”..jag älskar dig för det och jag älskar att vi idag firar den där första dejten där jag endast ville ligga med något snyggt..”

Jag älskar hur du tar på mig. Oavsett om det en strykning i nacken, en hand på min rumpa eller din hand i min så känns det alltid som att du är medveten om vad din hand känner när den nuddar min hud. Som om du inte tar det för givet. Som om varje strykning vore den första. Lite som vår första dejt. Vår första kram. Bestämd men ändå med en sådan oändlig varsamhet och respekt.

Jag älskar att vi sitter mittemot varandra på The Winery hotel en fredag med varsitt glas vin bredvid våra Microsoftdatorer (jajamän, du är över på den rätta sidan) och jobbar undan det sista. Som om det vore det mest självklara i världen. Igår firade vi ett år sedan vår första dejt med den varsamma kramen hemma hos mig. Jag öppnade en flaska rött, italienskt såklart, och lagade en tryffelpasta åt oss båda. Vi älskar ju Italien. Och det är därför vi sitter här idag. Vi kunde inte åka till Italien den där långhelgen i April och ställde besviken in på grund av att världen stod still i Covid-19. Och jag tänkte, om inte vi kan åka till Italien, så får vi ta Italien till oss med vinprovning, avsmakningsmeny från det Italienska köket och att sedan krypa ner i en fluffig hotellsäng. För är det något vi kan så är det staycations, det har vi gjort mycket av i år. Och det är det jag älskar med dig, med oss. Hur vi försöker och försöker göra allt lite extra. Sover borta, har med oss favoritfika på fjällvandringar, öppnar finvin en helt vanlig tisdag eller avslutar våra löprundor med att äta lyxfrukost. på något mysigt fik som vi har hittat på IG. Jag älskar att du älskar livet och allt som erbjuds. Att nyfiket vill testa. Att du ger dig hän.

Jag älskar hur du vände mitt svala intresse den kvällen på vår första dejt för 365 dagar sedan. Hur du borrade in din blick i min och vägrade släppa. Hur du varje dag sedan dess får mig att känna som på våran första dejt – att det inte finns någon annan än mig. Jag älskar hur du aldrig suckar åt att jag inte hjälper till med maten för att jag måste jobba. Hur du stryker mig längs ryggen eller trycker med din hand på min axel oavsett var vi befinner oss för du vill ”känna mig”. Jag älskar hur brutalt jävla snygg du är och sättet vi tittar på varandra när vi visar lite mer hud än vanligt. Jag älskar din trygghet och integritet. Jag älskar att du kommer hem med choklad och blommor efter du har sett på mina instagram-stories att jag har PMS och en skitdag. Jag älskar hur fin du är är mot mina vänner, vår familj och vilken respekt du visar dem och mig. Hur du och din familj med allra största trygghet har öppnat upp dig för mig. Välkomnat mig och låtit mig vara precis den jag är. Jag älskar att du tycker jag är cool i hatt och ditt intresse för mitt jobb. Hur du alltid alltid hejjar på. Jag älskar hur du låter mig vara mitt starka jag men ändå tar hand om mig, på ditt egna sätt. Jag älskar hur vi trots inställda resor och planer detta året har skapat ett helt fantastiskt år, tillsammans. Men framförallt så älskar jag att du oavsett vad, vilken situation det än har varit, så har du aldrig höjt rösten eller sagt något nedlåtande till mig. Jag älskar dig för det och jag älskar att vi idag firar där första dejten där jag endast ville ligga med något snyggt.

Jag älskar oss. Och jag älskar att vi just nu sitter och pratar jobb. Du om ditt, jag om mitt. Bollar ideer, hjälper varandra. Jag älskar hur dedikerad och ambitiös du är. Hur gärna du vill att det ska gå bra för mig. Det är så okonstlat och genuint.

Det är mycket jag älskar med dig och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får älska allt detta och lite till flera flera år framöver.

Grattis till oss, det här gjorde vi jävligt bra.

144

Min kropp förtjänar att vara i fokus på det sättet jag vill och bestämmer att den ska vara

Shorts (här) & sportbh (här)

Jag ska vara helt ärlig med er. Jag vill se och känna mig snygg när jag tränar. För många är det irrelevant och jag köper det. Jag bryr mig inte om vad andra har på sig utan fokuserar helt på mig själv. Jag vill ha kvalité på mina kläder, jag vill att de ska sitta bra och jag vill franförallt bli inspirerad till mer träning av det jag bär. Kanske är det ytligt. Kanske är det fel fokus. Men sålänge jag mår bra, vilket jag gör när jag har på mig kläder som får mig att känna mig som mitt bästa jag, så skiter jag i att det är ytligt.

Min kropp förtjänar att vara i fokus på det sättet jag vill och bestämmer att den ska vara. Det är inga konstigheter för mig. Jag är stolt över den och jag kan bli lite trött på kommentarerna samt attityden kring det. Det är nästan häcklande ibland. Som att prestationen överskuggas av outfiten. Att man inte är seriös nog. Lite ”fördummande”… hänger ni med?

Kan man inte vara mer? Måste man förhålla sig inom ramar? Vem bestämmer egentligen vad man får ha på sig och hur ens klädsel definierar oss, våra mål och prestation?

Det går att dra det hur långt som helst. Jag vet. Men jag reflekterar mycket över det. Över bemötande man får och dess höjda ögonbryn som dömer ut en för att man lägger lika stor energi på att matcha sina träningskläder och leta efter perfekt passform på tightsen som på tiden man lägger på sin faktiska träning. Över ens delade fokus.Lite som när man berättar hur mycket man älskar smink och skönhetsprodukter.

Genast är man inte lika skarp. Som om ens intressen avgjorde ens intelligens?

För att göra en lång historia kort.

Jag älskar höstens träningsmode och jag är förbannat taggad på höstens träning.

103

Rädslan att bli bortglömd, en ny typ av folksjukdom.

En vecka är en sak, men vågar du verkligen sätta ditt jobb på spel under en sådan lång period?”

En av reaktionerna i somras när jag beslutade att lägga mobilen i en låda var just om jag vågade riskera att inte ha något att komma tillbaka till. För ska man vara krass så livnär jag mig på att vara relevant. Tillgänglig. Aktuell. ⠀

Och vad händer den dagen man inte längre är just det? Jag valde att ta den risken. ”Om allt rasar bara för att jag checkar ut i 7 veckor så kanske jag ska byta jobb.” ⠀ ⠀

Vår rädsla att bli bortglömd är fascinerande. Syns jag så finns jag, eller?

Och jag insåg sekunden allt löste sig med sponsorer, kunder, samarbetspartners och inbokade projekt – att jobbar man med människor/företag som backar upp, ser värdet av relationen och vill åt samma håll så rasar det inte. För det ska ni ha ett stort tack. Det är en tvåvägskommunikation. Och lika mycket som mina partners väljer att jobba med mig, så väljer även jag dem. Något som jag alltid kommer vara stolt över.

Jag är inte mitt jobb men det är en stor del av mitt liv och har till en viss del format mig till den jag är idag. Och oavsett min anledning till att jag valde att checka ut i den graden jag gjorde så kan man inte komma ifrån att 7 veckor är en lång tid att inte starta telefonen (för nej, jag gjorde inte ens det), läsa nyheterna eller vara hemma i sin lägenhet. Vilket gör ens frågeställning, ens oro när beslutet tas till något väldigt befogat.

Insikten blir att man inser att allt bara stadigare om man genuint tycker om vad man jobbar med. Och har en armé av människor som väntar, som vill ha en tillbaka, som hejjar på. Om man har er. ⠀

Ingen är så viktig så allt rasar för att man inte finns tillgänglig. Jag tror vi alla behöver påminnas om det.

101

Hej, jag är tillbaka nu

Vill bara titta in och säga hej. Tillbaka i Stockholm med full speed imorgon. Men jag har saknat er. Ville bara säga det.

Och helvete vilket år vi har framför oss. För ni är med mig i allt jag gör. Och jag älskar det.

196

Jag loggar ut. Helt.

Jag har uppdaterat mina sociala medier varje dag i snart 7 år. Med undantag för olyckor och någon enstaka dag. Men förutom det så har jag tänkt, skapat och postat content varje dag. Och jag har, och gör, tyckt om det. Annars hade jag aldrig fortsatt. Annars hade jag aldrig valt att säga upp mitt heltidsjobb för att jobba med det som började som en rolig grej, som sedan växte till en sidebizz och sedan blev mitt levebröd.

Men när blir det för mycket? När tappar man suget? När börjar börjar det kännas som ett tvång? Jag vet helt ärligt talat inte för jag har inte kommit dit ännu. Och jag vill aldrig göra det heller. Därför agerar jag i förhand. Lite som parterapi. Det funkar inte när skadan redan är skedd. När det är så pass infekterat att terapeuten får en att vilja klösa ögonen ur varandra. Då är det redan försent.

De senaste veckorna har fått mig att varva ner samtidigt som jag har istället för att ta semester (vilket man egentligen aldrig helt kan som egen företagare) jobbat varje dag. Det var inte riktigt planen, men det är det jag har gjort.

”If not now then when?”

Jag resonerar lite så gällande detta beslutet. För mycket har hänt det senaste året. Och jag har fan klarat det med en jävla bravur. Det är ett under att jag inte brakade ihop. Istället har jag vänt allt det jävliga till något bra samtidigt som jag har tillåtit mig själv att må för jävla dåligt emellanåt. Vilket man ska. Enligt mig själv.

Jag loggar därför ut i veckan. Stänger ner totalt och ger mig själv 4 veckors offline. Det är längden som jag kan nyttja och skulle jag känna efter 3 veckor att det räcker så är det fine. Men jag har 4 veckor att spela med och jag är otroligt tacksam att jag är så pass privilegierad att kunna ge mig själv det. Att ha en parhäst, Louise, som tar de första två resorna med Friendcation utan att ens motsäga sig min fråga. För vi båda vet ju att hade det varit tvärtom hade jag inte tvekat att göra detsamma för henne. Det är därför man väljer att arbeta med människor som förstår. Ens bästa vän. Och jag tror och hoppas att vårt nätverk, Friendcation, förstår mitt beslut. För det är trots allt den viben vi promotar i gruppen. Att känna sig trygga i att följa sitt hjärta. Att det är okej att inte köra all in. Att det är okej att vara den man är och göra det man behöver.

Det enda jag kan komma att göra, ifall jag får feeling, är att uppdatera här. Som ett livstecken. Eller så gör jag inte det. Men min IG kommer få vila helt. Jag kommer inte dela med mig av vart jag ska och inte heller vad jag gör. Hösten kommer dra igång med en sjukt jäkla fart och jag har mer jobb än någonsin. Jag behöver det här och jag hoppas att ni finns kvar när jag är tillbaka.

Kram,

195

Q & A Egentid

”Kan inte du skriva någonting om det här med att känna trygghet i att ens partner/personen man dejtar vill och behöver ha egentid? Jag har ett ganska stort behov av egentid, men det kan räcka med 1-2 timmar själv så är det behovet mättat. Men nu har jag precis börjat dejta en person (den första tjejen jag dejtar dessutom, så spännande!) vars behov av egentid är större än mitt och jag blir alltid lite deppig när hon vill åka hem och vill vara ensam. Även fast jag VET att hon gillar mig massor (för det både säger och visar hon) så känns det som att hon åker hem för att hon inte längre känner så och inte längre vill va med mig. Himla dumt, jag vet. Liksom…. har du alltid varit trygg sett till egentid/partid just i början av en relation? Senare in i en relation när man redan är tillsammans är det ju en annan sak, när man ”vet” att man har personen, då blir jag liksom inte ledsen ifall min partner behöver egentid. Men just under dejtingstadiet så är det svinläskigt när den andra personen vill ha egentid och ”tid att känna efter” osv, tycker jag… ”

Hej!

Först och främst – grattis kärleken!

Just det här med egentid tycker jag är en så viktig del av ett förhållande och jag vet av egna erfarenheter hur oerhört stor påverkan det kan ha på ett förhållande. Både från den aspekten att man vill ha egentid själv och att ens partner vill ha mer egentid.

Jag har alltid tyckt om mitt egna sällskap och har på senare tid krävt det allt mer och mer. Som nu när jag skriver detta. Jag sitter i stugan och min kille har precis åkt in till byn för att handla och fika med sin mamma. Han frågade mig ett par gånger om jag ville med för det är sådan han är, han vill aldrig att jag ska känna mig utanför. Men han förstod ganska snabbt att jag ville ha egentid när jag sa att han skulle åka in och fika med henne på egen hand. Samma sak gäller i helgen när jag var ute och sprang i Leksand. Han förstod nästan innan jag ens sa något att jag behövde komma ut och lufta mig. Och det handlar inte om att jag inte vill vara med honom. Absolut inte. Det här är helt och hållet för att jag ska må bra och vara balanserat i vårt förhållande. Vissa människor har ett större behov av att lufta sig själv eller få spendera lite tid på egen hand. Det är en tid för självreflektion, en paus, en chans att andas.

Min relation med mig själv är viktigast. Och mår jag bra. Då mår testande av livet bra.

Du skriver: ”Men just under dejtingstadiet så är det svinläskigt när den andra personen vill ha egentid och tid att känna efter”. Det är två olika grejer och här måste ni kommunicera. För att man vill vara själv en kväll hemma betyder inte att man inte att man ifrågasätter förhållandet. Därefter kan det bli ett problem om man ”kväver” den andra personen. Jag tycker inte man kan eller ska kräva full närvaro av en annan människa. Det går inte och tyvärr så känner man när en annan person inte supportar ens behov att få egentid ganska tydligt. För det handlar om ens egna osäkerhet som man för över på sin partner.

Jag kanske låter hård. Men jag har själv varit i ett förhållande där min egentid ifrågasattes och vändes emot mig. Och jag kommer aldrig någonsin acceptera något sådant igen och framförallt aldrig utsätta någon annan för det. Om en person verkligen vill vara med en person – då kommer man veta det. Känna det. Märka av det. Men för att det ska ske måste man backa och låta den personen få chansen att visa det. För vad händer om man håller i hårt hårt hårt? Då springer man så fort greppet lossnar.

Du sitter inte ihop med din partner. Däremot är ni ett team. Våga låta varandra flyga fritt emellanåt. Det är det team gör.

86

Leksand

Har spenderat två dagar i Leksand, hos Amanda och Magnus, som drog ihop grillfest i sitt fantastiska hus. Jag drog iväg och sprang en stund på morgonen igår och trots att jag älskar att spendera tid med L och mår bra i hans sällskap så uppskattar jag min egentid något enormt. Jag älskar att ge mig iväg på egen hand och bara göra min grej. Och jag älskar att han ser mitt behov av att vara själv innan jag ens behöver säga något. Det är fint. Och oerhört tryggt av honom.

Leksand är förjäkla fint ändå. Och jag är glad att vi stoppade där innan vi körde vidare västerut förbi Vansbro mot stugan.

Mer om det senare idag. Nu kaffe och löpning. Hej!

36

Snapshots Skåne

Varje gång jag ser en häst så stannar jag och tjuter ”häääästarnaaaa!” Älskar hästar. Älskar älskar älskar. Det är mitt spirit-animal. För er som inte vet så är jag gammal hästtjej, eller nej, inte gammal för en gång hästtjej alltid hästtjej och jag är helt övertygad om att jag inom 10 år kommer ta upp ridningen igen på ett eller annat sätt.

Har tränat. Inte mycket, men lite. Har en deloadvecka.

Har även tränat Josefine som bor i Skurup som snart har kört 3 månader Online PT med mig. Passar på att erbjuda PT-pass när jag ändå är nere, på så sätt så kan vi stämma av och gå igenom teknik. Hon kommer köra med mig fram tills nästa år och det är så oerhört häftigt att se hennes utveckling. Hon är grym.

Varit barnvakt åt Wille, min systerson, och tagit selfies inför konfirmationspartaj.

Vi har varit nere i en blåsig småbåtshamn i Ystad och tittat på båtarna. Man märker tydligt vem som är favoriten av oss två.

Ätit glassbomb på Majas konfirmationsfest.

Strosat omkring i ett regnigt Malmö. Frukost på Avocado, ströshopping och promenad utan mål.

Avslutade med förjävla god ramen nere i Saluhallen vid Västra hamnen. Hett tips!

Har sovit en hel del och gått på väldigt mycket promenader. Det är ett måste när man är här nere.

60