar resa, vi är oerhört glada över att kunna göra detta samarbetet med Resia och Ministry of Tourism. Att upptäcka nya länder med nya människor ligger oss väldigt varmt om hjärtat, så tack för 4 oförglömliga dagar i Israel! <3

0

Träning i Tel Aviv.

Jag gav mig ut på en tidig löprunda en av mina dagar i Tel Aviv. Klockan ringde 05:40 och tio minuter senare joggade jag fram längs strandpromenaden. Jag möttes av cyklister, löpare, yogis, morgonbadare och meditationsgrupper. Stranden verkligen sjöd av liv trots den tidiga timmen och mitt leende spred sig bara mer och mer längs sidorna i mitt ansikte. Jag fullkomligt älskar att upptäcka städer på detta sättet och när det sedan visar sig vara städer som är aktiva och framförallt uppmanar till aktivitet spritter det i kroppen. Varenda cell i min kropp skriker ”JA! Ni har fattat grejen, JA JA JA!”

Strandpromenaden är ca 5 km vilket passade perfekt då jag enkelt kunde ta mig ut, springa bort till Jaffa och därefter tillbaka mot hotellet igen vilket blev lätta 10 km. Varför jag skriver lätta är för att strandpromenaden är flack, det händer mycket och klimatet är som gjort för löpning. Det är varmt, men den svaga vinden från havet ger ändå en skön svalkande bris.

Märk min förvåning när jag efter 2 km närmar mig en utomhusbassäng, jag tror först det är en hägring. En hallucination från en vinter instängd i ett badhus. Är det..? Kan det stämma..? Ja för fan, de crawlar där borta! Sen hör jag hur ett gäng cyklister stannar till bredvid mig, parkerar sina cyklar och beger sig bort mot grindarna. Deras klädsel vittnar om att de tränar triathlon (i triathlonklubben TRIHARD, bra namn ändå) och jag bestämmer mig för att stanna till på vägen tillbaka och titta lite mer på när de simmar.

Resten av löprundan passerar jag 2 utegym, ett par yogaspots och en drös av vältränade människor av olika nationaliteter. Jag kommer på mig själv att vilja spendera 2 träningsveckor här nere. Det är liksom så självklart. Superklimat, fantastiska människor, säkert, bra träningsmöjligheter, bra mat och ett sjudande liv utanför träningen. Det finns uppenbarligen resurser och jag vill veta mer.

Tog ett snack med lite locals nere vid bassängen som heter Gordon Pool (som även har gym) och de rekommenderade följande 3 gym som man kan komplettera sina utomhusaktiviteter med:

Holme’s Place

Crossfit Tel Aviv

Jimmys Gym 

Det finns givetvis en drös andra gym som håller bra standard. Men detta var de som först nämndes.

Nästa gång packar jag med cykeln, för här finns det vyer att utforska!

0