25 punkter som får mig att må bra




Den där sista timmen på dagen när jag nästan är klar med allt jobb och får ett glas vin serverat samtidigt som jag sätter på en riktigt god låt och avslutar jobbet med en feeling av att allt är möjligt.
Att vakna på morgonen med hans armar omkring mig.
Besöka nya restauranger.
Helkroppsmassage.
Träna så att svetten sprutar och jag knappt kan tänka klart en tanke för att pulsen är så hög.
När sminket, outfiten eller bara känslan är SNYGG och jag har lätt hybris för allt bara klaffar.
Signera avtal.
Säga nej till personer, handlingar, förfrågningar och grejer generellt som inte känns bra.
Springa långpass med någon jag tycker om.
Äta popcorn och se 6 avsnitt på raken av Greys Anatomy i sängen.
Åka utför och inte känna mig rädd.
Rostmackor med ost, gurka och tomat.
Friheten att stänga igen datorn och dra ut på en löprunda när jag än vill.
Dricka pucko och läsa skvallertidningar medan jag får manikyr och pedikyr.
Hångla.
Ta sovmorgon.
Ta en riktig pangbild och känna ”där satt den”.
Köra roadtrips med min Kia, lyssna på podd och äta hemmakvällslösgodis.
Lägga mig i soffan med en ansiktsmask, pepsimax bredvid mig och scrolla igenom djurklipp på instagram.
Få uppskattning för något jag har gjort eller sagt.
Skratta och vara riktig jävla icke rumsren med vänner.
Investera pengar både åt mig själv men framförallt i mig själv.
Säga ja till det JAG vill.
Driva med mig själv.
Sitta i denna stugan uppe i Sälen och skriva denna listan samtidigt som snön faller utanför fönstret och jag känner frihet över att ta och genomföra beslut som får mig att må bra. Att jag åkte hit utan att fundera en massa och att jag löser eventuella hinder längs vägen.



81

Hej från fjällkontoret

Friheten över att kunna packa en väska, stoppa ner dator, kamera och bara dra är obeskrivlig. Och det är precis det jag gjorde i går morse. 05:00 ringde klockan och tjugo minuter senare låg längdskidorna på plats och svängde ut från Sundbyberg med siktet inställt på Sälen. Ett par timmar senare var jag framme i ett soligt Sälen där Anna, som har stugan uppe i Tandådalen, kom ut och hämtade mina väskor samt meddelade att om ett par timmar har vi längdåkningslektion. Jahaja, det är bara att inställa sig log jag för mig själv och hälsade på Emelie och Anna som också är här uppe och jobbar remote.

Efter en lunch bestående av soppa och nybakat bröd samt ett par timmars jobb begav vi oss ut i ett krispigt spår. Temperaturen hade sjunkit ner till -11 och vi höll oss varma genom att åka (nåja, staka oss fram) i spåret tills Olle, vår eminenta skidlärare anlände.


Två timmar och 10 km senare var vi tillbaka med rosiga kinder, kalla tår och hög puls. VILKEN jäkla pangstart på min fjälljobbvecka.

Idag har dagen börjat med tidigt jobb och därefter utförsåkning. Pausade för lunch och mailcheck innan jag återvände till backen för ytterligare en-två timmars åk. Under eftermiddagen hade jag ett spännande (håll tummarna) möte med en förhoppningsvis ny samarbetspartner för i år. Och nu då? Kan vara så att vi drar ut i längdspåret igen för lite kvällsåkning. Måste ju fila på alla tips jag fick igår. Men först styrkepass på gymmet.

Vi hörs,

59

1 år

Minns den där morgonen som om det vore igår. Jag hade precis landat efter två tuffa träningsveckor i Thailand. Jag hade 3 dagar hemma innan jag skulle iväg igen. Denna gången till Israel för att springa Eilat Desert Marathon. Under dessa tre dagarna skulle jag packa om, besöka frisören, handla det jag behövde inför loppet och träffa honom. Jag åkte direkt till Björn Axen från flygplatsen med stopp hemma för att lämna väskan och hämta en färdigpackad mindre väska. Direkt efter frisören tog jag en taxi till Söder där jag checkade in på Hotel Franz. Jag tog ett långt bad, fräschade till mig och gick sedan ner till lobbyn där jag beställde in ett glas champagne. Det gick några minuter och sen plingade telefonen till.

”Jag är där om 5 minuter.”

Vi hade känt varandra i 3 veckor men bara setts i en. Jag hade meddelat honom bara några dagar efter vår andra dejt att jag hade spontanbokat en biljett till Thailand för att möta upp några vänner och sedan fortsätta på egen hand. Jag minns hur jag letade efter ett missnöje i hans blick när jag berättade om mitt infall men han stod stadigt och tittade på mig med en blick av beundran. ”Det är klart du ska åka!”

Och nu skulle vi ses igen och ha ett par dagar tillsammans innan jag skulle iväg en vecka igen. Och som alltid då som nu efter ett år tillsammans vill han alltid att jag ska åka.

Hotel Franz är speciellt för oss på det sättet. Vi har fina minnen därifrån. Samma sak med Indigo som vi besökte under våra första dejter. Och det var så vår årsdag som officiellt tillsammans spenderades. Middag på Indio och en natt på Hotel Franz. Vi sov till och med i samma rum som sist, även om det inte var meningen. Tv:n funkade inte i det första rummet vi fick så vi fick byta direkt (bra service) och fick vårt favoritrum.

Jag tänker att jag är glad att jag inte fullföljer vissa tankar som snuddar vid mig men aldrig riktigt lyckas få fäste. Tankar om att inte bli kär igen. Att låta mina känslor vara innanpå. Jag är glad att mitt tålamod inte håller för dessa tankar och att jag likt en vulkan behöver spruta ut mina känslor för att fungera. För tänk så mycket jag hade gått miste om ifall jag höll vad jag kände för mig själv. Om jag byggde upp en mur och inte vågade kasta mig ut. Stängde av och höll upp en skyddande hand för närhet. Jag är glad att jag har en stolthet men som inte alltid behöver vara främst.

Tänk så mycket jag har vunnit på att skala av lager för lager. Ligga hud mot hud. Berätta om mina djupaste dalar och högsta toppar. Möta hans mörka ögon, tillåta hans armar att dra in mig mot sitt bröst samtidigt som han ber mig att berätta.

Jag tänker på allt jag vann den kvällen för ett år sedan när han stod och packade upp i sovrummet. Jag låg på sängen och tittade på. Funderade. Kände hur hjärtat rusade och jag inte riktigt kunde ligga still. Vulkanen inom mig var vid liv och skulle snart explodera. Vi hade inte setts på ett par veckor och jag tänkte på det där samtalet på nyårsafton när han ringde från andra sidan jorden. Vi stod tysta en stund med telefonen mot örat och lyssnade på varandras andetag. Jag minns hur jag kände samma vulkan, samma otålighet. Hur jag knappt vågade andas högt för jag inte ville att det skulle ta slut. Han har senare sagt att det var då han insåg att han ville vara tillsammans med mig. Kanske var det därför ingen av oss ville lägga på. Kanske var det därför vi bara stod där och insåg. Tog in. Kände.

Jag är glad att jag två veckor senare överrumplad honom den där kvällen när han packade upp sina kläder från resan med frågan ”hallå, är vi tillsammans eller?”.

Jag är glad för vulkanen som ännu en gång exploderade och jag hoppas den fortsätter explodera så jag får känna precis det jag känner just nu. Och skulle vår kärlek någon gång ta slut så kommer jag aldrig ångra att vi skalade av alla våra lager och gav oss hän. Jag vill aldrig någonsin hålla tillbaka det jag känner för honom. Det jag känner överhuvudtaget. Det är inte att leva livet fullt ut.

Jag vill inte leva mitt liv genom att hålla emot.

Ett år baby, jag älskar allt med dig. Tack.

141

Prio nummer ett

Jag sitter på Björn Axén och får håret färgat. Det råder full aktivitet runt omkring mig och utanför fönstret yr snön. Jag sippar på mitt kaffe och skvallrar med min frisör. Då och då brister vi båda ut i skratt, så pass att jag får en sträng blick att jag ska hålla huvudet stilla. Jajajaajaaaaa flabbar jag och äter ytterligare en bit choklad.

Tidigare idag skämtade jag på min IG story att jag just nu höll på med en renovering av mig själv, Det är ständiga besök hos naprapaten och sportmassage. Jag fixar håret, naglarna och letar tider för browlift och ansiktsbehandlingar. Min garderob rensas ut och jag klickar hem nya träningskläder. Jag plöjer olika konton efter inspiration för vårens outfit och går igenom mig själv från topp till tå. Från hud till cell. Inifrån och ut. Det är härligt med ett projekt, speciellt när projektet är jag själv.

Kalla mig för ytlig, det gör mig ingenting. Jag läser dagligen om människor som stressar runt och bortprioriterar sig själva. Som går in i väggen. Som känner sig som en grå skugga av sitt forna jag. Och jag säger inte att ens utseende har med det att göra. Nej nej nej. Det är själva handlingen. Tiden man lägger på sig själv. Jag mår bra av att prioritera mig själv och umgås med mig själv. För det är precis det jag gör just nu. Jag hänger med mig själv och mår oerhört bra. Vare sig jag tränar, fixar naglarna eller är och får massage. Förbättrar mig själv inifrån och ut. Och om det är ytlighet – för all del.

109

what up?

Kikar in och visar att jag lever. Har lite dåligt samvete för att bloggen i princip står stilla just nu men det måste vara så nu. Jag håller på att stänga året för Swica AB, skriver avstämningar, förbereder inför att ett gäng nya PT kunder som ska dra igång det nya året ordentligt med 3 månaders onlineträning med mig. Vi håller även på att preppar inför kampanjstart för Abrand Jeans samt slutför en pitch. Mitt i allt detta så slutför vi studiorenoveringen och jag skriver hemtenta. Nämnde jag att jag flyttar om en vecka?

Så. Därför är det lite tyst här inne just nu. Ser så framemot att ta julledigt från och med onsdag nästa vecka och fokusera på flytt och mina PT-kunder. Fota. Bara sitta ner och skriva skriva skriva.

Herregud vad jag är redo för ett nytt år. Det känns som många utav oss kommer vända blad lite. Förhoppningsvis har hela Covid-19 situationen lugnat sig lite och vi kan öppna upp showroom/studion ordentligt, så som det ska vara. Jag ser även framemot att presentera mina nya samarbetspartners och bli ännu mer ”rörlig” i mitt arbete.

För er som inte har sett så är första delen av min Q&A postad på min IG. Oh! Höll på att glömma – imorgon ska jag och Louise prata Sociala Medier för ett gäng elever på IHM. HUR kul?

Okej, got to go. Ska träna sen ska jag läsa en studie om ledbandsskador och ha en digital mastermind-AW med Sara Öhman och Sara Rönne.

Vi hörs snart (ordentligt) igen,

<3



62

Veckans träningslista V49

VECKANS PASS:
Måndag: Benpass. Emom: FrontSquats och Clean-amrap.
Tisdag: PT pass med fokus överkropp och bål.
Ons: 10 x 1 min tröskel med 2 min lugnare löp mellan.
Tors: (2x)5 x 3 min intervaller. Stressad tröskel med kort återhämtning.
Fre: Helvila.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Mina lunchintervaller med L denna veckan har räddat upp dagarna. Jag har mensvärk från helvetet, är trött, sitter och pluggar hela dagarna och det är dessutom pissväder ute. Skapligt otaggad på intervaller alltså.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Även om benpasset var brutalt för mig nu i efterhand på grund av den groteska träningsvärken jag har haft så var det ändå ett väldigt bra pass. Mina frontböj var riktigt bra och jag satte starka 8:or på 70 kg. Jag är svagare i front än vanliga backsquats så det märks att det har hänt en hel del när det kommer till teknik och styrkan.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Katy Perry – Fireworks

VECKANS MOTGÅNG:
Min träningsvärk från benpasset i måndags. Jag började på riktigt gråta de första 2 minuterna under intervallerna i onsdags för det gjorde så ont. Mina tights satt så hårt pga svullnaden i låren att det såg ut som att jag skulle tävla bodyfitness. Kaos!

VECKANS REFLEKTION:
Har funderat en hel del på vilka tävlingar jag vill köra nästa år. Det får mig att reflektera kring varför jag vill tävla och hur pass viktigt det är för mig att bräcka mina tidigare prestationer. Det är inget negativt alls. Mer att jag blir taggad på hur jag själv resonerar och vill lägga upp min träning.

VECKANS HELL YEAH:
Vilodag idag. Det förtjänar ett stort ”HELL YEAH!”.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: 90 min långpass med tempoökningar.
Söndag: Har inte ännu bestämt mig. Tar det på volley!

VECKANS EXTRA:
Släpper snart en julkampanj för PT-ONLINE!

32

Relationen med sin telefon

Som några av er vet så pluggar jag just nu ett par dagar i veckan och dagarna består av digitala föreläsningar och grupparbeten via zoom. Det är spännande ämnen och leder ofta till diskussioner vilket jag uppskattar. Jag tycker det är befriande att tycka olika och få höra hur andra resonerar. Just en sådan diskussion hade vi idag gällande telefoner då vi pratade om stress och sömn. Och jag blev förvånad över att jag i princip var den enda i gruppen som stängde av sin telefon på natten. Anledningen till att nästintill alla inte stängde av telefonen var att man kände sig stressad om man inte blev nådd. Har tänkt en del på det i andra situationer när ämnet har kommit på tal, att det inte är så självklart att stänga av telefonen.

Jag stänger av min telefon på flygplansläge 30 min innan jag går och lägger mig. Sen ligger den där på golvet tills larmet går igång och då sätter jag igång den, scrollar mail, IG, blogg och andra sociala medier samt nyheter. Om någon skulle ha sökt mig under natten får jag även notiser om detta. Vilket i princip aldrig händer. Förutom några enstaka fyllesms eller när jag var singel – kvart i tre raggen som hörde av sig och undrade om jag var ute för de ville ligga. Det var alltid roligt att vakna upp till. Hehe.

Riskerar jag att missa något allvarligt samtal på grund av att jag stänger av min telefon på nätterna? Ja absolut.

Men jag tar den risken. För natten är den enda stunden på dygnet jag kan helt släppa telefonen. Helt koppla av från allt tekniskt. Och jag vill låta det förbli så.

63

Vad jagar du?

Det är snart 2021, människan har landat på månen och USA har haft en clown till president. Det omöjliga har hänt och fortsätter hända. Vi utvecklar ny banbrytande teknik, bestiger berg och man kan bli en superstar över en natt på TikTok. Allt tycks vara möjligt.

Utom det mest fundamentala. Respekt mot sig själv och andra människor.

Vi kopplar fortfarande hälsa till utseende och jagar livet ur oss för att vara smala och lyckade. Människor dör på grund av hatbrott och pojkar hyllas i dokusåpor för de kallar tjejer slampor.

Det som borde vara det viktigaste och enklaste att åstadkomma känns som det mest omöjliga.

En person kommenterade häromdagen på min hälsobikt att hon kan sakna tiden när hon vägde mindre och var mer vältränad trots att hon mådde skit och kroppen höll på att lägga av. ”Så du är hellre smal och rippad än att må bra och orka med dagarna?” Frågade jag även om jag visste svaret.

Tyvärr så det många som svarar ja. Och om du tänker efter – Vad hade du svarat? Var ärlig mot dig själv nu. Hade du svarat ja? Saknar du den där tiden när du bläddrar bland bilderna på mobilen? Du trycker upp en bild och suckar lite för dig själv. ”Vad smal jag såg ut där”. ”Oj vad platt mage jag hade”. ”Den där bikinin sitter inte så nu”.

Men om du tänker tillbaka hur du mådde just där – var du nöjd med dig själv då? Troligtvis inte. För då jagade du någonting helt annat.

Det gör ont i mig att många av oss är villiga att offra allt för att vara lyckade. För trots allt vi har, allt vi kan göra, alla möjligheter – så tror vi fortfarande att lycka är kopplat till utseende.

Vi fortsätter jaga.

Frågan är bara vad vi egentligen jagar.

43