Österlenguide

Här kommer den efterlängtade guiden. Österlenguiden som kränkte x antal skåningar på grund av att jag valde att ha det som samlingsnamn och tog med bland annat Hörte under rubriken ”Österlen” när jag postade vår rutt på stories. Det var flertal som hörde av sig (medelålders kvinnor såklart) och hytte med näven att det får MAN INTE kalla Hörte för. Det finns REGLER för vad som får kallas Österlen. Det finns gränser.

Jag svarar som jag alltid brukar när folk blir kränkta: Trams.

För jag vet mycket väl var ”österlengränsen” är. Jag växte upp 5 km från Hörde och har bott halva mitt liv i Skåne. Men att anmärka på någon som visar runt sin pojkvän och vänner runt om i Skåne och helt enkelt väljer att kalla det för ”tour de Österlen” är tramsigt. Där vinner skåningarna pris i kränkthet. För vi alla vet vad och var som är vad. Eller vet vi det? ” Österlen är en slätt- och skogsbygd i sydöstra Skåne utan entydig avgränsning. Området kännetecknas av naturskönhet, jordbruksbygd, låg urbaniseringsgrad och pittoreska kustsamhällen” Så kanske borde jag kalla denna guiden för Skåneguiden. Men nej, det vore inte lika roligt. Och framförallt – finns värre saker i livet.

Men åter till guiden. Jag lovade att skriva ner vart vi var för er som är på väg neråt.

MAT

Smedjan Mat & Logi (läs inlägget om vår datenight här) i Östra Ingelstad är ett måste. Men boka bord! Speciellt nu när det är färre bord pga Covid-19 (det gäller alla restauranger nere i Skåne) och trycket är högt pga alla turister som väljer att vara kvar i Sverige. Men även pga Smedjans otroliga anseende. Det är en förbannat bra restaurang.

Gårdens i Simrishamn. Varje gång jag är i Skåne så åker jag hit. Det är även här en av mina vänner som gifte sig för 2 år sedan hade sin pre-wedding dinner. Innergården, som på kvällarna lyser upp av alla smålampor bjuder in till härligt sommarhäng och restaurangen inne är ljus, fräsch med goda ytor. Men det bästa av allt är deras pizzor. Tunna, krispiga med spännande toppings.

Hörte Brygga i Hörte. En av mina favoritspots i Skåne som inte längre kan räknas till en hidden gem. För nu har alla hittat hit och vi fick kriga för att ens få bord. De tar tyvärr inga bordsbokningar och inte heller take-away. Men om man har lite is i magen och inte bråttom någonstans så kan man haffa ett bord. Här serveras det bästa ur den skånska myllan. Vildplockat och med leverans från små ambitiösa bönder/odlare i trakten. Rått, mjölksyrat, syltat, saltat, saftat, inlagt, rökt, långkokt, bryggt, jäst och cirkulärt. Maten lagas efter filosofin: ”Med kunskap och bra råvaror finns det ingen anledning att krångla till det”. Vilket stämmer. Mitt tips är att äta på dagen då det är då de serverar sina korgar.

Cafe Annorlunda Stenshuvud. Det här stället är mitt smultronställe och jag studsade i sätet när vi svängde in på den lilla parkeringen vid Cafet. Hit har jag kommit sedan jag var liten och mina minnen är starka härifrån. Dels för att det känns som att man kommer hem till teskedsgumman men framförallt för den gedigna kakbuffen. Pga Covid-19 har den dock bytts ut till kakfat vilket är förståeligt. Istället får man 8 stycken kakor/bullar för 65 kr. Let that sink in. I Stockholm får man en kaffe och liten chokladboll för det priset.

Bubblare: Mossbylund Hotel. Vi var här efter att en bekant till mig hade tipsat om deras nya pizzaugn som levererade en helt fantastisk löjromspizza. Men vi fick tyvärr inte bord. Däremot så hoppas jag att någon av er får chansen att testa.

Sevärdheter

Ni måste stanna här. Det är en order. Knäbäckshusen ligger alldeles söder om Stenshuvud och är en magisk liten by med en av Sveriges finaste stränder. Sandstranden sträcker sig från Lilla Vik till Stenshuvud och skyddas av en hög strandbank där träden sträcker sig likt palmer ut mot vattnet. Det känns som att man är på en exotisk ö i söderhavet. Till och med när det regnar. Det är helt fantastiskt.

Ta er sedan upp till toppen av Stenshuvud. Nationalparken ligger rätt ovanför och det är även där Cafe Annorlunda ligger. Vyn är magisk och där ser man stranden ovanifrån.

Om man fortsätter tillbaka mot Ystad så är ett lunchstopp i Kåseberga ett måste. Ät en sillburgare, ta en glass och gå sedan upp till Ales Stenar som ligger 32 meter över havet. Däruppe finns en skeppsättning (stenar som är formade som ett skepp) och består av 59 stenar. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade. Klipporna stupar rakt ner och det är en helt fantastisk utsikt över vattnet och Bornholm. Åk sedan vidare och stanna till för fika på Olof Viktors.

Ett besök i Skanör är ett måste när man är nere. Ät glass på italienska Da Nonnas och ta en promenad längs stranden med de färgglada små badhytterna. När vi var där så blåste det storm vilket hade lockat ut ett flertal Kite Surfare samt vanliga surfare. Coolt att se!

Jag har tyvärr inte några tips för er som har barn då jag själv är ointresserad av sådana utflyktsmål. Men! Jag har faktiskt ett då jag var iväg och åkte Ångtåg med min syster och deras kids. Och det är verkligen en så mysig grej att göra. Åk till Sankt Olof är ni parkerar bilen vid den lilla stationen. Tåget som Skånska Järnvägar bevarar är kvar i den tidsperioden och man sitter på samma träbänkar som folket gjorde då. Ångtåget tuffar (sakta) runt Brösarps Backar, längs Hanöbukten, genom fält och in i djupa bokskogar. Sen vips är man framme i Brösarp och kan stiga av på den lilla stationen för att köpa en glass eller kaffe. Sedan tuffar tåget tillbaka till Sankt Olof igen.

Fler tips:

Silltallrik i Simrishamn.
En dag på stranden i Ystad med tillhörande wienerbröd från Fritidsbaren.
Kanelsnurror i Smygehuk.
Ett glas vin nere på Abbekås Hamnkrog.

Enjoy!


46

Slowlife i Busjön

Igår, efter ett snabbt stopp på Håkanssons i Vansbro (überviktigt med gofika i stugan) så kom vi äntligen fram till Bysjön, min killes favoritplats på jorden. Jag förstod direkt vad han har menat de gånger han har berättat för mig om sitt och familjs smultronställe.

Alldeles avsides ca 15 minuter från Äppelbo, precis vid sjön med två små bryggor, bastu, en liten fiskebåt och såklart ett utedass med Allers och Hemmets Journal hängandes på väggen, ligger stugan. Det är en magisk plats där luften är krispig och sjön glittrar när solen bryter igenom molnen. Stugan är röd, precis som de flesta stugor här i Dalarna och direkt när jag kommer ut hit byter jag om till kängor och robusta kläder. Det finns inget draget vatten utan det görs antingen i sjön eller i den lilla duschen som pumpar upp sjövatten från den lilla slangen som löper upp till bastun. Vi borstar tänderna i våra tofflor på verandan och häller på vatten från vattendunken som står redo vid uteköket där disken står på tork.

Vinden får de små granarna mellan tallarna att svajja och vid den lilla grillen röker Svärfar fisken som han har fångat i sjön och som serveras på en knäckemacka ackompanjerat av en kall öl.

Vi spelar Varpa och skojjar om trollen i skogen. Kvällen är ljummen och vi tjuter när vi kastar oss i sjön efter att ha spenderat en stund i den glödheta bastun. Klockan hinner bli elva på kvällen när jag tvättar av mig en sista gång och går upp mot stugan igen.

Natten spenderas i en våningssäng med myggnät och blommiga tapeter. Och när morgonen gryr kokas kaffet som tas med ut på bryggan där dagen börjar och löpningen utgår från.

Jag har bara varit här 24 h och det är redan en av mina favoritplatser på jorden. Och bara tanken på att vi har 4 dagar till här gör mig alldeles salig.

57

24 h i Båstad

Vi lämnar Skåne och styr bilen norrut. Etapp 2 på vår Sverigetour inleds och jag knappar in Skansen Båstad på GPS:en. Inte för att jag inte hittar. Nej nej. Men för känslan. Det känns som en riktig roadtrip när man får skriva in slutdestination på skärmen i bilen.

Det är lugnt i Båstad när vi knappt 2 timmar senare anländer. Jag hoppar ut, ordnar med parkeringstillstånd och checkar in. Genast blir jag välkomnad med ett stort leende och får reda på att rummet redan är klart för incheckning. Jag slänger ett snabbt öga på klockan som visar 10.50 och ler sedan stort. Stort tack för det säger jag med hög röst och börjar gå bort mot rummet för att lämna av väskor och hämta datorn. Jag har ett möte kl 11.00 med hotelchefen och jag hinner tänka när jag går ner i trappan för mot receptionen igen att jag älskar att kunna kombinera mitt jobb med mitt personliga liv. Att jag är tacksam över möjligheterna och framförallt att kunna ta med L på äventyr. Och att han är så jädra chill med allt. Stöttar och driver på, hela tiden med siktet inställt att jag ska göra det jag vill och brinner för.

Mötet går bra och jag hinner även träffa Joelina som bor i Båstad och är en av mina kontaktpersoner i Nuxesamarbetet jag har pågående under året. Sen är jag färdigjobbad och beställer in ett glas rose till en fräsch getostsallad på Restaurang Sand tillsammans med L som har kommit ner från rummet. Efter en stund ansluter även Sophie och Johan som ska bo på hotellet med oss. Så jävla härligt att kunna möta upp sina vänner i sin semester. Att ha 24 h stopp tillsammans innan man fortsätter på varsitt håll i semesterbubblan.

Skansens rooftop är ren och skär magi. Ja men ni ser ju själva. Det där har de lyckats bra med. Ruggigt bra service, trevlig personal och skön genomgående vibe. Vi njuter för fullt under eftermiddagen som spenderas uppe på taket.

Det är något magiskt med havet. Jag som är uppvuxen nära vatten har alltid haft en längtan, en sorts inbyggd bägare som alltid måste vara fylld till bredden med närhet till vatten. Med bad eller nakna fötter mot klippor. Med sand mellan tårna och pulserande kropp efter kallbad som får blodet att rusa.

Kvällen fortsätter med sen middag och allsång. Vi äter en trerätters där Linnea, vår servitris gör ett så bra jobb att vi haffa hennes chef och kräver att hon ska få löneförhöjning. Rapp, skarpt, snabb och grym på service. Vi skrattar högt under hela kvällen och lirkar fram om vi inte är hennes favoritbord ändå. Det är glatt och vi vill aldrig att kvällen ska ta slut.

Vi vaknar runt 08 dagen därpå och jag kryper ganska direkt upp i L’ s famn. Vi pratar om om dagen som varit. Om kvällen och våra busiga sprintar till rummet genom den långa korridoren. ”Försten in!!!” tjöt jag samtidigt som jag försökte prejja ut honom.

Sömnigt går vi ner till frukosten, jag hämtar våfflor till gänget och vi följer myllret utanför fönstret med stor fascination. Papas öppnas upp, glasskiosken ställer ut skylten och 2 gubbar på alldeles för dyra cyklar kommer rullandes över kullerstensgatan ner till hamnen. Efter en stund tar vi en promenad i samma riktning och framåt tolv kramas vi farväl och sätter oss i bilen igen. Det är dags för sommarbilen att rulla vidare och jag knappar in en ny destination på skärmen. Denna gången Leksand.

Stort tack för denna gången Hotel Skansen. Vi ses snart igen. ♡

71

Hundspann över polcirkeln, renskavsdelikatesser och helkväll hos familjen Huuva.

Andra dagen på vår resa spenderades utomhus från morgon till slut. Att det var -15 grader gjorde absolut ingenting. Tvärtom. Vi njöt av kylan som bet i våra kinder och elden som värmde våra händer när vi trängde ihop oss efter de olika aktiviteterna. För det var en grej som ständigt återkom, ”lägereld” och fika. Varannan timme fick vi något varmt i oss och något att tugga på. Helt i linje med hur funkar. Det är viktigt med fika – sen gammalt.

Dagen började med ett återbesök på Mountain Madness Husky. Eva-Maria med familj välkomnade oss med öppna armar och det kändes verkligen inte som att det var ett helt år sen sist. Vi delade upp oss i tre grupper och när första gänget drog iväg med hundarna satt vi vid elden och lyssnade om hur livet på gården förflöt och vilka tävlingar som väntade. Vi avslutade med kanelbullar och kel med hundarna som var helt överlyckliga över att få springa av sig och. Och gång på gång sa vi högt – vilket drömliv.

Framåt halv tolv packade vi in oss i den lilla minibussen igen och åkte vidare på den lilla snötäckta vägen till Camp Tornevalley där en kvinna med bred härlig skånska mötte oss. YES! Vi är överallt tänkte jag och vände mig om till resterande av skåningarna i gruppen och log. För ja, det var en hel del skåningar med på resan. Jag förstår ju varför. Vi är svältfödda på snö och kommer har man chans på att åka på en sådan här resa så tar man den ju.

Lunchen, som bestod av renskavstoast och en varm soppa, servades inne i den varma kåtan och när vi var klara (och varma igen) tog vi oss ut till renarna. Kan vi prata om hur söta renar är? Herregud. Jag trodde dock att de skulle vara större. För nej, jag har aldrig någonsin sett en ren förut. Den som står på ICA vid polarbrödet räknas inte. Inte heller de som står och blockerar vägen när man kör till Sälen. Nu stod jag liksom 1 cm från en liten ren som nafsade på min jacka. Otroligt mysigt.

Solen fick snön att gnistra och ljuset fick oss alla att dra på våra solglasögon där vi satt i snön och tittade på när släden drogs fram över den frusna snön. Det enda man hörde var en skoter några kilometer bortöver skogen och elden som sprakade när ny ved lades på. Utöver det så var det helt stilla. Helt tyst. Det kunde bli mer perfekta förhållanden. Det var som att befinna sig i en perfekt utstuderad reklamfilm för norden. Men det var vi ju inte. Vi var ju här. Mitt i. Och upplevde allt med varenda fiber av vår kropp.

Vi sparade det bästa till sist. Det visste vi redan förra gången när vi lämnade Pia och Henry som öppnade upp sina hem åt oss och har sedan dess hållit sig kvar som ett fint minne med även vänner för framtiden. Så därför var det extra pirrigt när vi steg av bussen denna eftermiddagen. Äntligen var vi tillbaka på Huuva Hideaway och äntligen skulle vi få visa tjejerna denna speciella lilla by med ett invånarantal på 10 personer och 5 företag. Det finns bland annat 2 förlag och bageri. Fantastiskt.


Efter ett härligt kramkalas satte vi oss ner vid elden och blev serverade rykande het choklad (med hutt för de som var sugna på det) och därefter blev det mellanmål i form av Gahku med smör och lokal ost. Men det bästa av allt, det var nog pinnbrödsemlan med gräddmandelmassa som vi gjorde. Lätt den bästa semlan jag har ätit i år. Ingen tvekan om den saken.

Dagen fortsatte i den lilla ajttan vid älven där vi mös ner oss under filtar. Det var här vi körde vårt ”round the table” som är vår tradition. En speciell stund som vi aldrig tummar på. Jag vill inte berätta mer än så. För det är en stund där vi kopplar ur helt, stämningen är trygg, ärlig och öppen och vi delar med oss av precis det vi vill. Det är en av de finaste stunderna på våra resor som jag värderar väldigt högt.

Kvällen avslutades med tre-rätters där vi från vårt långbord såg hur maten preppades i det familjära lilla köket. Jag förstår att de har fått utmärkelser för sin mat (white guide) och att Huuva Hideaway är ett högt rankat inslag i Övertorneå. Det är fantastiskt företag som får en att vilja se mer, smaka mer. Att vilja upptäcka mer med alla sina sinnen. Och vi blev oerhört glada när Pia berättade deras nya satsning med Visit Sweden. Läs mer om det här

Mätta och uppfyllda av dagen som varit åkte vi sedan tillbaka för en sista natt på Art Hotel.

Tack för ännu en fantastisk vistelse. Ni överträffade er själva ännu en gång.

Och stort tack till Destination Övertorneå som hjälpte oss att sy ihop denna dagen. Det var en fullträff rakt igenom. Vi ses snart igen!

38

Polar Explorer Icebreak Experience

Snön yr omkring mig när jag tar mig neråt bryggan som har fällts ner mot en avsats där man antingen hoppar eller kliver i det iskalla svarta vattnet. Vi befinner oss på isbrytaren Polar Explorer Experience och ska hoppa i havet. Kylan biter i mitt ansikte, det enda som exponeras mot den råa kalla luften, där jag står i min orangea överlevnadsdräkt. Jag vänder mig mot tjejerna som står uppe på rampen och hejjar på. De tjoar och filmar med sina telefoner och jag tar upp mina händer som ser ut som krabbklor och hugger ut i luften samtidigt som jag gör en krabbdans mot kanten. Framför mig står Louise och tittar ner mot vattnet. ”Har vi tänkt igenom det här…?” frågar hon mig sammanbitet med panik i blicken. ”Jajamään!” tjoar jag och sekunden efter plumsar jag i vattnet.

Det är varken kallt eller obehagligt. Dräkten håller kylan och min kropp kommer bara kylas ner 1-2 grader under kvarten jag är i. Jag flyter upp likt en flytkudde och skrattar rakt ut. Herregud vilken surrealistisk känsla detta är, jag badar i ett iskallt hav med stora isblock flytandes omkring mig.

Vakten som står vid rampen ropar på mig att jag kan vända på mig om jag vill, han ser att jag är van i vattnet och ger mig klartecken att härja runt. Vilket jag gör. Det crawlas och plaskas, likt ett barn i en bassäng. Jag tjuter när det kalla vattnet stänker mot mitt ansikte och får skrattanfall när Louise flyter förbi mig med benen rakt upp i luften. Vi tar oss bort till isen och hänger där en stund innan vi slutligen tar oss upp för att snabbt byta om och stå redo när nästa grupp, våra tjejer, hoppar i.

Man ser adrenalinet och euforin i deras ansikten när de går mot rampen, som en liten krabbgrupp på ett mission, och jag vinkar mot dem när de en efter en hoppar i vattnet. Jag vinkar och tar bilder. En efter en. Skrattar när de rullar runt  och hejjar högt på när de bildar en ring och får uppmuntrande hejjarop från den sammanbitna vakten vars humör har lättats upp rejält. Jag har nu fått sällskap i mitt fotograferande av ett tiotal kinesiska turister som har dragit fram stativ större än de själva.

För ja, det är överhängande utländsk turism på denna båten. Så pass att skyltarna även är på kinesiska. Jag förstår att det lockar. För det känns verkligen som att man är på en expedition och om känslan av äventyr var hög tidigare under helgen så toppas den verkligen nu. Och det märks att mina följare på mina storys där jag lägger ut videos från denna aktiviteten också får en dos av äventyrslust när de skriver att detta är något de skulle vilja göra. Helt rätt. Vi bor i ett land med helt fantastiska naturresurser. I ett land där man kan bada i havet, klättra i berg och åka skidor. I ett land fyllt av skog och milslånga slätter. I ett land som erbjuder värme och kyla. Så att bo här och inte uppleva det är en förlust. För vi har allt detta så nära. Vilket även en kvinna skriver till mig. Hon skriver att hon är överraskad över att se att vi gör allt detta bara någon timme från hennes hemstad. Hon skriver att hon har fått ”uppleva” sin kommun på nytt genom att se oss turista där. Jag känner igen den känslan. Det är lite så jag känner när jag ser/läser folks begeistring över Skåne. Man blir lätt hemmablind. Inte sant?

Vi avslutar det 3 timmar långa äventyret på isbrytaren med kaffe och ölkorv i det lilla cafet där vi går igenom dagens bilder som man kan köpa loss för 150 kr i den studion. Lätt värt med tanke på att detta är något man verkligen vill föreviga.

Vilken grej ändå va?

31

Friendcation är tillbaka i Övertorneå

Det är något speciellt med att vara tillbaka på en plats man redan har ett speciellt band till. En plats som man har längtat till. En plats som ibland känns som den vore belägen på andra sidan jordklotet och inte i samma land. För det är något magiskt med området här uppe, eller ja, Norrbotten och Lappland. Pulsen går ner, sinnet lättar och jag förväntar mig nästan att träden ska börja leva. Det är drömskt och oerhört vacker.

Och nu är vi tillbaka med ytterligare ett gäng tjejer som vi har skräddarsytt ett, om vi får säga det själva, riktigt bra program åt. Kanske ett av vårt bästa. Eller nej det får vi se på söndag. Sånt visar sig ganska fort.

Det känns som sagt väldigt bra att vara här i Övertorneå och framförallt på Art Hotel som ägs av Gunhild Stensmyr, som inte nog blivit en god vän till oss också är en av våra största supporters. Gunhild är en urkraft och jag tänker ofta att om jag är hälften så power som henne när jag är i den åldern så kommer jag vara mer än nöjd. Hon tar för sig och tvekar inte att säga ifrån. Hennes konstintresse och arbete inom kulturen har tagit henne runt om i världen och nu har hon landat här uppe, i vackra Övertorneå där hon driver Art Hotel (se mer bilder från hotellet i mitt inlägg från förra året här) och håller även på bygga en konsthall några hundra meter ifrån hotellet. Jag ser framemot invigningen.

Therese, vår kontaktperson som jobbar med Destination Övertorneå och Heart of Lapland och faktiskt min före detta klasskompis som jag studerade Internationell Resekonsult tillsammans med är en viktig del i i våra resor här uppe. Det var hon som kontaktade mig för lite mer än ett år sedan och ville att vi skulle komma upp hit. Och det är hon som nu ser till att vi får igenom våra idéer och kontakten med de lokala företagen upprättas. Det är även hon som presenterade utfallet och siffrorna från vår förra resa på ett av sina möten på Övertorneås kommun och fick ett stort JA på att vi skulle få komma tillbaka.

Vi hann knappt svara ”när kan vi komma?” på vändande mail – så gärna ville vi återkomma. Och nu är vi här igen. Så om vi fokuserar på årets resa, vad har vi hittills gjort?

Jag och Louise har som vana att alltid åka en dag tidigare till destinationen för att ”bo in oss”, fota content och uppleva en aktivitet som kanske precis har släppts eller ska testköras. Det är ett ypperligt sätt att använda oss som testkaniner men även få spridning. För vi får ju inte glömma varför vi är här – det är ett del av vårt jobb att jobba tätt med destinationer och marknadsföra dem.

Igår när vi kom fram till Luleå stod alltså Therese redo med bilen för att köra oss nästan 2 timmar norrut till Miekojärvi och Mieko Basecamp där Katharina och Johanna stod redo för att ta emot oss. Mieko beskriver sig själva som ”där vägen slutar och äventyret börjar” vilket är en ganska spot on beskrivning. För 15 minuter nerför vägen, tog det stopp och sedan bredde sjön ut sig med oändliga skoter och hundspann spår. Det var även där en del av vår runda som vi tog med våra Fat Kicks gick. Hur bra idé är inte Fat Kicks egentligen? För att inte tala om träning. Jag hade mjölksyra efter 200 meter och fick till en början byta ben efter bara några meter för att få in rytmen och inte bli helt slut. Men sen så, sen flöt det på och plöjde fram längs snön som om vi aldrig hade gjort något annat. Sparkcyklarna som förutom att vara ett inslag i turismaktiviteterna används som ett sidokomplement till träningen på exempelvis sommaren. Det krävs om man ska hålla på med hundspann, där inte bara hundarna ska bara i god fysisk form.

Mieko erbjuder en rad av olika aktiviteter och man kan komma både vintertid och sommartid. Tjejerna är nyfikna, kunniga och oerhört öppna. Man märker att de har hittat sin favoritplats i världen och hur stolta de är över naturen och sin livsstil. Och jag kan villigt erkänna att en del av mig var lite smått avundsjuk. På ett bra sätt. På ett sätt som innebär att jag i framtiden kommer ha mer av detta i mitt liv.

Men höjdpunkten var nog, både för mig och Louise, när lunchen serverades i den lilla kåtan. Vi är ju som många av er vet väldigt intresserade av mat och vill testa allt från trakten. Vi vill äta närproducerad mat och testa på ost från bonden några kilometer därifrån. Tar mer än gärna en skiva extra av det nybakade brödet tillsammans med vårt kokkaffe med kaffeost.

Och hur lycklig blir man inte av renskav med rotmos och rårörda lingon framför en eld när det är -25 utanför?

Om några timmar anländer tjejerna och sen väntar en fullspäckad helg med en hel drös av outdooraktiviteter. Vi hörs efter helgen! Vill ni följa äventyret kan ni göra det via våra stories på Instagram.

Måste sluta nu, fick precis ett meddelande från Therese att bussen med alla tjejer precis har passerat Luleå så de bör vara här om ca två timmar.

Hej!

38

Längdskidsläger med Utemagasinet, Ojala, Hellner & såklart Lantto.

Något som jag har njutit av, förutom av de facto att jag har befunnit mig i en härlig miljö med god mat och inspirerande människor, så har det varit att välja helt själv hur lite eller hur mycket jag har velat delta. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och att leda samt arrangera resor/event. Det är något jag är bra på och tycker väldigt mycket om att se till att en grupp mår bra och aktiviteter klaffar. Så kanske är det därför jag har upplevt ett förstärkt välbehag över att vara deltagare på ett välarrangerat event där jag helt kan slappna av och bara flyta med. Där man märker så tydligt att det är proffs som håller i taktpinnarna och att känna en trygghet i aktiviteterna men även i besluten av att ta sovmorgon istället för att yoga, eller springa en runda i skogen själv istället för att vara med på ett teknikpass. Ingen höjer på ögonbrynen, ingen ifrågasätter – man får göra som man själv vill. Det är bra. Det gör att man känner sig välkommen och att man slappnar av. För det sista man behöver i ett liv fyllt av krav så är det att det adderas måsten.

– Lägret riktar sig till alla som vill spetsa till sin längdskidåkning, inför Vasaloppet eller rent allmänt. En chans att logga ut från vardagslivet och leva lyxigt längdliv några dagar med eminent coachning.

Förra året var vi runt 20 st deltagare. I år har lägret vuxit och under 3 dagar har ca 50 personer huserat uppe på Högbo Bruk utanför Sandviken. Trots att vädret var emot oss och de gröna golfbanorna spelade hjärnan ett spratt när ögonen letade efter snö så var alla vid gott mod. Högbo hade preppat konstsnöspåren och Utemagasinet såg till att vi utnyttjade avsaknaden av snö till vallningskurs och barmarksträning. Något som jag uppskattade väldigt mycket då jag fann en ny träningsform. Stavgång/spring i backe. Jädrar SÅ bra.

Med oss på lägret hade vi 3 stycken professionella tränare Johanna Ojala, Marcus Hellner och Torbjörn Hägglund. PLUS Tobbe och Fischer-blixten Lasse! Bra gäng eller hur? Men vet ni? Ska jag erkänna något för er? Nog för jag visste att det var bra skidåkare, och Johanna känner jag sen förr, men jag har inte riktigt haft koll på Hellner. Vilket inte är så konstigt då jag precis har upptäckt skidåkningen. Tänk på att jag för ett år sedan aldrig hade sett ett par längdskidor. Så när jag skrev på IG att jag skulle åka skidor med Hellner så var det väldigt många som hörde av sig med en viss ton av extas. Jag funderade lite på det men tappade sedan bort de tankarna och gav mig ut i spåret. Framåt eftermiddagen beslöt jag mig för att googla människan lite snabbt och insåg att ja, han är rätt bra. Väldigt bra till och med. Herregud, människan har ju en jädra arena uppkallad efter sig.

Berättade även detta för honom, vilket vi, inklusive Hellner, som satt runt bordet och fikade, skrattade jäkligt gott över. Men det är ju det fina med att upptäcka nya grejer i vuxen ålder. Det blir något helt nytt. Tänk så härligt? Det känns som att jag får uppleva något alldeles extra, något mer. Jag vill inte ha koll på allt, då går jag miste om sådana här tillfällen som när jag stor i spåret och förundrades över vilken fart en person hade. Över hur lätt det såg ut. Över vilken prestation en enda människa kan åstadkomma.

”Hmm, han måste vara jävligt bra..”

Jag nämnde löpning högre upp. Jajamän, jag hann även med det. När alla andra drog ut på pass nr 2 efter lunchen på fredagen så stack jag ut och sprang trail varvat med stig/spång. Det var…jag vet inte hur jag ska förklara det utan att låta som en galen religiös människa, men det var magiskt. Ni vet när tankarna står helt stilla, det är perfekt temperatur, fötterna rör sig lätt över stock och sten. Allt bara stämmer. När det tamejfan luktar perfekt skog också.

Jag vill aldrig, jag upprepar, aldrig sluta älska löpning.

Den känslan fortsatte när vi senare framåt kvällen körde barmarksträning i slalombacken tillsammans med Johanna. Utrustade med pannlampor från Silva gav vi oss ut med våra stavar och fick till ett riktigt bra intervallpass. Hur jag vet det? Fråga min rumpa. Jag hade träningsvärk på ställen jag annars brukar ha svårt att få kontakt med. Det kändes dessutom både lättare och roligare att springa i backe med stavar och pannlampa. Jag måste göra detta mer. Det är något med mörkret och att befinna sig i sin lilla ”lys-bubbla” som ger mig ett behagligt lugn.

Som alltid så var maten på topp. Behöver inte gå in mer på det. Det är en helg som innehåller alla delar man vill åt på ett träningsläger. Mycket rörelse, sköna sängar, tid för eget häng och en efterrättsbuffé som nog fick alla att dra efter andan. Att man dessutom hade chansen att låna/testa splitterny utrustning från Rossignol gjorde inte saken sämre.

Tack för denna helgen Utemagasinet. Vi ses snart igen, speciellt nu när jag har blivit ännu mer outdoorfrälst. Och även om jag inte kommer köra något vasalopp i år (får ej ihop det tidsmässigt pga jobb) så fick jag mycket ut av det ändå. Det blir vad man gör det till, och jag valde att se snöbristen som en bra grej. För då fick jag även till löpning i filmisk miljö.

Vill ni läsa mer om lägret eller rentav anmäla er som jag personligen rekommenderar varmt så klickar ni här.

Bilder tagna av mig och Sofie – besök hennes GRYMMA hemsida här.

38

Friendcation x Mountain Retreat 2020 Åre

Jag och Louise skämtade med varandra när vi satt i liften att vi befinner oss på en skidresa som vi har anordnat men kan knappt själv åka skidor. Vi skrattade högt när vi insåg vad vi hade dragit ihop och tittade med stora, lite förvånade ögon, ut mot den vita backen samtidigt som snön yrde runt oss.

Saken är den att det inte handlar om att vara bra på något. Det är inte det Friendcation går ut på. Våra resor är öppna för alla som är nyfikna på livet. Vi utmanar oss ständigt genom att skapa resor som är så pass breda att alla hittar något som tilltalar dem. Vi åker till vingårdar, tränar, upptäcker nya destinationer, dansar, äter mat från hela världen, åker skidor, lär oss mer om ett specifikt ämne. Och hittills har det gått väldigt bra. Detta är vår 12.e resa och trots att vi inte valde att kalla det för skidresa utan ”mountain retreat” så känns vi oss väldigt stolta över att ha spenderat 4 dagar i Åre med 26 tjejer där allas behov har uppfyllts i form av aktiviteter och att det var så många som faktiskt åkte skidor. Som vågade ge sig ut och ändrade sig när de väl var uppe och tog en dag ute i backen för att stämningen, förhållandena och gänget var så inbjudande.

Det är ett kvitto på en otroligt bra resa.

Låt mig få dela något fint en av tjejerna berättade under round the table, en grej som har blivit tradition och bara kan upplevas. Våra round the table är heliga och vi kommer så länge Friendcation finns alltid ha dem som ett stående inslag. Hon berättade att tack vare skoterturen där hon fick köra båda gångerna så har hon beslutat sig för att våga köra bil igen. För hon insåg att hon faktiskt kunde. Det greppade tag om mig så hårt att jag än idag, 2 dagar senare, får pulspåslag när jag tänker på det. Jag är så stolt över hur modiga tjejerna är som följer med på våra resor och jag kan inte nog säga hur tacksam jag är över att få kalla detta mitt jobb.

Holiday Club Resort

Vi teamade såklart upp med Holiday Club där bästa Terese såg till att alla tjejerna blev väl omhändertagna. Och även jag och Louise såklart. Med rum med utsikt över sjön, middag i privat avgränsad del 2 av 3 kvällar och access till spa samt gymmet (grymt SATS) mådde vi alla riktigt riktigt bra.

Jag har tidigare bott på Tott och Copperhill som också är väldigt bra men det jag gillade med Holiday är att det ligger nere i Åre By vilket är perfekt för dels sådana här resor men även för mig och Louise privat då vi gillar att kunna gå ut och äta eller ta ett glas utan att styra transport tillbaka. För det är något man verkligen inte ska missa när man är i Åre. Det finns så många bra restauranger och barer att utforska. Det öppnas nya ställen och nivån höjs för varje år. Och då är Holidays läge perfekt. 5 minuters gångavstånd till exempelvis Mister French, Bergbanan eller Hansons sport. Mitt i smeten med andra ord. Eller som Viktoria sa ”det är ski in/out avstånd.”

”Ice Breaker” i Järpen

På torsdagen, efter vi hade hälsat alla tjejer välkomna, så kom bussen och hämtade upp oss på hotellet. Det var dags för helgens första aktivitet, en aktivitet som ingen av tjejerna visste om. Vi skulle lära oss Curling i Järpen! Det är lite så vi jobbar, vi håller på schemat och se alltid till att ha någon form av suprise under resans gång. Och då vi gillar att hitta lite mer genuina aktiviteter som gör våra resor lite mer unika så passade denna aktiviteten perfekt. Till vår hjälp under helgen hade vi Jesper och teamet på Åreguiderna som hjälpte oss att sy ihop alla aktiviteter så de passade i vårt schema, stil och specifika önskningar. De levererade förstklassig guidning och jag vi har redan börjat prata om kommande resor. Jag vill testa på ALLT. Såg förresten att de hade toppturs ”kurser” – det står på min bucketlist för 2020. Perfekt! Jesper, jag ringer dig!

Men åter till Curlingen. Fantastiskt roligt. 28 tjejer i en ishall i Järpen. Otippat, spännande och väldigt väldigt roligt. Vi kallade aktiviteten för ”Ice Breaker” och tro mig när jag säger att efter 2 timmar i hallen så hade den mesta av mångas nervositet över att inte känna någon släppt. Nikita fann även sin nya sport då jag fann henne googla Curlinghallar i Stockholm. Skrattade så jag tjöt när hon gled fram på isen med kvasten i högsta hugg.

Skidåkning & afterski
Jag och Louise hann som sagt tre dagars skidåkning då vi kom redan på onsdagen och därför hade förmiddagen på torsdagen fri innan tjejerna kom samt att vi åkte hem sent under söndagen. Perfekt upplägg! Men för tjejerna hade vi tänkt till och lagt in fredagen som ”fridag” det vill säga att vi hade två alternativ. Antingen kunde de som ville åka skidor hela dagen eller så kunde de som inte åkte skidor yoga, träna och ishavsbada. Den enda hålltiden var middagen och för de som ville: afterski på Fjällgården. Och afterski blev det. En efter en droppade tjejerna in och tillslut var vi alla samlade med eget bord i mitten där sångaren i coverbandet stod och röjde. Om vi var ställets höjdpunkt? Svar ja. Vi höll låda, ordentligt, om man säger så. Fantastiskt roligt!

Vill rikta ett stort tack till Kalle på Rossignol som ställde upp med lån av skidor åt både mig och Louise. Sen vill jag även tacka Skistar för de 5 låne-skipass som de bidrog med så att vi kunde lotta ut en extra liten suprise åt tjejerna. Sådant uppskattas väldigt mycket och vi är tacksamma för all hjälp vi kan få. Det är det lilla extra som räknas och vi är väldigt glada över att ni stöttar Friendcation.

Snöskovandring & skotertur med våffelfika

Man skulle kunna tro att skidåkningen var det bästa med helgen. Missförstå mig rätt, den var magisk och för mig som numera är helt frälst (började åka skidor April 2019) så är det som att vara nykär. Jag vill bara hänga i bergen och åka skidor. Det är till och med så att skulle kunna välja bort en solsemester för fjällen – ja men ni märker ju hur pass långt det har gått. Så även om skidåkningen var magisk så var det faktiskt lördagens aktivitet som tog oss alla lite med storm.

Klockan 08:00 stod vi alla redo nere i hotellets lobby där Jesper hälsade oss välkomna och sedan tog med gruppen genom byn upp till Åreguidernas kontor där vi blev kittade med snöskor samt fick en genomgång av dagen. Snön yrde, det blåste mer eller mindre storm och det var alldeles becksvart – äventyret kunde börja.

Vi tog oss upp till Tott, fick på oss snöskorna och började sedan vandra upp genom skogen. Vinden hade mojnat, lätta snöflingor landade på mina ögonfransar och ljuset färgade himmeln lätt rosa. Vi stannade upp, tittade oss omkring och var rörande eniga om att vi aldrig någonsin kommer glömma det ögonblicket. Snön knarrade under våra snöskor när vi började gå på led igen och jag log för mig själv. Tänk att vi har allt det här vackra i Sverige. Man glömmer ofta bort det.

Tur för oss att vi har flera Sverige-äventyr på gång.

Efter ca 1.5 timmes vandring så kom vi fram till Sadeln där Åreguiderna har uppställningsplats för sina snöskotrar. Tjejerna fick hämta hjälm, Jesper drog en säkerhetsgenomgång och vi delade in oss två och två. Det var dags att växla upp farten ett par (okej, rejält) hack.

Jag och Hannah drog iväg på vår skoter och ni som minns vår resa till Övertorneå förra året vet hur jädra roligt jag tycker det är med skoter. Det var minst lika roligt nu. Vilken jädra frihetskänsla att få köra genom skogen på små slingriga skoterspår. Att få gasa på längs en raksträcka över en frusen sjö. Herregud, det enda jag vill numera är att bo till fjälls och köra skoter till ICA för att handla mjölk. På den nivån är det.

Efter ca 25 minuters körning kommer vi fram till en liten timmerstuga där blir serverade nygräddade våfflor, varm saft och småkakor. Utanför blåste det halv snöstorm och temperaturen hade sjunkit ett par grader vilket märktes på tjejerna. Det var ett fruset gäng som stod och värmde sig runt elden. Men trots kylan så var stämningen god och jag tror, eller jag är nästan övertygad om, att alla välkomnade den nypande kylan och känslan av äventyr. Jag gjorde det. Mina hårtoppar hade stelnat av kylan och mina fingrar var stelfrusna efter att jag hade tagit kort på tjejerna utan vantar – men jag njöt av varenda minut. Vilken fantastisk jädra plats vi befann oss på.

Skoterturen tillbaka gick bra, om något fortare då vi alla var både säkrare och modigare på skotern. Höga tjut blandades med motorljud och några av tjejerna som hade varit lite rädda för att köra alldeles precis i början drog iväg med en sådan säkerhet att man skulle kunna tro att de var födda på en skoter.

Eftermiddagshäng i Sadeln
Något som är väldigt viktigt för mig och Louise är relationer, hey – det är ju det vi har byggt vårt community på. Men förutom de relationer som byggs i Friendcation så finns även relationer som gör Friendcation möjligt. Samarbetspartners har gått från arbetsrelationer till numera vänner och vi har byggt ett kontaktnät som är ovärderligt. Men det som känns extra mycket i hjärtat, det som får oss att bli alldeles varma i själen av tacksamhet är när vänner till oss sträcker ut en hand och vill hjälpa. Som öppnar upp sitt hem och sitt hjärta. Det är fantastiskt. Och det var precis det Bex, en vän till oss som numera bor i Åre gjorde. Hon bjöd in oss alla till sin fasters hus i Sadeln dit vi promenerade efter skoteråkningen. Vi hade planerat eftermiddagen som en överraskning och medan Louise och Bex styrde vad som skulle inhandlas bokade jag skjuts med Saxvallarnas bussbolag som skulle hämta hem oss efter vårt eftermiddagshäng hemma hos Bex.

Om det smakade bra med korv, brasa, kall öl och ostbricka efter en hel dag ute i skogen? Gissa, men jag tror faktiskt inte att ni behöver mer än en gissning.

Det var även här vi körde round the table uppkrupna med filtar om oss i de stora fluffiga sofforna i vardagsrummet med fönster ut mot bergen. Idyllen var ett faktum och jag kände mig rik på relationer, upplevelser och kärlek där jag satt och lyssnade på tjejernas berättelser från livet.

Stort tack Bex för att du öppnade upp ditt hem och hjälpte oss att göra lördagen ännu bättre för tjejerna.

Suprisemiddag på Mister French

Sista kvällen slog vi på stort. Det var dags för drinkar och sharingmeny på Mister French som har öppnat upp vid Åre torg. Det blev en pangkväll på alla sätt och vi firade även Lenas födelsedag. Alltså, kan vi ta en minut och ge Lena cred för att bokade en resa över sin födelsedag med människor hon aldrig har träffat innan? Det är häftigt. Och det blev ju så bra! Stämningen var på topp när vi alla ställde oss upp och sjöng för henne. Hela restaurangen var med på noterna och även där som på afterskin gjorde vi ett jädra intryck. Bra. Det är ytterligare en grej vi jobbar med.

Jag är hög på livslust efter helgen. Vilken start på 2020 va? Åre. Vilket ställe. Vi har redan planer på att återkomma med en ny grupp och vi har fått förfrågan om att dessutom göra en sommarresa upp. Det är inte helt omöjligt att vi kommer dra ihop en sådan. Jag kommer spendera en del tid däruppe med tanke på att jag både springer och cyklar, samt att jag ska springa Fjällmaran i år igen. Så det hade ju passar förträffligt bra med en liten träningsresa upp. Eller vad säger ni?

Stort tack till Holiday Club, Åreguiderna, Rossignol, Eastpak, Skistar, Mr French och såklart Bex. Tack för gott samarbete och en lyckad helg.

Och ni tjejer som var med i helgen – jag hoppas att ni hade en lika bra helg som jag och Louise. Ni är fantastiska.

Bilder tillhör och är tagna av Joanna Swica och Louise Johanesson




69