Spenderade en förmiddag med att promenera omkring i Jerusalem. Mina ben var pigga efter min morgonlöpning innan frukost, som att de bara hade värmts upp och stod givakt, redo för mer.
Jag svängde vänster ner från hotellet och började vandra neråt mot Damascus Gate vilket är den nordvästra ingången till gamla stan som omges av stora murar. Jag passerade små marknader och jag märkte hur språket växlade allt mer från hebreiska till arabiska. Ah, detta måste vara en av de arabiska kvarteren tänkte jag och stannade vid ett dadelstånd, tog upp kameran och såg hur en liten hand stack frama med ett par dadlar liggandes mitt i handflatan. Den lilla mannen utan tänder log stort mot mig och bad mig smaka. Vilket jag gjorde och frågade sedan om jag fick ta en bild på hans fru som satt och säljde grönsaker. Det fick jag. Han klappade mig lite lätt på handen och fortsatte sedan med hög röst ropa ut vad jag tror var kilopriser.
Min promenad fortsatte in genom murarna och små stenvalv. Desto längre jag arbetade mig in, desto lugnare blev. Tillslut var det bara jag i de små trånga passagerna. Stegen var lätta och jag tittade nyfiken mig omkring med vaken men registrerande blick. Jag var inte rädd, jag är sällan det när jag reser, men det betyder inte att jag inte är uppmärksam på min omgivning. Min blick registrerar vad som händer och det är som att min hörsel har skärpts till ett par hack.
Jag fick en fråga häromdagen hur jag vågar ta mig runt på egen hand när jag reser. Under mina löpturer på främmande mark i länder jag inte känner till, i städer till fots där jag tar gata för gata, till adresser där ett jag ska spendera dagen med att jobba men måste ta mig till själv. Högt och lågt. För många, som mig, inget man reflekterar över avsevärt mycket, men för andra en omvälvande grej. Något läskigt. Något nytt. Är jag inte orolig att något ska hända?
Nej,jag är inte orolig att något ska hända. Men för den sakens skull är jag inte naiv. Jag vet att saker och ting kan hända. Men jag går inte runt och oroar mig. Förstår du skillnaden? Om jag hade oroat mig så hade jag begränsat mig. Men när jag vet vilka risker som finns, vad som kan hända och hur situationen är i det landet/området/platsen jag befinner mig på just då – ja då tar jag små avvägningar. Men jag låter inte rädslan styra. Det är min intuition, min uppmärksamhet och min observanta sida som träder fram. Kalla det för streetsmart, eller vad som helst. Men att ha lite kunskap om vart man befinner sig, om det politiska läget och om dess historik är en grundsten till att känna sig trygg med sig själv när man reser. För kunskap är makt, så är det ju. Och det med lite kött på benen och en vaken blick som möter människors blick med ett leende och en nyfikenhet som inte övergår till dumdristighet kommer ta en långt.
Det är klart jag har befunnit mig i situationer som inte helt har varit säkra. Som den gången jag gick vilse i medinan när jag jobbade och bodde i omgångar nere i Marrakech. Det var under mina första dagar och jag hamnade helt fel en kväll. Eller när jag hamnade i bråk med ett gäng huliganer i västra London för jag helt enkelt inte tänkte mig för. Jag minns den gången i Bombay när jag hamnade mitt i kravallerna på nyårsafton och höll på att bli nertrampad.
Men jag har även färska minnen från den kvällen hemma i Stockholm då ett gäng killar var för närgångna på tunnelbanan hem en kväll.
Situationen kan uppstå vart man än befinner sig. Och jag vägrar låta rädslan begränsa mig för världen. Jag vill inte leva så.
Sista dagen i Tel Aviv var något lugnare än de andra dagarna. Jag vaknade vid sju och tog en lugn jogg längs stranden tillsammans med Evelina och spenderade därefter morgonen fram tills tio på rummet medan de andra åt frukost med att jobba undan inför måndagen. Jag håller i utbildningar för bärgningsstationer om hantering av Tesla bilar i Stockholm och Göteborg nästa vecka och det fanns några sista lösa trådar som behövdes ordnas.
Det gick dock ingen nöd på mig för jag missade frukost, oh nej. Är det något jag är bra på så är det att sniffa fram god mat vart jag än är. Det tog inte många minuter efter att vi hade kommit fram till Carmel Market som ligger mitt i Tel Aviv tills jag stod med en färsk smoothie i min hand och vegetarisk burek med spenat och stark sås i min andra hand. 10 Swicasolar av 10 möjliga.
Vid tolv tog vi en taxi ner till stranden och spenderade resten av dagen med sola, äta gott och dricka Coronas. Det märktes att det närmade sig helg då det var mer folk än i början av veckan på stranden och volymen hade höjts på de olika strandrestaurangerna. Det var verkligen så jäkla härliga vibes och vi kom i stämning för kvällen direkt. Speciellt när vi dessutom firade ett år med Friendcation vilket resulterade i att jag och Louise fick en idé. På vägen tillbaka till hotellet slank hon och jag in i butiken och köpte med oss 2 flaskor bubbel som sattes på kylning medan vi gjorde oss i ordning, eller rätta sagt Felicia gjorde i ordning då hon bistod med sina smink-skills kvällen till ära. Sen smet vi upp till högsta våningen där vi hade fått låna sviten som hade en fantastisk takterrass av hotellet. Så medan Louise förberedde bubblet för tjejerna så skickade jag ett kryptiskt meddelande till dem att infinna sig utanför rum 701 vid halv sju.
Fullpott på både utsikt och damer.
Här började kvällen, vi skålade för Friendcation 1 år och såg framemot sista kvällen i Tel Aviv där vi skulle skulle få förstklassig service av TLVnights. Det är helt galet att vi inom loppet av ett år har lyckats få till vår första utlandsresa med Friendcation, är så galet stolt över mig och Louise. Tänk att vi firade ett år i Tel Aviv, hade någon sagt det till mig och Louise för ett år sedan när vi satte namnet Friendcation och startade FB gruppen på vår första staycation på The Wineryhotel hade jag förmodligen inte trott dem. Visst har vi stora drömmar och tror stenhårt på Friendcation, men man får fortfarande nypa sig själv i armen. För det är inte självklart att saker och ting inträffar vilket jag tror man lätt glömmer bort i all jobb man lägger ner. Man bara gasar på och glömmer av att stanna upp och ta in allt som händer. Vilket vi gjorde där på taket i Tel Aviv och jag kände en sådan enorm tacksamhet över livet.
Klockan åtta hade vi bord på Aria där maten var sjukt bra. Jag blev riktigt förvånad över hur hög klass det var på råvarorna då det brukar vara sisådär mat på restauranger som även kör ”klubb”, det är lätt att maten halkar efter då. Men som sagt, den var riktigt riktigt bra och stället hade fått högt betyg om det inte vore för servicen, den var tyvärr inte den bästa. Men det gjorde inte så mycket då sällskapet var kanon och vi hade en supertrevlig middag med goda drinkar och framförallt – pangmat.
Med det sagt så avslutar jag Tel Aviv resan med att säga: om du funderar på att åka dit men känner dig osäker eller orolig för säkerheten i landet – var inte det! ÅK! Det är ett helt fantastiskt land som överträffar alla ens förväntningar. Det är rent, snyggt och väldigt enkelt att ta sig runt. Alla talar extremt bra engelska, människorna är högutbildade och oerhört vänliga. Jag har redan börjat titta på datum att åka tillbaka, det blir så när man har ett nytt favoritland på listan.
Jag gav mig ut på en tidig löprunda en av mina dagar i Tel Aviv. Klockan ringde 05:40 och tio minuter senare joggade jag fram längs strandpromenaden. Jag möttes av cyklister, löpare, yogis, morgonbadare och meditationsgrupper. Stranden verkligen sjöd av liv trots den tidiga timmen och mitt leende spred sig bara mer och mer längs sidorna i mitt ansikte. Jag fullkomligt älskar att upptäcka städer på detta sättet och när det sedan visar sig vara städer som är aktiva och framförallt uppmanar till aktivitet spritter det i kroppen. Varenda cell i min kropp skriker ”JA! Ni har fattat grejen, JA JA JA!”
Märk min förvåning när jag efter 2 km närmar mig en utomhusbassäng, jag tror först det är en hägring. En hallucination från en vinter instängd i ett badhus. Är det..? Kan det stämma..? Ja för fan, de crawlar där borta! Sen hör jag hur ett gäng cyklister stannar till bredvid mig, parkerar sina cyklar och beger sig bort mot grindarna. Deras klädsel vittnar om att de tränar triathlon (i triathlonklubben TRIHARD, bra namn ändå) och jag bestämmer mig för att stanna till på vägen tillbaka och titta lite mer på när de simmar.