32 & ogift

”32 år, ogift, 0 barn och växter som dör bara jag andas i deras riktning. Tatuerat martiniglas på arslet och mig själv ätandes pizza med ett glas vin i näven på armen. Bland annat. Bränner kastruller oftare än Trump twittrar idioti och tror fortfarande att man tjänar pengar på rea. Min mammas största fasa och stolthet på en och samma gång. Lite som min aktieportfölj. Hej!”

Jag satt där i soffan tidigare ikväll och googlade kastruller för jag hade lyckats bränna sönder ytterligare en under kvällen när jag preppade pestopasta åt Erica och Elin som skulle komma över på middag. Jag satt där och fnissade när jag postade texten på IG samtidigt som jag lurigt drack mitt vin och betraktade min leopardpuff som smälte samman med min leopard kjol. Jag funderade på om jag skulle skicka en bild till mamma på den brända kastrullen som jag höll mot mina tatuerade armarn. Som hon hatar mina tatueringar. Ha! Hon börjar mer och mer låta som mormor när hon tittar på mig med uppgiven blick och suckar ”oh joaannaa..”.

Jag känner för det mesta att jag verkligen att jag har styr på livet. Äger det. Som tex när jag sitter hos min revisor och skriver under min aktieutdelning samtidigt som jag messar med en mäklare. Eller när jag styr upp saker med jobbet och allt bara klaffar som om det var ett utsågat pussel med mitt namn på. Sen så kommer de där andra dagarna när jag står på Ica och pesto på burk för jag inte pallar göra egen pesto och det ändå slutar med att jag äter 2 bananer och 3 bars till middag för jag fastnar i något med mailen och är för lat att laga något annat för då måste jag plocka ut diskmaskinen.

Då undrar jag hur fan det egentligen ska gå.

Sen går det en stund och så inser jag (igen) hur jävla redig man egentligen är. Hur bra man är på att ta hand om sig själv och hur förlegat det är med den här satans stressen många känner över att bli vuxen. För vad är egentligen det? Är vuxenliv barn och ring på fingret? Många tycks tycka det. Men det är ju bara en del av det. Det finns så mycket vid sidan om det som är minst lika vuxet.

Som att öppna en ny flaska vin från sin samling i väntan på sina vänner som ska komma över på middag en tisdag i maj.

73

När vi förklär hårdbantning till hälsa

Jag minns när jag testade en ketodiet för ca 6-7 år sedan när träningsboomen på Instagram började peaka ordentligt och allt fler stora fitnesskonton började trenda. Jag ville ha synliga magrutor vilket då var för mig lika med en stark kropp. Så jag hoppade på ”train like a girl”-dieten och välkomnade en vardag med morgonpromenader och proteinfluff. Jag stank ammoniak och kunde knappt räkna ut vad 1 + 1 var. Så slut var jag i huvudet. Visst blev jag tajt. Visst fick jag magrutor. Men till vilket pris? Efter de 8 veckorna lovade jag mig själv att aldrig dieta igen. Att aldrig någonsin utsätta min kropp för att att pendla mellan ”rus” och svaghet. Att aldrig mer låta mat och kalorier uppta mer än 80 procent av mina tankar. Att aldrig mer fokusera mer på hur platt min mage är än att lyfta blicken och se livet. Känna livet.

Spola fram till 2020. Jag har precis avslutat ett långpass. Ett av många. Min kropp levererar dagligen på träning och jag är stark. Trots avsaknad av magrutor och låg fettprocent. Jag promenerar hem från träningen och läser om en person som har kastas ut från bantningsprogrammet (nej, jag vägrar kalla det för ett hälsoprogram) som just nu sänds på Dplay för personen vägrade väga sig. Jag ser bilder från samtliga deltagare som mer och mer börjar likna något från ett fångläger. Inte så mycket till hälsa mumlar jag för mig själv samtidigt som jag läser prislappen för att få denna superkropp. För att få ett upplägg baserat huvudtränarens personliga resultat. Ingen näringslära eller adekvat utbildning. Jag frågar mig själv om historik som ätstörningar eller annan problematik gällande fysisk så som mental hälsa tas i beaktning inför en sådan extrem påfrestning. ”Fascinerande, 12 papp per skalle..” (edit: tydligen uppe i 25.000 kr) tänker jag. Ändå imponerande att vi 2020 fortfarande kan profitera på synbara före och efter bilder. På ”no pain no gain” mentalitet. Det är en moneymachine. Vi är fortfarande programmerade att smalt är lika med lycka. Något bra. Då är man en framgångsrik person. Och vi fortsätter programmeras genom att visa på att det är okej att förklä hårdbantning till hälsa. ”En stark kropp”. Och detta genom att använda folkkära profiler. Jag trodde mer om dem. Mer om nivån. Deras nivå. Vår nivå. Det känns som vi har gått tillbaka 5 år och raderat ut allt vi har åstadkommit de senaste åren inom hälsobranschen.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att träna hårt. Jag hyllar det och förespråkar det. Träna hårt, återhämtning och bra mat. Och ja, jag fullt medveten om att vissa perioder, vid specifika mål, kräver en viss tillskärpning. En viss dedikation. Men jag har svårt att se att denna typen av träningsupplägg där ett gäng aktiva människor blir kallade för soffpotatisar blir satta på ketodiet tillsammans med periodisk fasta för att nå superkroppen vara något hälsosamt.

För det är inte hälsosamt. Och nej, det är inte är inte elitidrott heller. Men det har aldrig elitidrott utgett sig för att vara. Men däremot paketeras detta programmet under namnet ”den stora hälsoresan” och jag undrar fortfarande hur vi år 2020 kan se ett värde i att titta på när människor tynar bort i tv.

Det är upp till var och en vad man vill göra med sin kropp. Hur man vill leva och vilka val man väljer att ta. Det är inte olagligt att sälja träning och kost program utan relevant utbildning. Människor väljer själv att betala för dessa och ge sig själv en förändring. Inget av detta görs under hot utan är helt frivilligt.

Och det är väl därför jag blir så oerhört besviken på den grupp människor som har tagit fram programmet och på profilerna som frivilligt valt att göra detta i tv under etiketten ”Den stora hälsoresan”.

267

24 h locationhunt

Befinner mig på Sandhamn och rekar ett av sommarens locations för Sommarklubbens äventyrsevent.

Därför blir min helg i bilder något försenad. Hörs snart igen, kram på er!

38

Veckans träningslista V19

VECKANS PASS:
Måndag: VILA.
Tisdag: Fys ben & bål.
Ons: Dubbeltröskel FM & EM.
Tors: Fys överkropp & bål.
Fre: Långpass 90-120 min.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Sprang en av passen i onsdags med Jocke och det var kul att få sällskap av honom igen. Har saknat våra pass ihop.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Dubbeltröskel IS the shit. Helvete vad bra det gick.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Children – Jack Holiday.

VECKANS MOTGÅNG:
Finns ingen, till och med nacken sköter sig.

VECKANS HELL YEAH:
PTSG SWICA Grupp nr 2 kör igång imorgon direkt efter grupp nr 1. Så oerhört roligt att det blev två klasser istället för en.

VECKANS REFLEKTION:
Har tänkt väldigt mycket på programmet ”Den stora hälsoresan” och känner så mycket kring det ämnet samt om vissa personers beslut att hoppa på den typen av träningsschema. Men jag marinerar mina tankar lite till så får jag se om jag skriver något mer kring det. Jag behöver sansa och resonera med mig själv en stund innan. För just nu är jag rätt förbannad över det hela.

VECKANS EXTRA:
Ni har väl koll på mina stories? Jag kör just nu en 10 day challenge där jag postar en övning varje morgon.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lör: Fys.
Sön: Långpass 90-110 min.

35

Att följa någons liv i 12 år

Föreställ dig att du en dag börjar följa en person liv på nätet. Varje dag, genom toppar och dalar, karriärsbyten och krossade hjärtan. Ditt liv pågår samtidigt som ett annat och kanske stannar du upp ibland och inser – undra vad hon gör? Och så letar du fram hennes konto och bläddrar fram längs dagarna. Kanske har du missat några veckor, eller rentav månader på grund av att ditt egna liv kom emellan och du kom av dig. Men så är du där, med samma ansikte som du har följt i ett flertal år, på skärmen och känner något välbekant i kroppen. En sorts trygghet. Och även om ni inte delar samma intressen eller ens lever lika liv så känner du igen dig i något hos henne. Det kan vara alltifrån att ni gillar samma typ av läppstiftsmärke eller gillar att springa till samma musik. Det kan vara något som tilltalar i bilderna hon postar eller sättet hon uttrycker sig om saker som ligger dig väldigt nära hjärtat.

Det känns som du känner henne och du hade förmodligen hajat till om du såg henne på stan. Du kanske till och med hade sagt hej. Och kanske, om du hade varit modig nog så hade du mailat henne en regnig tisdag i november och frågat om ni inte skulle ses nästa gång hon besökte din stad.

Eller så kanske du aldrig hade integrerat med henne. Det hade räckt gott och väl med att följa henne på håll. Glädjas med henne när solen lyser som allra starkast och tänka en värmande tanke när något inte stod rätt till.

Föreställ dig detta. För det är exakt det jag har gått och gjort idag. Väldigt mycket mer än vanligt just idag. För, ska sanningen fram, så tänker jag ofta på er. Ni finns dagligen i mina tankar, funderingar och även samtal. Men idag blev det extra påtagligt när jag i morse postade denna IG-posten och har under dagen läst era kommentarer där ni har delat med er om er story kring varför ni följer mig. Och när ni började.

Och några av er, väldigt många rent av, har följt mig längre än jag har bott i Stockholm. Längre än sju år. Ni var med mig innan kapitlet här. Några av er har varit med i ett förregående kapitel som ibland känns så avlägset att jag undrar om det verkligen har existerat. Ett kapitel för 10 år sedan. Rentav 12 år sedan.

Men så tänker jag att ni har ju varit med så visst har det existerat. Ni är ett levande bevis på det.

Och jag vill bara av hela mitt hjärta tacka er för att ni följer, skriver, delar med er och dagligen skickar någon form av pepp till mig. Ni är så många nu. Och det känns fortfarande överväldigande. Varje dag. Varenda jäkla dag.

För vetskapen att det finns människor som har ägnat flertal år av att ha med mig i sitt dagliga liv, om än så för en sekund i flödet, får mitt hjärta att slå dubbelslag.

Tack.

137

Det är inte konstigt vi mår dåligt

”Nötter är bra, ät det men inte mer än en näve för då blir du tjock. Ersätt godis med frukt men inte mer än två för då sockrar du på med alldeles för mycket fruktsocker. Drick kaffe, det är kanon. Men nej vänta stopp, nu ska vi vara så rena så så möjligt så drick citronvatten och var en rawig katt. Kött är bra, det bygger muskler men ha gärna en köttfri måndag, och några dagar till för det skadar miljön och trenden pekar mot plantbased. Ät lax! Men köp för guds skull en bra laxfan! Tänk ekologisk, läs innehållsförteckningen och ät för guuuudarrrsskull inte vanliga vindruvor för då blir du både cancersjuk och tjock. Var ej rädd att ta i på träningen men tappa inte din kvinnliga form. Spring mycket, men inte för mycket för då blir du besatt. Tänk på kolhydraterna men räkna ej kalorier för då blir du anorektisk. Kör GI, men inte på helger för då ska man unna sig och njuta. Sommaren är perfekt för LCHF men kör du crossfit är Paleo ett måste. Va? Äter du Carbonara till lunch? Hädelse. Vi ska befria dig från dina synder, komsi komsi..så ska vi, experter hjälpa dig. Rena samhället! Amen. ”⁣⁣
⁣⁣
@jjurino skickade imorse en printscreen på ett IG-inlägg som hon delade från mitt konto 2014. När jag läste det först så reagerade jag på ordvalen och tonen. Sen gick det upp för mig – det är ju jag som har skrivit inlägget. Och desto längre jag läste så fann jag mig själv att le och nicka med. Sex år senare sitter jag här och håller med om vartenda ord. Sex år senare sitter jag här och undrar varför vi inte har kommit längre. För det är högst aktuellt idag som då. Och det har tillkommit en aspekt som jag inte skrev om då. Alkoholen. Jag får fortfarande kommentarer om att jag dricker alkohol. Mestandels kommentarer om att det är härligt, befriande, att se någon som tränar så mycket som mig njuta av ett glas rött en tisdag. Men tyvärr får jag även en del ”förklädda pekpinnar”. Snälla sluta med det. För jag kommer bli förbannad. Som då när jag skrev detta. Jag kan riktigt känna min frustration genom texten. Och jag kan ärligt säga att hur mycket jag än älskar mitt yrke, allt sociala medier har gett så kan jag fortfarande, än idag, bli lika förbannad som jag var när jag skrev den där texten 2014. Förbannad på hur jävla låg nivå vi människor ibland håller när det kommer till mat, ta hand om oss själva och resonemang kring vad hälsa egentligen är.   


74

”Hur fan gör man för inte vara bitter?”

”Det här med att vara bitter. Jag har också väldigt lätt till att bli bitter. Men vanligtvis kanske det sitter i några dagar, max. Dock har det sen i höstas varit bakslag på bakslag på bakslag i mitt liv. Vi pratar inga små bakslag. Det innefattar veckor av vad som skulle visa sig (efter ambulans och akuten) vara en felmedicinering, förlossningsdepression, pappa blev sjuk, pappa hade cancer, cancern var obotlig, pappa dog inom loppet av två månader. Plus en del annat jobbmässigt som stressar och hela mammaledigheten har bara gått åt helvete (jag skriver inte snyggt nu, jag skriver ur hjärtat). Och jag är SÅ J Ä V L A bitter på allt och alla. Som är lyckliga som jag inte tycker förtjänar det (du är inte en av dem, blir genuint på bättre humör av att följa dig). Men bitter på många i min omgivning. Hur hanterar man det? Hur fan gör man? ”

Jag väljer att svara på denna kommentaren som jag fick under ett av mina inlägg förra veckan såhär då jag tycker det är en vettig och högst relevant kommentar. Jag kan relatera en del och känner igen mig att komma på mig själv att blir riktigt jävla bitter emellanåt. Kanske inte så mycket just nu då jag befinner mig på en bra plats i livet (förutom Corona som fuckar upp hela min jävla ekonomi) men förutom det så har jag inget att klaga på. Och jag väljer att fokusera på det positiva med att jobba betydligt mindre än vanligt. Jag tänkte på det senast förra veckan när jag sov till 08.00 för mitt första möte inte skulle börja fören 09:00 via Skype. Då skrattade jag bitterheten rakt upp i ansiktet och mumlade mumlade sedan för mig själv ”vem fan tackar nej till sovmorgon, ha ha ha”. Jag brukar annars gå upp så jag är färdigtränad till nio och redo att jobba. Men nu när jag har mindre jobb så sover jag mer, tränar mitt på dagen och tar det generellt mer piano.

Och visst känns det som att jag lite lever i förnekelse när jag går runt och intalar mig själv hur ”hääääärligt” det är att ha luft i kalendern. Speciellt när jag i skrivande stund skulle befinna mig på jobbresa nere i Europa med Friendcation och Apollo. Denna påtvingade ”försök se det positivt” feelingen kan ibland få mig att stanna upp och undra varför jag beter mig som en galen person och ge mig en liten liten släng av panik när jag inser att detta kan pågå x antal månader till. Men sen försöker jag påminna mig själv, att om jag kunde överleva förra hösten när livet var jävligt bittert så är detta en ren jävla walk in the park. Och det är väl mitt enda tips till dig.

Du är verkligen på botten nu. Sorry to say, men jag fattar att det inte är fett att leva just nu. Vältra dig i det. Gnäll. Var hur jävla bitter du vill. Men sätt ett slutdatum och när du vaknar det datumet så får det vara nog. Då är det slutgnällt och du får helt enkelt acceptera att livet körde över dig inte en, inte två, utan ett par gånger.

Och är det så att det blir outhärdligt med vissa av dessa personer i din omgivning när du mår som värst får du helt enkelt distansera dig. För det är inte deras fel (egentligen) och det vet du om innerst inne.

Det kommer bli lättare, du kommer må bättre och sen kommer det komma en dag då du kommer åka på en ny överkörning av livet – då kommer du skratta den rakt i ansiktet samtidigt som du säger ” men kom då, bara kom ”.

Stor kram på dig, hang in there!

66

Pirret

Jag pratade om att att känna det där pirret i magen, eller rättare sagt, rädslan för att inte få göra det igen när jag medverkade i Sofias podd ”ofiltrerat” för några veckor sedan. Jag berättade hur jag kunde vakna upp under mitt tidigare förhållande och bli alldeles kall, som om jag blev omfamnad av en insikt som skrämde mig mer än upplyste mig. Jag berättade hur jag i höstas kunde gå förbi människor på gatan och fundera på om just den personen kände ett pirr. Om den personen någonsin hade älskat. Om den personen träffade någon som tittade på en som om man var den enda på jorden som räknades, just där, just i den sekunden.

Att få känna ett sådant pirr i magen igen är något jag värdesätter enormt. För jag kan bara backa tillbaka en kort sekvens och påminna mig om tomheten av att tänka att jag önskar att få känna så igen, men att det inte är något som kan levereras per beställning. Att känslor är inget man styr över och att det kan få den mest trygga personen att vackla.

Jag är inte naiv, jag vet att livet inte är en rosenskimrande saga. Jag vet också att kärlek inte är bestående. Kärlek kommer i olika tappningar, former och doser. Jag tror inte på livslång kärlek och jag tror heller inte vi är skapta för en person. Med takt att livet förändras, ens person växer och formas så tar även kärleken nya former.

Men kärlek är spännande. För det är något nytt varje gång. Och det är inte för att det är en ny person som står i centrum för ens känslor. Delvis ja, men inte enbart. Kärlek är spännande på så sätt att den känns och upplevs annorlunda för varje gång man upplever den. För alla nyanser och lager som har adderats i ens liv blir nya receptorer och de hanterar intrycken, känslor och impulser på nya sätt.

Kanske är det därför en simpel sak som att äta nybakade scones vid ett träbord söder om stan känns som något nytt. Kanske är det därför min mage fladdrar till när jag möter hans blick över kanten på kaffekoppen. Kanske är det därför jag ler mitt allra största leende när jag får äta pannkakor på Ett Hem en regnig morgon i Mars tillsammans med honom.

Kanske är det därför pirret känns som för första gången.

Grattis på födelsedagen L.

157