En tisdag i livet

”Are you done with your crazy running?”

Tysken sätter sig bredvid mig vid det lilla bordet utanför cafet och ler mot mig. Ett leende som jag inte helt kan placera. Men jag kan bara tänka mig. Det drar mot det galna hållet. Alltså hans uppfattning om mig. Inte leendet, det är ytterst normalt.

Vi sitter och pratar en stund, mest träning och om olika lopp. Sen reser han på sig och går. Kanske ska han träna, förmodligen, jag har ingen aning. Kvar sitter jag och fortsätter knappa på min dator tills nästa person kommer förbi och växlar ett par ord.

Det går en stund. Jag lägger mig vid poolen, sover en stund och vaknar av att poolen fylls av ett gäng ungdomar som är här på någon sorts turnering. Jag betraktar dem ett tag innan jag tar upp min bok och börjar läsa. Jag läser om löpning och om det skrivna ordet. Om att finna sig själv i livet och att hitta sin passion senare än andra. Tillslut är jag så inne i boken att jag inte hör någonting annat än bladen jag vänder. Jag är bra på det. Att zoona ut. Det och att sova på stökiga platser.

Klockan är bara ett på dagen och jag njuter av att jag har oceaner av tid kvar på min vilodag.

Bestämmer mig för att gå ner till bassängen och simma en halvtimme. Sträcka ut kroppen. Delar bana med en amerikansk tjej som testsimmar sin våtdräkt inför ett lopp hon ska köra nästa vecka. Vi skrattar åt hur löjlig man ser ut när man försöker dra på sig våtdräkten utan att lämna några märken. Hon fortsätter sedan med sitt och jag tackar för mig. Det börjar regna och jag skyndar på stegen. Åskan mullrar borta vid berget och jag hör hur simtränarna blåser i sina visselpipor.

Spenderar resten av eftermiddagen i skuggan vid det lilla cafet igen. Dricker en iskaffe, äter en rawboll och skriver. Känner mig lite trött. Mör. Beslutar mig för att köpa med mig mat till rummet och spendera resten av kvällen i sängen med diverse filmer. Känner mig upprymd. Bästa beslutet everrrrrr säger jag högt åt mig själv och studsar bort mot rummet med min stora papperspåse med mat i handen.

Somnar till ljudet av regn mot rutan och en belåtenhet i kroppen, det sista jag tänker på är träningen nästkommande dag. Att jag ser framemot den. Det gör mig glad.

86

På egen hand

I söndags tog jag, Lovisa, Jessica och Robban (Lovisa nr2) till Crowne Plaza Phuket Panwa Beach som serverar en riktigt bra brunch på helgerna. För ca 350 kr får man äta och dricka hur mycket soft drinks, smoothies, kaffe, detox juicer som helst. Dessutom får man access till pool/strand hela dagen och kan snacksa/dricka fram till 16:00. Perfekt för 4 hungriga tjejer med trötta kroppar.

Viktoria och Karin hade redan lämnat tidigt på morgonen så detta var sista dagen med resten av gänget. Robban skulle ta en taxi till flygplatsen vid sex-tiden och slutligen så åkte Lovisa och Jessica.

Kvar var jag. Och så mina australiensiska kompisar såklart. De är ett gäng på ca 20 grabbar som befinner sig i Chalong för träning i ca 3 veckor. Vilket de även tyckte jag skulle göra. Stanna. Övertalningskampanjen var påtaglig och en av dem kom fram till mig häromdagen i hotellets lilla cafe där jag satt och skrev, drog ut stolen framför mig, spände ögonen i mig och sa sedan med sina breda australiensiska dialekt: ”Bättre du stannar här, vi tar hand om dig, det kommer bli skitbra.”

Fint.

Jag log och skakade skrattade på huvudet. Sorry mate! Men jag måste vidare. Men vem vet, vi kanske ses igen.

Och så åkte jag. Med resväskan i ena handen och en iskaffe i andra hojtade jag högt ut över poolområdet – nu draaaar jag till Thanyapura! See ya!

Det var dags för några dagars egentid, vilket jag längtade efter.

59

Att springa långpass i värmen, energiintag och hur många liter svettas man?

Det är mer bök med långpass i värme. I alla fall för mig, speciellt då jag inte gillar värme och presterar sämre vid högre temperaturer. Och ja, jag slarvar även med vätskan vid längre och tuffare pass. Det är min akilleshäl. Där lever jag inte som jag lär skulle man kunna säga.

Igår hade jag mitt längsta och tuffaste löppass under resan. Jag lämnade Chalong i igår morse och checkade in på Thanyapura som ligger ca 45 min norrut runt 11:00. Resten av gänget har åkt hem till Sverige och jag reser nu ensam sista dagarna.

Jag ville inte stressa med att springa passet på morgonen innan utcheckning så valde att förlägga det till sen eftermiddag. Det positiva med detta var att jag skulle kunna sova en stund längre, fylla på med vätska under dagen samt hinna få i mig mat. Det negativa var att jag inte gillar att träna på eftermiddagarna. Men. Kanske var det bra tänkte jag? Kanske var det precis det jag skulle göra då.

Det är ingen hemlighet att man svettas mycket vid träning. Jag svettas bara jag joggar på bandet på SATS, vilket är bra. Min kropp jobbar med att hålla nere kroppstemperaturen genom att kyla ner den, genom att då svettas. Samtidigt som vatten avdunstar från huden måste dock normal vätske- och saltbalans upprätthålls. Jag läste en studie om hur kroppen förlorar mellan 3-4 liter under ett lopp i värme, då med kroppstemperatur på 39 grader vilket är ”standard” under värme. Det är onekligen påfrestande och betyder att man måste dricka. Ordentligt. Det fina med kroppen är att den grym förmåga att anpassa sig till olika miljöer. Jag svettas mer här, jämnare fördelat över huden och med mindre salter. På bara 2-3 dagar hade jag anpassat mig till värmen, även om det fortfarande var tufft såklart. På 7-10 dagar kan man optimera värmetåligheten rejält. Framförallt om man lägger in en plan för vätskeintag under sina pass.

3 tips jag använder mig utav vid löpning i värme:

1. Blöt keps/häller vatten över huvudet.
2. Bestämmer redan innan löppasset vilka klockslag (skriv ner på handen om du ej minns) jag ska dricka och ta gels.
3. Hänger i svala utrymmen innan löpning och duschar kallt på morgonen.

Vid halv tre gick jag upp till rummet som hade en sval temp från Ac:n och jobbade en stund. Fyllde på med vätskeersättning och mer vatten. Åt även en banan och förberedde mitt energiintag som jag skulle inta under passet (samt under ett lopp jag tränar inför) och som var uträknat av min coach Mattias. Framåt fyra begav jag mig ut. Det var mulet och blött på marken efter att det hade regnat under dagen. Perfekt löpväder. Vad som inte var perfekt var mitt humör. Jag hade under dagen pendlat mellan att vara förbannad och ledsen. Antagligen PMS. Eller en rådande livskris. Vem fan vet, stor chans för båda.

1 flaska vatten + 1 flaska vatten blandat med Maurten sportdryck (40 gram/500 ml kolhydrater) + 2 gels (40 + 40 g kolhydrater)

Jag hakade på en triathloncoach och en australiensare som skulle ut och springa en loop på 7 km. Vi sprang i ett lugnt 6 tempo och snackade löpning. Lustigt det där hur snabbt man kan finna sig i en situationen med främlingar. Jag fortsatte springa ytterligare ett varv på loopen när de svängde av mot hotellet. Drog en gel (40 g kolhydrater). och passerade 10 kilometer. Började mentalt förbereda mig för den första intervallen. Jag hade 3 x 3 km i min racepace och började få en dålig känsla inför dem. Benen kändes tunga och jag hade svårt att andas. Det var så jädra kvavt och solen låg på igen efter den korta regnskuren. Tog ett beslut efter intervallen att dra ner på tempot något de andra 2 intervallerna. Annars var risken att jag skulle tappa farten totalt på resterande löpning efter mitt fart-block. Stannade i en minut. Drog i mig ytterligare lite sportdryck, sista gelen och växlade upp igen.

Det är något unikt att springa i Thailand. Jag minns förra året när jag var i norra Thailand och sprang ett halvmarathon. Då fick jag exakt samma känsla som idag. Den vilda euforin som rusar genom kroppen när man springer meter efter meter genom djungeln. När man passerar gummiplantage och familjer som sitter och säljer frukt vid vägkanten. När man får hejjarrop från nästintill varenda moppe som passerar. När man stirrar på varenda hund som man passerar i tron att ens blick ska få den att sitta ner och inte springa efter ens hälsenor. Värmen. Palmerna. Det är något speciellt.

Intervallerna var klara och klockan hade passerat 2 timmar. Jag märkte hur steget hade ökat i frekvens och jag befann mig i andra andningen. Helvete vad är det här? Varför kändes det så lätt? Tittade på klockan, låg under 5-tempo och passerade 24 kilometer. Bakom mig höll solen på att gå ner och den tryckande värmen hade lättat en aning.

Runners high var ett faktum. Den tidigare misären var som bortglömd.

Helt plötsligt var det beckmörkt. Fan. Hade glömt bort hur snabbt det blev kväll här i Thailand. Jag befann mig på på en slingrig väg tillbaka och såg inte handen framför mig. Rätt läge att bli biten av en orm eller en galen rabies-hund mumlade jag för mig själv och skrattade ett rått skratt. Svängde av till hotellet, sprang in på löpbanan och avslutade mina sista 15 minuter med att springa varv efter varv med ben som inte ville sluta springa.

Klockan stannade på 2 timmar och 30 minuter. Jag hade fixat det!

Och pannbenet hade inte checkat ut.

Ni kan ju tänka er min glädje. Hur jädra nöjd jag var när jag beställde pasta och ett glas vin. Yes yes yes!

Idag har jag vilodag. Ska eventuellt simma ett par längder och gå en promenad för att undvika att stelna till i benen. Sen ska jag ner till sportklubben och bada isbad. Men förutom det ska jag bara ta det lugnt. Powernapa, läsa böcker och äta glass. Och framförallt – dricka mycket vatten. Jag känner att jag ligger i underkant när det kommer till vätska och salt. Nackdelen med värme.

Hej på er,

62

Träningsmecka Unit 27 i Chalong

I en by som tar ca 5 min att köra igenom, men känns så mycket större med alla människor från världens alla hörn än en förbifart.

Låt mig berätta. Lovisa och gänget som är här nere brukar åka hit. De började åka hit för ett par år sedan, dels privat men framförallt med Lovisas träningsgrupper. Jag har haft ögonen på stället ett tag men aldrig riktigt kommit loss själv. Tills för några veckor sedan då jag fick ett infall och spontanbokade mig på ett flyg som skulle ta mig ner till Phuket. Tjejerna tyckte jag skulle ansluta och jag tänkte – varför inte?

Nu har jag varit här i 5 dagar och landat ordentligt. Så pass att jag numera hälsar på coacherna när jag går förbi dem på gatan, jag vet var den bästa proteinshaken finns efter ett hårt träningspass och även vilken massage man ska ta när. Gatan ”fightingstreet” är inte lång men har allt man behöver. Och alla som bor här har en sak gemensamt – de är här för att träna.

Passen börjar från 07:30 och sista passet slutar runt 21:00. Mellan det är gymmen och crossfitboxarna öppna för egen träning. Sent på eftermiddagarna ser man kampsportare springa sina lugna konditionspass och vissa morgnar har jag fått sällskap på mina löppass av stora crossfit-killar som kör intervaller i backe. Det tränas, och det tränas ordentligt. Och ja, jag har väl stuckit ut lite med min Ciele-keps, IRONMAN strumpor och vätskeryggsäck. De har undrat vadfan jag har sysslat med när jag har sprungit förbi Unit där morgonpassen har varit i full gång. Men som sagt, vi är alla här för att träna, och var och en sköter sin träning, vilket jag gillar. För när jag sedan har köttat på de olika passen har coacherna uppmuntrande påpekat att jag har nytta av min löpning. Det är seriöst här och även om tonen kan vara hård, passen är svintuffa och det inte finns något utrymme för trams så vill folk varandra väl.

Vi tränar 2 hårda pass om dagen och tar det väldigt lugnt däremellan.

Unit 27 har flera ben här i Phuket. Crossfitboxen, som ligger på en liten höjd där många av passens löpmoment går upp till, är en grym box med riktigt duktiga coacher. Primal Fitness är ett välutrustat gym och Unit 27 ”Total Conditioning ” är den boxen vi har hängt på denna veckan. Det är en box men passen är mer åt cirkelfys-hållet med mycket kondition och flåsstyrka. Grabbarna som äger Unit 27 har även en restaurang som heter Trooper Eats som ligger ett par hundra meter från boxen. Tror inte den behöver någon vidare förklaring – det är bra mat med alla makron uträknade med hundra procent hälsofokus.

Jag köpte 6 st klipp i appen (som man kan ladda ner) vilket gick på ca 800 kr. Man kan köpa fler eller singel-klipp. Det är inte billigt, men för den träning man får så är det värt det. Man bokar även alla pass i appen vilket gör det hela väldigt smidigt.

Som jag skrev i min IG-post så är passen hårda. Deras motto är ”Go hard or go home” vilket jag har lite svårt för i vanliga fall. Jag tycker ju sådana meningar är så töntiga. Men här nere funkar det. För man hamnar i en sorts bubbla. Det enda fokus du har är att träna och när man har bra mat till hands, kan sova/vila när man vill och umgås med likasinnade – då steppar man upp sin träning en nivå och blir mottaglig för hårdare coachning. Vi betalar för att vara här och för att träna. Då vill vi också göra det. Ordentligt.

De flesta av passen vi har gått på har varit advanced och där får man varken skala eller göra andra övningar om man inte kan göra de som står med i passet. Kan man inte ta de vikterna som står framme får man kliva av. Samma sak om man inte orkar under passet eller är för långsam. Då får man straff och tillslut blir man ombedd att stoppa. Och i många fall, militäriskt som det är, får hela gruppen straff när en person maskar. Den är inte rolig. Man VILL INTE vara den som sinkar hela gruppen och dessutom ger dem straffburpees. Det är värre än en no rep.

Som tur är har jag varit jäkligt bra här nere. Eller är. Jag levererar på varje pass, har legat i täten och överträffat mig själv på varenda träning. Jag har ett ruskigt bra flow just nu och får en kick av att slå grabbarna vi hänger med. De kallas oss för svenska maskiner och vi bara garvar. Det är en fin känsla att känna sig stark och ett med sin kropp. Coacherna berömde oss tidigare idag om att vi håller en hög kvalité genom varje pass och verkligen levererar. Det känns sjukt häftigt. Speciellt för mig som tidigare har sett mig som rätt underlägsen i sådana här sammanhang.

Jag har en dag kvar här i Chalong innan jag åker vidare på egen hand. Halva gänget lämnar idag och jag flyttar in med Lovisa i hennes rum då de flyger hem imorgon. Sen drar jag till ett nytt ställe som innehåller mer korta löpshorts, röd logga, och snabba brillor. Kan ni gissa vilket?



51

Första dagarna i Chalong

Tänk dig att du vaknar, tassar ut på tå och sätter igång vattenkokaren. Du öppnar dörren till terrassen som vätter ner mot poolen men även ut mot djungeln. Den lilla byn du befinner dig i har precis börjat vakna till liv och du hör hur thaiarna på de många thai-boxningsställena slamrar och hojtar något till varandra. Klockan börjar närma sig första passet på dagen, vattenkokaren tjuter och du får snabbt i dig en kaffe, en liten flaska vatten och en halv banan innan du promenerat den korta biten till Unit 27 där träningen hålls.

Det är verkligen en bubbla här. Det enda man gör är att vakna, träna, äta frukost, vila vid poolen, äta, träna, äta, ta en massage och sova. Thats it. Passen är mellan 60-120 min långa och man är helt slut efter varje pass. Coacherna har inget tålamod för ursäkter och inte heller något överseende för att någon inte kan utföra en övning eller släpar efter. Då blir det kollektiv bestraffning eller så åker man ut.

Jag är här för att träna. Och ska vara hårt.

Jag gillar det.

Mina pass ser lite annorlunda ut än resten av gänget. Jag har fokus löp så jag kör ett pass CF/flås och ett pass löpning. Men imorgon kommer jag endast köra ett pass och det är 90 min lugnt löp. Tror min kropp har anpassat sig rätt bra till värmen nu och min löprunda idag gav en bra känsla. Däremot kommer jag vara sliten efter dagens tre pass. Blir 8 h sömn inatt och rejält med påfyllning vid frukost imorgon.

Min plan är att springa till norra delen av Phuket då vi ska hänga på en strand där samt gå på nightmarket under kvällen. Så medan resten av gänget tränar så börjar jag springa (ca 15 km dit) och kommer då ganska lagom vara där när de anländer med sin taxi.

Nej hörrni. Klockan är tio här borta och sängen kallar. Är mätt, varm och dåsig efter massagen jag precis tog. Bådar gott inför natten. Natti.

50

Matlagningskurs på Thailändskt vis

I måndags var vi tillbaka vid Sukhothai flygplats och besökte en ekologisk odlingsfarm. Efter frukost begav hoppade vi in i vår mini-buss som kördes av en väldigt charmerande man som tidigare i veckan pekade på Jennys tröja med texten “féministe” och sa ”Very good, I like this!” Vilket bara gjorde oss mer betuttade i honom. Det verkar vara en ihållande trend att lyckas få gulliga chaufförer på resor, kolla bara på Tel Aviv resan jag gjorde med Friendcation i Maj, där hade vi Papa Bear som tog hand om oss tjejer.

Väl framme fick vi byta om till väldigt chica overaller som Malin kallade för fångväktaroutfits medan jag och Isabel var rörande överens om att detta är något vi kommer se på Arket inom mycket snar framtid.


Vi började med att ge oss ut i deras enorma trädgård för att plocka några av ingredienserna till vår två av rätterna vi skulle laga. Det var citroner, lime, papaya och olika kryddor som växte runt om oss och vi gled runt där som de bönder vi såg ut att vara. Eller farmers, det låter coolare. Jenny visade sig passa väldigt bra i denna miljön och jag undrar inte lite om hon faktiskt var en bonde i sitt förra liv.

Sen var det dags att börja laga mat. Vi började med det bästa först, nämligen efterrätten vilket var karamelliserade bananer med kondenserad kokosmjölk. Ja men ni hör ju, magi.

Manne skalade bananer då Malin har en ofantligt stor fobi (detta är rätt roligt faktiskt, vi har skojat friskt om det under resan) för bruna bananer. Så pass att hon ställde ut fruktkorgen på verandan när hon kom till hotellrummet och såg att hon hade fått ny frukt. Så Manne ansvarade för frukten och Malin tog lead på Curryn som jag ska komma till strax.

#NÖJDTJEJ

Därefter var det som sagt dags för att börja med Green Curry med scampi/kyckling samt Pad Thaien som bland annat jag skulle göra. Det började fräsas, nävar med olika kryddor, scampi och nudlar slängdes i och mitt i alltihopa så börjar Malin dela ut goda livsråd om hur man ska ”röka ut sig själv” när något inte passar en i livet. Skrattade så tårarna rann samtidigt som jag försökte klå Manne i Pat Thai lagningen. Mitt i alltihopa märkte jag hur vår kocklärare försökte ta över min excellenta matlagning. Det fick han inte. Jag höll stenhårt i pannan och vrålade att att jag var född till att förse människor med god mat. Det är en jävligt rolig grupp vet ni, konstellationen av människor är klockren. Och i med att vi inte känner varandra så väl så blir varje ny aktivitet en stor upplevelse som vi alla delar tillsammans vilket leder till nya samtalsämnen, djupa som ytliga och en hel del sjuka sidospår. Som inte alltid är rumsrena, just how I like it.

Om lunchen smakade extra gott? Jajamän, något alldeles extra. Det spelade ingen roll att svetten rann och lämnade små pölar på de glatta träbänkarna och myggbetten på mina ben sved varje gång det rann ner ner för knäna på mig. Inte heller att vi alla nu visste vilken ENORM mängd socker som används när man tillagar thaimat. Jag har alltid vetat att de har en del socker i maten och att det inte direkt är clean eating när man hämtar sin pad thai på hörnet av Drottningsholmsvägen, men att det var så jädra mycket, det var lite omtumlande. I två hela minuter, sen tänkte jag på annat som jag brukar göra när det kommer till sådana saker.

Medan de andra gav sig vidare till risfälten åkte jag tillbaka till hotellet för att jobba och anslöt efter några timmar för att cykla i nationalparken, vilket tyvärr blev en kort historia då vi hamnade mitt i en monsun. Det gjorde inte så mycket, för det betydde tidig middag och..ännu mer mat.

Fråga mig vad som helst om mat, jag är expert, numera inte bara på att äta men även på att laga. Hej!

0

RACE REPORT 21.1KM SUKHOTHAI MARATHON


Så kom den dagen då jätten tog några jättekliv i norra Thailand och vann sin första löptävling. Hade det varit i Europa hade jag definitivt inte vunnit då motståndet hade varit bra mycket tuffare men nu befann jag mig i Sukhothai och jag var den snabbaste kvinnan i min åldersgrupp 30-39 på plats. Boom. Det ger mig en oerhört boost att faktiskt våga tro att jag någon dag kan bli en snabb och riktigt bra löpare. Bättre än jag är nu, även om jag just nu befinner mig på bra plats i löpningen. Jag är så satans taggad på att komma hem och lägga in mer banlöpning, mata långpass i kuperad terräng och marinera alla tips jag har fått från Malin. Men det hade jag varit även om jag hade hamnat på 100:e plats, för det är själva grejen att åka iväg och tävla som gör mig så jädra peppad. Kanske därför jag lägger in så mycket tävlingar som jag gör, för ska sanningen fram så spelar resultatet mindre roll, det är själva adrenalinet och suget efteråt jag eftersträvar. Känslan över att träna, utföra och åstadkomma något.

Kvällen innan loppet åt jag en tidig middag, drack en öl och njöt av stämningen som genomsyrade kvällen. Det vibrerade i luften av förväntan och jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi befann oss på ett riktigt behagligt sinnestillstånd.

Efter middagen åkte vi bort till tävlingsområdet och blev intervjuade av Thailändsk Press samt kollade in startområdet. Det var en rätt sjuk upplevelse att bli stoppad av så många människor och bli ombedd att vara med på bild. Kände minst 2-3 gånger under den kvällen som att jag fick alldeles för mycket uppmärksamhet för den löpare jag egentligen är. Som att man väntade på att bli ”påkommen” då alla trodde man var en stor löpare från Sverige, så som  exempelvis Malin är. Hon är ju en levande legend och jag har varje dag under denna resan kommit på mig själv att känna en sådan stor tacksamhet över att få chansen att få tillbringa en vecka i ett sällskap där hon var en av deltagarna.

Så jag tror ni förstår den bisarra känslan av uppmärksamheten man får när man vet själv att man inte riktigt ”förtjänar den”. Men det betyder inte att jag tycker det är asroligt, för tro mig, det tycker jag. Och någonstans där inne i hjärtat så vet en del av mig att jag förtjänar allt i livet, men samtidigt är jag väl medveten om att jag inte är ett unikum. Någon världsförankring har man ju.

Åter till tävlingen, efter middagen la jag mig 21:00 och somnade ganska direkt. Jag var rätt urlakad och hade känt under kvällen hur min mage började krampa och energin ebbade ut. Vid 01:00 vaknade jag med ett ryck och sprang till toaletten. Sen satt jag där, ursäkta för det grova språket, och attacksket i 2 timmar.

En liten lätt magsjuka såhär på morgonkvisten, vad härligt.

Det gjorde så j ä v l  a ont. Mina tarmar hade slagit knut på sig själva och det kändes som att de höll på att explodera. Mellangärdet brände och jag svettades litervis. Jag bestämde mig för att ta ett beslut framåt morgonen, började jag må illa och kräkas skulle jag ställa in loppet. Och med den tanken lyckades jag somna en stund innan jag vaknade av att larmet drog igång 04:00. Jag kravlade mig upp och svepte en dubbel resorb och tog sedan en iskall dusch. Inget illamående men en totalt urlakad kropp.

Kvällen innan hade jag beställt en dubbel-ost macka som låg i kylen vilken intogs i bilen bort mot startområdet. Nu i efterhand så var det inte mitt bästa beslut, men samtidigt så behövde jag näringen.

Väl på plats märkte jag hur det blev väldigt rörigt. Malin berättade på kvällen efter loppet att hon hade stått och studerat mitt beteende halvtimme innan start. Det hade varit kaos med tappade flaskor, nummerlapp som glömdes att fästas, linne som satt fel, skor som skulle knytas, stirrig blick och allmänt icke kontroll. ”Det var bra Joanna, precis rätt sinnestillstånd, du började gå in i bubblan och jag visste att fokuset skulle infinna sig när du väl ställde dig på startlinjen” sa hon under middagen. Och visst stämde det. För när jag väl drog på mig hörlurarna, satte igång min 188 BMP spellista och log mot människorna runt omkring mig så visste jag att jag var så jävla redo. Detta skulle bli kul. Magkramp eller ej, det spelade ingen roll. Det skulle gå. Jag beslöt mig dock för att avvika från originalplanen att springa på ett snabbare tempo än vad jag hade planerat på grund av magen.

Jag fick syn på ett par killar som såg ut som att de med enkelhet hade kunnat springa milen på 40 minuter. Dvs: betydligt snabbare än mig. Så jag tassade fram och ställde mig snett bakom deras smala gängliga kroppar i små små New Balance shorts och lösa linnen. Startskottet gick och jag rasade fram tillsammans med första klungan och höll mig tätt bakom gänget på 10-12 personer som snabbt urskiljde sig från resten av klungan. Jag höll blicken snett neråt på väldigt snygg häck som tillhörde en snabb kanadensare (sorry Calle, men alla behöver vi en morot). Tempot var högt, alldeles  för högt för mig, men jag hade en plan att ”springa” in det jag skulle komma att tappa senare. Efter 5 km började luckan mellan mig och klungan sakta med gradvis ökas. Mina lungor brann och jag föll in i ett behagligt tempo där la mig bredvid två stycken män från Bangkok. Jag tittade mig omkring och insåg: inte en enda tjej i sikte.

Känslan jag hade här var fruktansvärt euforiskt. Jag såg mig själv ovanifrån och kände nästan hur jag flämtade till av vetskapen vart jag befann mig. Jag sa högt till mig själv ”Tänk att du är i Thailand och springer lopp” som att det skulle bli lättare att ta in om jag uttalade orden på riktigt.

Vid 7 km kom första dippen, som alltid, det slår aldrig fel. Jag tappar alltid fart mellan 7 och 9 km. Benen blir sega och jag tappar lusten totalt. Så var det även i detta fallet. Dessutom vred det sig i magen som om jag hade tarmvred och svetten höll på att förblinda mig. Det var så ohyggligt varmt och man kunde nästan skära igenom luften så tjock den var.

Helt plötsligt känner jag hur hela kroppen stelnar till, jag får kramp och viker mig nästan dubbelvikt. Helvete, nu kommer jag bajsa på mig tänker jag i ren panik. Jag springer några meter med handen för magen och en dimmig blick varpå jag blir invinkad av en liten söt bonde som står utanför sitt lilla bambuskjul och tittar på tävlingen. Han pekar på min mage och frågar”You no good?” Varpå jag skakar på huvudet och pekar på samma ställe. Sen går det fort. Han lotsar in mig i ett litet skjul där det är ett enkelt litet hål i marken, trycker en näve servetter i handen på mig och stänger dörren. Ner med shortsen, do your thing och sen ut igen. Jag tackar honom samtidigt som jag joggar ut mot vägen igen med servetter fastklistrade mellan mina bröst och sport-toppen.

Nästa smäll kommer vid 13 km. Jag känner igen smärtan direkt och praktiskt taget kastar mig ut i djungeln där jag lirkar fram servetterna. Väl uppe på vägen fokuserar jag på jämn fart och tar mig person efter person framåt så jag ligger bakom de två männen igen vars klunga har utökats med 4 st killar till. Jag frågar med andfådd röst om jag får lägga mig i deras klunga varpå de nickar och sluter om. Sen springer jag där, i mitten av 6 stycken thailändska män i mycket små shorts. Jag tänker medans vi småpratar att det är synd att det snart är över och njuter trots magkaoset av den fantastiska naturen.

När vi passerar 17 km löses klungan upp och var och en börjar fokusera på sig själv. Precis då vänder vi upp mot parken där Fun Run 10km och Mini Fun Run på 3.5km har sin bana. Vilket är fruktansvärt enerverande då jag har hundratals människor framför mig om GÅR. Jag biter ihop och börjar sicksacka mig fram genom folkhavet. Jag märker hur jag tittar mig omkring efter röda nummerlappar (21.1km röda, 10 km blåa och 3.5km fun run) men hittar inga alls. Beslutar mig för att försöka hålla ett snyggt löpsteg med jämn fart sista biten och springer ut på gräset där jag har någorlunda fri väg fram till rakan mot målgång.

Spurtar in i mål, stoppar klockan på 01.45.11, får ett diplom som jag inte tänker mer på själva tävlingen då jag vid 14 km gav upp tanken på att satsa på 01.38 som var mitt mål. Jag hittar resten av gänget ganska fort, kramar om dem alla och springer sedan vidare till en toalett. När jag kommer tillbaka säger Jenny och Robin att jag placerade mig. Jag skrattar bort det och sedan går det en stund innan Malin säger åt mig att kolla leader board då hon inte har sett någon tjej i min distans komma in före mig och att jag kom in tätt efter vinnarkillarna.

Jaja, tänker jag trotsigt och går mot bestämda steg mot skärmen som om jag skulle bevisa motsatsen.

Det var som fan. Vinnare damer i åldersgrupp 30-39 Joanna Swica Sweden.

Sen blir det bråttom, då det redan har gått en bra stund från att jag kom in och jag inte har ”claimat” och skrivit under på att jag vann så får jag snabbt rusa bort till tältet för att få min vinnarbricka så jag kommer åt scenområdet där prisutdelningen ska ske kort därpå.

Det visar sig att det bara var en tjej som sprang fortare än mig, och det var en tjej i åldergrupp 20-.29 år, och hon sprang någon minut fortare än mig. Så¨det blir lite av en ny chock att jag kom 2:a i hela tävlingen på 21.1km distansen och totalt 38:e plats overall (menas bland både kvinnor och män hela tävlingen).

Vilken bra grej ändå att springa lopp utomlands med lättare motstånd. Man känner sig som ett proffs.

Summan av summarum så var det ett väldigt väl arrangerat lopp med vätskestationer varannan kilometer och väl markerad bana. Det enda som arrangören måste göra bättre tills nästa år är att inte släppa iväg Fun Run / 10 km löparna efter 21.1km gruppen. För det var totalt kaos när man kom in mot parken för att köra de sista 5 km. Det gick inte att komma igenom alls och både jag och Malin fick springa långt ut på gräset samt stoppa flera gånger för att någon helt plötsligt stannade och skulle ta en selfie.

Men förutom det så är jag riktigt imponerad över hur de kunde hålla en sådan stor tävling så strukturerad och bara några timmar efter loppet ha städat undan en hel park efter nästan 6000 startande. Det är en logistisk som man inte ser överallt. Sen vill jag bara dela med mig att denna bilden på en 60 årig man från Malaysia som reser runt och springer marathon barfota i sin pyjamas. Han tassar fram och ler genom hela loppen, fortfarande på väldigt bra tider och utstrålar en sådan glädje och löplust att jag blir alldeles varm i hjärtat. Han har sprungit 130 marathon och kommer inte sluta på ett bra tag. Det kommer jag ta med mig nästa gång jag har en dålig dag och tjurigt tänker”jag är ingen löpare”. Det är vi alla, bara vi tar det där första steget.

Nu vill jag bli snabbare och lättare i steget. Drömmen om 01.38 finns kvar och jag ska nå dit.

0

JAG VANN MIN AGE GROUP I 21.1 KM DISTANSEN SUKHOTHAI MARATON!

Detta är så sjukt! Jag vann trots att jag fick stanna och attackbajsa 2 gånger på grund av dålig mage. Blev riktigt kass inatt och klarade mig hyffsat under loppet med undantag för magknip och 2 panikstopp. Det ena stoppet var i en tandlös bondes lilla utetoa mitt i djungeln. Så tacksam för hans hjälp och att han prackade på mig massa servetter som kom till väl användning 4 km senare.

Kom på första plats min age group och tvåa totalt som tjej i distansen. Plats 38 overall av 1.100 personer.

Race report kommer. Nu ska jag inta toaletten igen och därefter på massage. Kram på er!

0