Chamonix

Här kommer lite bilder från vår sista dag i Chamonix. Jag kan verkligen rekommendera att åka dit på sommaren. Fantastiskt mysig energisk liten stad med oerhört många aktiviteter runt omkring.

Nu boardar jag strax till nästa lilla mysiga stad. Nämligen Gdynia! Hej!

9

Tour de Mont Blanc del 3 ”Det finns inget dåligt väder bara..äh bullshit!”

Vaknade vid 0430 dag fyra och kunde inte somna om. Minns att jag tänkte att det var ett mirakel att jag ens hade vaknat med tanke på hur luften och lukten hade utvecklats under natten i den lilla sovsalen med åtta tjejer och tillhörande packning med 80% av innehållet hängandes på tork runt om våra madrasser.

Drog för gardinen och möttes av spöregn. Det hamrade ner och berget täcktes av en tjock dimma. Fantastiskt. Jag hasade mig ner till frukosten och drog i mig 5 mackor med jordgubbsmarmelad. Livsglädjen spirade.

Vid halv nio samlades gruppen och vi drog iväg i regnkaoset. Jag tände till efter ca 8 km löpning och vid första stigningen på runt 2 timmar log jag. Kroppen kändes ON FIRE och jag tog mig höjdmeter efter höjdmeter uppåt. Fan. Vad är detta för bergsget tänkte jag om mig själv och hejjade på ett par japaner som kom i regntält, paraply, radio och VITA byxor.

Efter några timmar hade det slutat regna och jag var inne i ett bra flow. Blev påhejad av några amerikaner som också tränade inför IRONMAN 70.3 (de såg min keps med loggan) och vi utbytte några väl valda peppiga kommentarer.

Tappade bort mig på en hed mitt i dimman men fann resten av gruppen efter en stund och sprang sista biten till den lilla alpstugan där rykande hett kaffe serverades av en riktig rivig liten tant som kommenterade runt sina söner och barnbarn o servering.

Efter 8 timmar hade vi kommit fram till sista bergspasset i Forclaz där vi skulle bo på ett lite större vandrar/skid hotell. Jag anlände helt lerig och lite lätt blodig då jag hade vurpat på sista kilometern. Höjden av ironi när man har klarat en hel etapp med svår terräng och gjort några riktigt bra tekniska utförslöpningar och så TRILLAR MAN PÅ PLAN STIG.

Typiskt mig.

Men trots det så var det en riktigt riktigt bra dag. Lätt en av de bästa.

Efter lite omplåstring och en ordentlig middag somnade jag i min våningssäng med resten av tjejerna runt mig. Stoppade in dubbla öronproppar och bad en stilla bön att jag skulle få sova lite mer denna natten. Snittade ca 4-5h per natt och det började kännas i kroppen. Lägg sedan till att rummet var fuktigt och, om jag får vara ärlig, dåligt. Det var helt klart det sämsta boendet på hela resan. Jag är inte kräsen av mig och även om jag är van vid riktigt sjysst standard och är gillar lyx och flärd så är jag ganska enkel av mig i grunden. Älskar tält och avskalat. Jag älskar att jag är så mångsidig och att folk förvånas över att jag kan stå där lerig och jävligt för att några dagar senare stå och posera i ett par skyhöga klackar. Men jag tror kombinationen av att vara inne på sista etappen, enbart ha blöta kläder kvar i ryggsäcken samt på mig då torkmöjligheterna var lika med noll och börja känna av sömnbristen gjorde sista natten lite värre än vad det brukar vara.

Vaknade vid 05 sista dagen och kände mig som en möglig liten illaluktande gruyereost. Käkade frukost och smugglade med lite bröd i väskan. Drog på mig mina blöta kläder, drog på mig ännu blötare traildojjor och sen gav vi oss iväg i regnet. För jajamän, givetvis regnade även sista dagen.

Naturen var magisk och gruppen var på riktigt bra humör. Sista dagen, sista 32 kilometerna, sista etappen – YES!

Jag var stark, pigg och uppåt. Nu ville jag bara bli klar.

Vi delade in oss i tre gruppen och givetvis hamnade vår grupp vilse och började ta oss ner för någon jävla ravin ner för ett stup. Väl nere kommer ledaren på att det var ju fel så vi fick snällt klättra upp igen. Här skrattade vi så mycket. Mitt blodsocker var nere på noll. Jag vägrade gels då jag förmodligen hade sprutlackerat bakomspringande gäng och vetskapen om att lunchen bara var 1 timme ifrån gjorde mig mer fnissig. Anna trillade, jag halkade runt och flera av oss vrålade högt om vi var dubbelförsäkrade. Humor på hög nivå. Det var hysteriskt. Och fruktansvärt fruktansvärt roligt. Man hade ju inget annat väl än att skratta åt oss.

Väl framme vid lunchen åt jag jordens godaste baguette utan majonnäs (tack alex) och återfick lite ny energi. Halleluja för carbs.

Nu hade vi ca 3.5 löpning framför oss inklusive en bergsstigning på ca 900m och en riktigt tuff nerförslöpning på 4 km  sista biten ner till Chamonix. Efter 2 timmar försvann mitt och Annas goda humör. Det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Bergshelvetet tog aldrig slut. 3.5h blev 4.5h och jag muttrade hur jävla trött jag var på berg. ”Nu får det fan räcka!” vrålade jag till Anna och hon vrålade tillbaka något om hur mycket hon hatade trail. Och så höll vi på i säkert 2 timmar. Fick med oss Johan, som var en riktig klippa under hela resan både som ledare och polare, på bittertåget. Det kändes som vi hade fått över honom to the dark side. Vårt humör vände och vi gottade oss länge och väl i det efteråt.

Vid sista toppen öppnade sig himmelen. Alltså jag skämtar inte när jag skriver att regnet piskade ner. Det smattrade på så hårt att det gjorde ont på den lilla hudremsa som var kvar för exponering. Väntade in Anna under taket till skidsystemet tillsammans med resten av gruppen och frös. Så inihelvete. De flesta 500 meterna var en plåga då det stupade rakt ner och benen inte riktigt hängde med då jag var så stelfrusen. Men sen lossnade det. Sen jävlar i min lilla traillåda gjorde jag min absolut bästa nerförslöpning jag någonsin har gjort. Jag  är snabb, lätt på foten och parerade som ett proffs.

Känslan att springa i mål med resten av gruppen in på det lilla torget i Chamonix var helt fantastisk. Jag blinkade bort tårar, drack skumpa och dansade runt på torget samtidigt som jag kramade resten av gänget och tjoade högt hur grymma vi var.

Jag hade klarat det. 170 km på 5 dagar och sammanlagt 10.000 höjdmeter runt Mont Blanc.

Det var fem mentalt tuffa dagar som helt klart gjorde mig starkare som person men även (hoppas jag) rent fysiskt gjorde mig starkare inför sista IM tävlingen. Jag hoppas verkligen denna mängträningen kommer ge positivt utslag inför helgen. För nu börjar jag bli riktigt taggad på att tävla en sista gång denna sommaren.

Efter vår lilla målfest på torget gick vi de 10 meterna bort till vårt hotell och tog en efterlängtad dusch. Sen gjorde jag något jag saknat de senaste fem dagarna.

Jag sminkade mig.

Hallefuckingluja.

Och där satt jag sen på vår avslutningsmiddag i en mycket passande tisha, rött läppstift och blev slirig på Aperol Spritz.

Resten av kvällen (läs barrunda) är en dimma. Mer dimmigt än Lutzendimman som omgav bergen de senaste dagarna.

Dagen efter var en studie i livsnjutning. Vi hoppade över frukost, tog sovmorgon och åt sedan en bättre vinlunch. Spatserade därefter omkring, tog linbanan upp i bergen och gottade oss åt att slippa behöva springa något den dagen och firade därefter ytterligare med gelato och choklad. Kommer fler bilder från den dagen nästa vecka. Tog några riktigt fina bilder med min kamera.

Vid 16.00 blev vi upphämtade av minibussen som skulle ta oss till Geneves flygplats och sen vidare hem till Stockholm.

Det var ett trött men jäkligt stolt gäng som satte sig på SAS-flighten hem.

Men stoltast av dem alla var nog jag.

Stort tack till Team Nordic Trail. Trots att det var jävligt vissa stunden hade jag lätt gjort om det. Kommer minnas det resten av livet och kan rekommendera det, men se till att ha lite bergsvana och ett par traillopp i bagaget bara.

 

 

20

Tour de Mont Blanc del 2 ” Åt helvete med det här! ”

Vaknade lite i sex dag två och kände direkt att vaderna var lite stela och mina jordgetingstick som jag hade fått dagen innan värkte och var lika stora och hårda som ett gäng golfbollar. Väckte en sömnig Anna som låg och muttrade bredvid mig och började packa ihop mina saker. Efter en snabb frukost som som blev lite försenad på grund av nybakat bröd från det lilla bageriet i alpbyn ( helt klart värt det, Alex var en hjälte när han kom med de varma croissanterna ) så var vi iväg. Klockan var runt sju och stämningen låg i luften, alla var sjukt taggade på rekorddagen.

Anledningen till att jag kallar det för rekorddagen är för att många tog någon form av rekord den dagen. Höjdmeter, distans, timmar i rörelse etc.  Det gjorde gruppen ännu mer sammansvetsad då vi upplevde allt tillsammans.

Vi började etappen med att springa mot bergspasset Col De La Seigne som skulle leda oss in i Italien och byn Courmayeur. Det var en magisk väg som slingrades sig mellan två gigantiska bergsväggar. Löpningen var behaglig och gruppen höll sig någorlunda samlad. Men det var redan här, i början av etappen, som ledarna skulle delat in gruppen i 3 olika grupper. För desto längre vi kom, desto mer sackade några efter vilket skapade en stress bland många. Och även en frustration bland de starka löparna som under hela veckan låg längst fram. Vilket jag helt förstår, alla är ju där för att få ut något av resan på sitt egna sätt och det är helt förståeligt att det blir en friktion i gruppen när några hela tiden måste vänta in gruppen. Jag reagerade på att ledarna inte kommunicerade här och lugnt la upp en plan för dagen utan istället började stressat kolla på klockan och stressa på den lilla grupp som hade bildats i slutet och valde att gå de tekniskt svåra delarna exempelvis brant utför istället för att springa som de som låg längst fram. Irritationen växte fram och jag blev mer och mer stressad över att jag kanske inte skulle hinna med hela etappen utan skulle bli tvungen att bryta vid tredje stigningen och missa de sista 12 km. Den känslan, tillsammans med stress och hög påfrestning blev tillslut för mycket för mig och jag märkte hur jag för varje steg blev mer och mer förbannad.

Frustrationen fick dock stigs åt sidan när vi efter 3 timmars konstant klättrande nådde första toppen. Det var helt otroligt. Euforin som fyllde min kropp var helt jävla fantastisk. Jag hade klarat det och stod på SNÖ! Det liksom klargjorde för mig hur högt upp jag befann mig och vilken enorm insats jag hade gjort.

Efter en kort paus på toppen började stigningen neråt vilket bestod av riktigt brant utförslöpning. Knäna gjorde sig påminda och det var riktigt tufft bitvis. Jag tycker helt klart bättre om att ta mig uppför än nerför. Jag får liksom in ett flow uppför och kan kanalisera all min kraft i min kropp och bara mata.

När jag väl kom fram till lunchen efter ca 5 timmar var jag ensam och kokade. Gruppen hade splittats och det rådde kaos vart alla var. Några var redan framme och åt, resterande låg ca 20 minuter efter. Jag hade sprungit tillsammans med en annan tjej som också kände sig stressad över att det tydligt deklarerades att det fanns en grupp personer som sinkade hela gruppen. Men även vi delade på oss efter en stund då jag ökade på för att nå fram till maten. Vilket tyvärr var en besvikelse. Kyckling/curry i värmepåse som fick min och några andras magar att totalt balla ur. Lägg sedan till adrenalin, höjdmetrar och en stressad kropp – som upplagt för magkaos. Jag fick i mig några skedar, åt min nötcreme och drack upp resten av vattnet. En av ledarna hojtade högt med en tydlig blick på klockan att nu fick vi ta och rappa på sista timmarna då vi låg efter i schemat. Det fick mig att bestämma mig och efter 15 minuters lunchpaus reste jag mig och frågade vilka som var på att börja nästa klättring före resten av gruppen. Jag ville i lugn och ro påbörja helvetet utan att känna att jag sinkade någon. Framförallt ville jag ta ansvar och visa att även jag ville framåt. Fick med mig 2 personer, fyllde på vatten vid den lilla bondgården och fick snabbt förklarat för mig vilken stig vi skulle följa. Sedan satte vi iväg.

Det hjälpte mig oerhört mycket att vara irriterad då jag faktiskt presterar bättre när jag morrar och fräser. Alla är vi olika och vissa behöver pepp och hejjarrop. Jag tillhör inte den kategorin. Ge mig gärna hejjarop när det går bra och jag är glad, då är jag hur jädra mottaglig som helst. Men att vråla ”WOHOOO” trehundrasextiofem gånger i mitt öra när jag apatiskt har fäst blicken på toppen som ligger 1000 höjdmeter upp och jag vet att det kommer ta oss 2.5h timme av konstant klättrande att nå dit – DET är inte att rekommendera. Vilket jag påtalade när jag helt enkelt bad om att slippa bli peppad. Där är det mitt ansvar att säga till som medlem i en grupp. Sådant är oerhört viktigt. Samma sak att förklara om man har en dipp eller är irriterad. Nu är kanske jag en person som ibland har lite för lätt att säga ifrån eller påtala när något är fel, och det är något jag jobbar med.

Okej, åter till etappen.

Vi nådde bergstopp nr två och jag kunde inte förstå att jag hade gjort det igen. Kroppen skrek, min hjärna skrek och jag tog Anna under armen och satte mig ner på den steniga marken. Sen satt vi där och morrade ömson skrattade åt helvetet vi utsatte oss för.

Vi var nu inne på 8:e timmen och var inte i närheten av klara. Jag började förlika mig med tanken att jag kanske skulle bli tvungen att bryta när vi kom ner i sista dalen. Den tanken var tung och jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Nej inte bara värdelös. Jag kände mig misslyckad och kränkt. Jag kastade in handduken efter 10h kämpande med 5 stycken andra. Det var riktigt jävligt att sedan höra att man helt plötsligt hade flyttat fram middagen en timme för att de sista skulle få chansen att springa klart sista milen och stigningen. Middagen som under hela dagen hade varit det primära stressmomentet. Det var så snopet att sitta på hotellet, hungrig och på värdelöst humör och vänta ändå till 21.00 för att äta med vetskapen att man skulle hunnit med hela etappen trots allt.

Detta är vad jag kände där och då. Jag tycker fortfarande att det kunde hanterats annorlunda och att förståelsen för nivåer samt vad man kommunicerar ut på ex hemsida när man säljer in en sådan resa måste överensstämma. För alla är inte erfarna traillöpare och vill man nå ut till fler måste det vara mer tydligt med exempelvis nivåer och grupper redan från start. Det är för allas skull. Högt som lågt. Jag var dock glad över att jag bröt när vi gick bort mot pizzerian där det bjöds på en enorm pizzabuffe.  Och när jag vaknade morgonen hade känslan av misslyckande bleknat. Jag var stolt över min och gruppens prestation. Och den känslan har bara växt, speciellt nu i i efterhand när jag reflekterar och återberättar resan.

Väl framme var jag djupt imponerad av gruppen och jag njöt av att befinna mig i den lilla Italienska staden Courmanyer.

Efter en liten sovmorgon med väldigt mycket Nutella drog vi iväg mot Schweiz vid 08.30 och jag förvånades över hur pigg kroppen var. Löpningen till första stigningen kändes okej men jag höll mig ändå bland de sista och tog det i min takt . Hade slutit en tyst överenskommelse med mig själv att inte påverkas av stressen och njuta. Jag var på semester, kroppen levererade och naturen var storslagen. Nu jävlar skulle jag leverera. Efter ca 2 timmar stannade vi till och tog en snabb kaffe. Jag ringde mamma och fyllde på vatten.

Och vilken dag det blev. En av de bästa faktiskt. Löpningen var helt enastående och naturen fick mig att flera gånger under dagen att glömma att andas. Jag bara stirrade och kunde knappt förstå att jag faktiskt befann mig där.

Jag log med hela kroppen och tjoade högt att livet var fantastiskt.

Jag och Anna sprang ihop mestadels av tiden och när vi passerade gränsen över till Schweiz och hade ca 2 timmar kvar delades gruppen in i 3 grupper. Jag la mig i den sista då jag faktiskt inte kände för att bränna på sista nerförslöpet på ca 10 km trots pigga ben. Hade 3 dagar kvar och ville behålla min starka känsla. Sista kilometern varvade jag jogg med gång tillsammans med Anna och ett gång andra. Vi hade faktiskt riktigt riktigt trevligt och jag njöt av sällskapet och allt garv då jag och Anna gick och gjorde narr av vår misär dagen innan. Stämningen började återgå till det positiva och väl framme i La Fouly möttes vi av en uppspelt Alexander som stod bredvid en uppdukad stenmur av chips, kakor och öl. Det var SÅ välkommet.

Och så den förbannade bjällran såklart.

Efter en trevlig middag på det lilla pensionatet kröp vi ner i våra sängar i sovsalen som alla delade på och somnade snabbt med lukten av svettiga, blöta kläder som omgav oss. Dag 3 var avklarad och jag berget började åter bli min polare.

15

Tour de Mont Blanc – Del 1 ”Vad mysigt vi har det!”

Då sitter jag här en vecka senare och försöker bearbeta allt. I tisdags kväll sprang vi i mål i Chamonix efter 8h löpning/vandring/klättring i ösregn. 5 dagar, 170 km och sammanlagt 10.000 höjdmeter hade fanns då i våra utmattade men lyriska kroppar.

För er som inte riktigt har hängt med på vad det är jag har gjort så ska jag dra det lite snabbt. Det finns ett världskänt traillopp som heter Ultra Trail Mont Blanc (UTMB) som startar I Chamonix den 28:e augusti och avslutas på samma ställe den 3:e september. Loppet är ca 170km och går runt Mont Blanc. Den absolut bästa eliten springer hela sträckan på 24 timmar utan sömn eller ”riktig” mat. Jag tillsammans med resten av gruppen på 20 personer har gjort ”loppet” på fem dagar. Resan arrangerades av Team Nordic Trail och de skötte all marklogistik, boendeplanering och matleverans. Våra stora väskor åkte med en minibuss som körde mellan våra boenden till de olika bergpassen varje dag. Vi sprang mellan punkt a till b till c och så vidare runt hela Mont Blanc. Etapperna var mellan 34 – 50 km per dag och tog ca 8-12 h med bergsstigningar och klättringar i varje etapp.

Jag kan med handen på hjärtat säga att detta var det mest mentala och psykiskt påfrestande jag har gjort. Jag kämpade mer med psyket än med det fysiska även om det var djävulskt jobbigt hälften av tiden. Det har gjort ont, pulsen har hamrat så hårt att jag inte har kunnat fokusera och det har funnits tillfällen då jag apatiskt har vänt mig inåt i 3-4 timmar med tårar i ögonen och bara tänkt ett steg fram. Inte ett ord har yppats, blicken har varit sänkt och ljudet av stavarna som metodiskt har satts ner framför mig på bergskammen försatte mig i en meditativ trans.

Jag tänkte dela upp min upplevelse i tre inlägg och kommer ta intryck, tankar och mer ingående om resan del för del. Har tyvärr inte kunnat ha med mig min kamera under dagen av förklarliga skäl så det blir mest mobilbilder tagna mitt i stunden. Men det funkar det med, nu ska vi inte vars så kräsna. Eller hur?

Fredagen den 21.e juli vaknade jag 3 gånger innan alarmet ljöd 05.05. Jag steg snabbt upp, klädde på mig, borstade tänderna och drog en snabbcheck av min packning. Kysste min kille hejdå, uppdaterade instastories och begav mig sedan ner mot Flygbussen vid St Eriksplan. Adrenalinet som fullkomligt hamrade sönder varenda cell i kroppen på mig när jag satt på bussen fick den tidiga uppstigningen att blekna bort.

Väl på Arlanda mötte jag upp Anna som också skulle med på resan och vi hittade snabbt resten av gänget vid gaten. Jag lärde känna Anna för några månader sedan via Instagram och hon har snabbt blivit en nära vän. Vi har gjort en del cykelturer ihop och var även tillsammans nere i Jönköping och körde IM ihop. Jag är så oerhört tacksam över att hon var med på resan då vi hade så oerhört roligt ihop och gav varandra ett sjukt bra stöd när allt kändes som ren och skär misär. Men mer om misären sen, åter till resan. Vi flög 08:20 med SAS ner till Geneve där vi blev upphämtade av en jäkligt peppad Alexander som var en av ledarna på resan. Jag sprang bort till toaletterna så fort vi landade och bytte om till löpshorts, löpskor och keps. I med allt bagage, in i bussen och sedan väntade 1,5 h bilfärd till Chamonix där ”starten” skulle gå. Stämningen i bussen var hög och jag gladdes av att det verkade som att det verkade att bli en sammansvetsad grupp. Väldigt viktigt det där då man inte vill genomgå en sådan prövning med en skitjobbig människa bredvid sig som man helst vill putta ner från berget. Finns betydligt mycket fler saker att lägga energi på.

Som att överleva själv exempelvis.

 Väl framme i Chamonix, på det lilla torget där den berömda starten går, fixade vi det sista med vår packning och fyllde på våra vattenflaskor med iskallt bergsvatten i fontänen.

Sen var det dags och Alex satte igång att bjällra med kobjällran som visade sig att bli ett av mina hatobjekt under resans gång. Just där och då tjöt jag lyriskt att det var så häftigt, som ett gäng kossor som skulle släppas ut på grönbete. Off we go bara, upp och ivääääg.

Om jag bara visste vad som skulle komma.

Första 45 minuterna minns jag knappt. Det enda jag vet är att vi sprang lätt utför på asfalt/grus ner mot ena liftsystemet där första klättringen skulle äga rum. Kroppen kändes pigg och packningen var förvånande nog skön att ha på ryggen.

Jag och Anna skrattade åt hur nördiga vi såg ut i våra sjukt kittade trailoutfits och jag minns hur jag hela tiden blickade upp mot de mäktiga snöklädda topparna och undrade hur det skulle kännas att vara högt där uppe.

Efter ca 10 km klättring varvat med löpning kom vi upp till Les Houches där vi slog oss ner för att äta lunch. Hela gruppen började roat slita upp sina små lunchpaket om vi hade fått mer oss från starten som bestod av pasta och köttbullar i tomatsås. Värmepåsen skulle fyllas på med lite vatten vilket snabbt började koka och efter ca 10-12 minuter hade man en rykande varm pastarätt färdig att äta.

Kände mig som McGyver och tänkte att militären hade passat mig perfekt.

Tänkte sedan att livet var ganska gött ändå där jag satt i gräset med berg omkring mig, en pigg kropp som fylldes på med mer energi av en nötcreme som smakade barndom.

Efter lunchen började stigningen på riktigt och de sista 15 km hade vi en riktigt härlig nerförs löpning ner till Les Contamines där Alexander stod och välkomnade oss utanför vår stuga med ett uppdukat bord som bestod av öl, ost, chips, godis, läsk, chark och frukt. Första etappen på 31 km gjord och det kändes fantastiskt. Jag och Anna hittade snabbt ett rum att dela på, bäddade vår säng med reselakan och tog en snabb dusch för att snabbt hinna ner till middagen som bestod av riktigt god buffelmozzarella sallad med parmaskinka, grillat kött med Zuccini och rostade potatisar samt en magisk fruksallad med mascarpone till efterrätt. Detta var helt klart den bästa middagen på hela resan och jag tycker helt klart att TNT borde satsa på mer sådana boenden och mat-lösningar än exempelvis det i La Fouly eller i Trient.

Middagen avslutades med att gå igenom dag 2 och etappen. Det var helt klart den svåraste dagen på hela resan med 48 km (ca 10-12h) och tre bergsbestigningar med lika många branta tekniska nerförslöpningar utför. Jag var såklart nervös men tänkte på att det stod på hemsidan att intensiteten inte skulle vara hög utan fokus skulle ligga på att komma fram. Under dagen hade tydliga grupperingar bildas och man märkte snabbt att ca hälften av gruppen var erfarna traillöpare som klarade den tekniska löpningen väldigt bra och var snabba. Resten var en blandad nivå men jag minns att jag inte tänkte mycket mer på det då beskrivningen på hemsidan inte utmärkte att man skulle vara en erfaren traillöpare utan att man ska ha ett maraton/lidingölopp i bagaget samt vara van vid att röra på sig längre sträckor i naturen. Det visade snabbt dag två att det fanns delade meningar kring det och det var minst sagt en omtumlande dag för många. Men jag lämnar det åt del två på min trail-rapport.

Efter två glas rött och en tredje portion efterrätt somnade jag och Anna på tre röda.

Dag ett var avklarad och berget var fortfarande min polare.

19

Hur jag packar för att genomföra 5 dagars traillöpning runt Mont Blanc.

Har fått en del frågor hur jag tänker kring packningen för denna typen av resa som jag gör tillsammans med Team Nordic Trail, så istället för att för 25:e gången svara samma sak, här kommer ett inlägg om min packlista och hur jag tänker kring den. Jag hoppas den kan komma till användning för någon av er.

Vi landar som sagt i Geneve imorgon runt 11 tiden. Därefter följer 1,5 timmes bussresa till Chamonix. Sedan börjar vi springa och kommer ha ca 31 km framför oss innan vi kommer fram till Les Contamines,. Så jag måste alltså vara relativt ”löpklar” redan på flyger ner. Jag kommer därför flyga i långa löptights, linne och en skön hoodie. På fötterna kommer jag ha vardags-sneakers samt kompressionsstrumpor. Väl på plats i Chamonix kommer jag stoppa ner min hoodie i min löpryggsäck, byta skor till ett par långdistansskor, dra på mig keps samt löpglajjor. Sen är jag redo för löpning.

Min löpryggsäck som är på 20 Liter (som jag kommer springa med och ha med mig från morgon till kväll) kommer att innehålla:

– 1 Burk vaseline för att förhindra skav
– Solkräm för kropppen, solstick för näsa och läppar, dagcreme med solskydd
– First Aid kit
– Vattenbehållare 2 liter
– Plastpåsar för blöta skor/kläder
– 1 liten microfiber handduk.
– Bikini för snabbt dopp vid exempelvis lunchstoppen.
– Skaljacka/skalbyxor
– Tuggummi (fråga mig inte varför)
– Bars (har tänkt att ha med mig 2 stycken per dagsetapp)
– Keps/skärm
– Solglajjor
– Pulsklocka (eller den har jag på mig dygnet runt)
– Extra par strumpor
– Tunnare långärmad kompressionströja
– Vantar och pannband
– GoPro
– Löparstavar

Vår stora packning transporteras mellan vårt boende för natten med en servicebil. Den packningen är inte riktigt färdig än, jag kommer finslipa den ikväll med att byta ut något linne och byta ut ett par shorts. Men i helhet så är basen klar.

– 2 par shorts
– 1 löpkjol
– 1 par långa kompressionstights med snörning.
– 3 löp t-shirts
– 3 löp linnen
– 1 tunn löpjacka
– 1 långarmad löptröja
– 3 par höga kompressions strumpor
– 3 par korta kompressions strumpor
– 6 st jävligt sköna trosor av en storlek större
– 4 stycken träningsbh:ar (2 av dessa är av bredare sort med full stabilitet, även om mina små brön inte kräver så mycket support är det oerhört skönt efter 5 timmars löpning)
– 1 par mjukisar för häng på kvällarna.
– 1 par jeanshorts
– 1 enkel klänning i mjukt material
– 4 par skor totalt: 1 par sköna sneaks som jag åker i, 1 par långdistans löpskor med dämpning, 1 par trailskor med grepp och 1 par lädersandaler
– Pyjamas (shorts och linne)
– 1 Reselakan (får ett på plats av TNT-gänget)
– 1 Örngott
– 1 Handduk
– 12 bars
– Canos EOS M3 Kamera
– Laddare till mobil, GoPro och kamera.
– Extra minneskort
– Bok
– Lösgodis (JA, det är viktigt.)
– Necessär nr 1: mascara, ögonbrynspenna (det viktigaste på hela resan), serum, läppglans, BB cream och rouge
– Necessär nr 2: Plåster, gummisnodd, nagelfil, pincett, tops, ansiktsservetter, tandkräm, tandborste, öronproppar, kylgel, vaseline, ormsalva, arnicasalva, Bee Free medel mot knott, mygg, färstingar, getingar och solsveda, fotcreme, nagellack, schampo, balsam, hudlotion

Thats it.

Har säker glömt något, men vet ni, det gör inte så mycket. Allt löser sig. Det viktigaste är att kroppen håller och att jag ser framemot resan.

Och tro mig, det gör jag. Låt äventyret börja!

9