Jag loggar ut. Helt.

Jag har uppdaterat mina sociala medier varje dag i snart 7 år. Med undantag för olyckor och någon enstaka dag. Men förutom det så har jag tänkt, skapat och postat content varje dag. Och jag har, och gör, tyckt om det. Annars hade jag aldrig fortsatt. Annars hade jag aldrig valt att säga upp mitt heltidsjobb för att jobba med det som började som en rolig grej, som sedan växte till en sidebizz och sedan blev mitt levebröd.

Men när blir det för mycket? När tappar man suget? När börjar börjar det kännas som ett tvång? Jag vet helt ärligt talat inte för jag har inte kommit dit ännu. Och jag vill aldrig göra det heller. Därför agerar jag i förhand. Lite som parterapi. Det funkar inte när skadan redan är skedd. När det är så pass infekterat att terapeuten får en att vilja klösa ögonen ur varandra. Då är det redan försent.

De senaste veckorna har fått mig att varva ner samtidigt som jag har istället för att ta semester (vilket man egentligen aldrig helt kan som egen företagare) jobbat varje dag. Det var inte riktigt planen, men det är det jag har gjort.

”If not now then when?”

Jag resonerar lite så gällande detta beslutet. För mycket har hänt det senaste året. Och jag har fan klarat det med en jävla bravur. Det är ett under att jag inte brakade ihop. Istället har jag vänt allt det jävliga till något bra samtidigt som jag har tillåtit mig själv att må för jävla dåligt emellanåt. Vilket man ska. Enligt mig själv.

Jag loggar därför ut i veckan. Stänger ner totalt och ger mig själv 4 veckors offline. Det är längden som jag kan nyttja och skulle jag känna efter 3 veckor att det räcker så är det fine. Men jag har 4 veckor att spela med och jag är otroligt tacksam att jag är så pass privilegierad att kunna ge mig själv det. Att ha en parhäst, Louise, som tar de första två resorna med Friendcation utan att ens motsäga sig min fråga. För vi båda vet ju att hade det varit tvärtom hade jag inte tvekat att göra detsamma för henne. Det är därför man väljer att arbeta med människor som förstår. Ens bästa vän. Och jag tror och hoppas att vårt nätverk, Friendcation, förstår mitt beslut. För det är trots allt den viben vi promotar i gruppen. Att känna sig trygga i att följa sitt hjärta. Att det är okej att inte köra all in. Att det är okej att vara den man är och göra det man behöver.

Det enda jag kan komma att göra, ifall jag får feeling, är att uppdatera här. Som ett livstecken. Eller så gör jag inte det. Men min IG kommer få vila helt. Jag kommer inte dela med mig av vart jag ska och inte heller vad jag gör. Hösten kommer dra igång med en sjukt jäkla fart och jag har mer jobb än någonsin. Jag behöver det här och jag hoppas att ni finns kvar när jag är tillbaka.

Kram,

158

Q & A Egentid

”Kan inte du skriva någonting om det här med att känna trygghet i att ens partner/personen man dejtar vill och behöver ha egentid? Jag har ett ganska stort behov av egentid, men det kan räcka med 1-2 timmar själv så är det behovet mättat. Men nu har jag precis börjat dejta en person (den första tjejen jag dejtar dessutom, så spännande!) vars behov av egentid är större än mitt och jag blir alltid lite deppig när hon vill åka hem och vill vara ensam. Även fast jag VET att hon gillar mig massor (för det både säger och visar hon) så känns det som att hon åker hem för att hon inte längre känner så och inte längre vill va med mig. Himla dumt, jag vet. Liksom…. har du alltid varit trygg sett till egentid/partid just i början av en relation? Senare in i en relation när man redan är tillsammans är det ju en annan sak, när man ”vet” att man har personen, då blir jag liksom inte ledsen ifall min partner behöver egentid. Men just under dejtingstadiet så är det svinläskigt när den andra personen vill ha egentid och ”tid att känna efter” osv, tycker jag… ”

Hej!

Först och främst – grattis kärleken!

Just det här med egentid tycker jag är en så viktig del av ett förhållande och jag vet av egna erfarenheter hur oerhört stor påverkan det kan ha på ett förhållande. Både från den aspekten att man vill ha egentid själv och att ens partner vill ha mer egentid.

Jag har alltid tyckt om mitt egna sällskap och har på senare tid krävt det allt mer och mer. Som nu när jag skriver detta. Jag sitter i stugan och min kille har precis åkt in till byn för att handla och fika med sin mamma. Han frågade mig ett par gånger om jag ville med för det är sådan han är, han vill aldrig att jag ska känna mig utanför. Men han förstod ganska snabbt att jag ville ha egentid när jag sa att han skulle åka in och fika med henne på egen hand. Samma sak gäller i helgen när jag var ute och sprang i Leksand. Han förstod nästan innan jag ens sa något att jag behövde komma ut och lufta mig. Och det handlar inte om att jag inte vill vara med honom. Absolut inte. Det här är helt och hållet för att jag ska må bra och vara balanserat i vårt förhållande. Vissa människor har ett större behov av att lufta sig själv eller få spendera lite tid på egen hand. Det är en tid för självreflektion, en paus, en chans att andas.

Min relation med mig själv är viktigast. Och mår jag bra. Då mår testande av livet bra.

Du skriver: ”Men just under dejtingstadiet så är det svinläskigt när den andra personen vill ha egentid och tid att känna efter”. Det är två olika grejer och här måste ni kommunicera. För att man vill vara själv en kväll hemma betyder inte att man inte att man ifrågasätter förhållandet. Därefter kan det bli ett problem om man ”kväver” den andra personen. Jag tycker inte man kan eller ska kräva full närvaro av en annan människa. Det går inte och tyvärr så känner man när en annan person inte supportar ens behov att få egentid ganska tydligt. För det handlar om ens egna osäkerhet som man för över på sin partner.

Jag kanske låter hård. Men jag har själv varit i ett förhållande där min egentid ifrågasattes och vändes emot mig. Och jag kommer aldrig någonsin acceptera något sådant igen och framförallt aldrig utsätta någon annan för det. Om en person verkligen vill vara med en person – då kommer man veta det. Känna det. Märka av det. Men för att det ska ske måste man backa och låta den personen få chansen att visa det. För vad händer om man håller i hårt hårt hårt? Då springer man så fort greppet lossnar.

Du sitter inte ihop med din partner. Däremot är ni ett team. Våga låta varandra flyga fritt emellanåt. Det är det team gör.

86

Leksand

Har spenderat två dagar i Leksand, hos Amanda och Magnus, som drog ihop grillfest i sitt fantastiska hus. Jag drog iväg och sprang en stund på morgonen igår och trots att jag älskar att spendera tid med L och mår bra i hans sällskap så uppskattar jag min egentid något enormt. Jag älskar att ge mig iväg på egen hand och bara göra min grej. Och jag älskar att han ser mitt behov av att vara själv innan jag ens behöver säga något. Det är fint. Och oerhört tryggt av honom.

Leksand är förjäkla fint ändå. Och jag är glad att vi stoppade där innan vi körde vidare västerut förbi Vansbro mot stugan.

Mer om det senare idag. Nu kaffe och löpning. Hej!

36

Snapshots Skåne

Varje gång jag ser en häst så stannar jag och tjuter ”häääästarnaaaa!” Älskar hästar. Älskar älskar älskar. Det är mitt spirit-animal. För er som inte vet så är jag gammal hästtjej, eller nej, inte gammal för en gång hästtjej alltid hästtjej och jag är helt övertygad om att jag inom 10 år kommer ta upp ridningen igen på ett eller annat sätt.

Har tränat. Inte mycket, men lite. Har en deloadvecka.

Har även tränat Josefine som bor i Skurup som snart har kört 3 månader Online PT med mig. Passar på att erbjuda PT-pass när jag ändå är nere, på så sätt så kan vi stämma av och gå igenom teknik. Hon kommer köra med mig fram tills nästa år och det är så oerhört häftigt att se hennes utveckling. Hon är grym.

Varit barnvakt åt Wille, min systerson, och tagit selfies inför konfirmationspartaj.

Vi har varit nere i en blåsig småbåtshamn i Ystad och tittat på båtarna. Man märker tydligt vem som är favoriten av oss två.

Ätit glassbomb på Majas konfirmationsfest.

Strosat omkring i ett regnigt Malmö. Frukost på Avocado, ströshopping och promenad utan mål.

Avslutade med förjävla god ramen nere i Saluhallen vid Västra hamnen. Hett tips!

Har sovit en hel del och gått på väldigt mycket promenader. Det är ett måste när man är här nere.

60

”..Livet är flytande, man surfar snabbt, högt eller lågt. Och visst känns den förlamande sorgen av att lämna eller bli lämnad är vare sig..”

Det är lustigt det där hur livet kan förändras på ett år. Hur relationer avslutas, förnyas och tillkommer. Hur ens egna mående märkbart har förändrats vilket man känner, för första gången på väldigt länge, väldigt tydligt.

För ett år sedan spenderade jag midsommar på Sandhamn. Det var en magisk helg på alla sätt. Jag älskar Sandhamn och människorna där. Skillnaden mellan i år och förra året var att jag då stod bakom en liten stuga och grät under kvällen för jag där och då visste att allt skulle förändras. Jag ser det så tydligt nu i efterhand. Hur jag visste men kanske någonstans inte valde att acceptera det helt. Man vill inte ge upp, trots att att man är ensam kvar om att kämpa.

Jag tror inte något är bestående i ens liv. Och jag tror inte heller man kan tvinga fram eller kvar något. För vem är du är kräva närvaro när du själv varje dag säger åt dig själv att aldrig nöja dig med något som inte får dig att helt må bra. Livet är flytande, man surfar snabbt, högt eller lågt. Och visst känns den förlamande sorgen av att lämna eller bli lämnad är vare sig det gäller vänskapsrelationer eller kärleksrelationer outhärdlig. Den river och sliter i ens inre. Vissa dagar så brutalt att man knappt kan ligga still för att ångesten är så vidrig.

Men lika förlamande som det är, lika euforisk och stark är lyckan när relationer fungerar och blommar ut på ett sätt som får hjärtat att slå dubbelslag.

Och jag kommer aldrig ångra en relation. Det ska man inte. Var sak har sin tidslinje. Vänskapsrelationer rider längs vågorna i ens liv och ibland kan man inte styra dess riktning medan vissa gånger så är det precis det ens uppgift är. Jag kan sakna vissa människor som har försvunnit ur mitt liv, men jag ångrar dem aldrig. Det vore fel mot dem, mot mig, mot oss.

Det är lite stormigare med kärlek.

Men när det blir fri sikt igen och man inser att själen är lugnare, så bytts gråten bakom det röda lilla huset ut mot att man sitter där lår mot lår, hand i en annan på en brygga och det det enda man hör är varandras andetag.

Och det enda man kan tänka på att är att göra det mesta utav det varje dag. Man älskar och hoppas att dimman aldrig tätnar igen.

159

New cut

Säg hej till sommarfrippan! Var som vanligt hos Björn Axén igår och kapade av en rejäl bit igår samt ljusade upp det en nyans. Nu är jag redo för sommar, sol och havsruffs.

Annars då? Precis kommit ut till Dalarö där jag ska spendera ett dygn tillsammans med Viktoria. Åkte direkt ut efter mina PT-kunder samt egna träning. Ska bli så skönt att zoona ut lite och bara vara. Vi ska strax ner till klipporna och bada därefter blir det middag på bryggan och imorgon väntar löpning runt ön.

Livets liv. ♡

Hörs senare i veckan.

Hej!

54

32 & ogift

”32 år, ogift, 0 barn och växter som dör bara jag andas i deras riktning. Tatuerat martiniglas på arslet och mig själv ätandes pizza med ett glas vin i näven på armen. Bland annat. Bränner kastruller oftare än Trump twittrar idioti och tror fortfarande att man tjänar pengar på rea. Min mammas största fasa och stolthet på en och samma gång. Lite som min aktieportfölj. Hej!”

Jag satt där i soffan tidigare ikväll och googlade kastruller för jag hade lyckats bränna sönder ytterligare en under kvällen när jag preppade pestopasta åt Erica och Elin som skulle komma över på middag. Jag satt där och fnissade när jag postade texten på IG samtidigt som jag lurigt drack mitt vin och betraktade min leopardpuff som smälte samman med min leopard kjol. Jag funderade på om jag skulle skicka en bild till mamma på den brända kastrullen som jag höll mot mina tatuerade armarn. Som hon hatar mina tatueringar. Ha! Hon börjar mer och mer låta som mormor när hon tittar på mig med uppgiven blick och suckar ”oh joaannaa..”.

Jag känner för det mesta att jag verkligen att jag har styr på livet. Äger det. Som tex när jag sitter hos min revisor och skriver under min aktieutdelning samtidigt som jag messar med en mäklare. Eller när jag styr upp saker med jobbet och allt bara klaffar som om det var ett utsågat pussel med mitt namn på. Sen så kommer de där andra dagarna när jag står på Ica och pesto på burk för jag inte pallar göra egen pesto och det ändå slutar med att jag äter 2 bananer och 3 bars till middag för jag fastnar i något med mailen och är för lat att laga något annat för då måste jag plocka ut diskmaskinen.

Då undrar jag hur fan det egentligen ska gå.

Sen går det en stund och så inser jag (igen) hur jävla redig man egentligen är. Hur bra man är på att ta hand om sig själv och hur förlegat det är med den här satans stressen många känner över att bli vuxen. För vad är egentligen det? Är vuxenliv barn och ring på fingret? Många tycks tycka det. Men det är ju bara en del av det. Det finns så mycket vid sidan om det som är minst lika vuxet.

Som att öppna en ny flaska vin från sin samling i väntan på sina vänner som ska komma över på middag en tisdag i maj.

141

När vi förklär hårdbantning till hälsa

Jag minns när jag testade en ketodiet för ca 6-7 år sedan när träningsboomen på Instagram började peaka ordentligt och allt fler stora fitnesskonton började trenda. Jag ville ha synliga magrutor vilket då var för mig lika med en stark kropp. Så jag hoppade på ”train like a girl”-dieten och välkomnade en vardag med morgonpromenader och proteinfluff. Jag stank ammoniak och kunde knappt räkna ut vad 1 + 1 var. Så slut var jag i huvudet. Visst blev jag tajt. Visst fick jag magrutor. Men till vilket pris? Efter de 8 veckorna lovade jag mig själv att aldrig dieta igen. Att aldrig någonsin utsätta min kropp för att att pendla mellan ”rus” och svaghet. Att aldrig mer låta mat och kalorier uppta mer än 80 procent av mina tankar. Att aldrig mer fokusera mer på hur platt min mage är än att lyfta blicken och se livet. Känna livet.

Spola fram till 2020. Jag har precis avslutat ett långpass. Ett av många. Min kropp levererar dagligen på träning och jag är stark. Trots avsaknad av magrutor och låg fettprocent. Jag promenerar hem från träningen och läser om en person som har kastas ut från bantningsprogrammet (nej, jag vägrar kalla det för ett hälsoprogram) som just nu sänds på Dplay för personen vägrade väga sig. Jag ser bilder från samtliga deltagare som mer och mer börjar likna något från ett fångläger. Inte så mycket till hälsa mumlar jag för mig själv samtidigt som jag läser prislappen för att få denna superkropp. För att få ett upplägg baserat huvudtränarens personliga resultat. Ingen näringslära eller adekvat utbildning. Jag frågar mig själv om historik som ätstörningar eller annan problematik gällande fysisk så som mental hälsa tas i beaktning inför en sådan extrem påfrestning. ”Fascinerande, 12 papp per skalle..” (edit: tydligen uppe i 25.000 kr) tänker jag. Ändå imponerande att vi 2020 fortfarande kan profitera på synbara före och efter bilder. På ”no pain no gain” mentalitet. Det är en moneymachine. Vi är fortfarande programmerade att smalt är lika med lycka. Något bra. Då är man en framgångsrik person. Och vi fortsätter programmeras genom att visa på att det är okej att förklä hårdbantning till hälsa. ”En stark kropp”. Och detta genom att använda folkkära profiler. Jag trodde mer om dem. Mer om nivån. Deras nivå. Vår nivå. Det känns som vi har gått tillbaka 5 år och raderat ut allt vi har åstadkommit de senaste åren inom hälsobranschen.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att träna hårt. Jag hyllar det och förespråkar det. Träna hårt, återhämtning och bra mat. Och ja, jag fullt medveten om att vissa perioder, vid specifika mål, kräver en viss tillskärpning. En viss dedikation. Men jag har svårt att se att denna typen av träningsupplägg där ett gäng aktiva människor blir kallade för soffpotatisar blir satta på ketodiet tillsammans med periodisk fasta för att nå superkroppen vara något hälsosamt.

För det är inte hälsosamt. Och nej, det är inte är inte elitidrott heller. Men det har aldrig elitidrott utgett sig för att vara. Men däremot paketeras detta programmet under namnet ”den stora hälsoresan” och jag undrar fortfarande hur vi år 2020 kan se ett värde i att titta på när människor tynar bort i tv.

Det är upp till var och en vad man vill göra med sin kropp. Hur man vill leva och vilka val man väljer att ta. Det är inte olagligt att sälja träning och kost program utan relevant utbildning. Människor väljer själv att betala för dessa och ge sig själv en förändring. Inget av detta görs under hot utan är helt frivilligt.

Och det är väl därför jag blir så oerhört besviken på den grupp människor som har tagit fram programmet och på profilerna som frivilligt valt att göra detta i tv under etiketten ”Den stora hälsoresan”.

281