Kungsholmen -Gustavsberg – Värmdö – Rindö – Vaxholm – Täby – Kungsholmen

Medan halva Stockholm antingen befann sig i skärgården (läs Vaxholm precis vid den tidpunkt när vi skulle köpa lunch) eller  i någon park för att fira nationaldagen rullade jag och Karin ut från stan i den friska vinden. Vi klarade oss med livet i behåll den första biten där det märktes att folk var lediga, jäklar vad vi fick stanna,stoppa, gasa,bromsa innan vi slutligen nådde ut till Nacka och kunde börja trampa på mot Gustavsberg. Efter ca en timme började det roliga då landsvägen förbi Siggesta Gård mot färjeläget över till Rindö bjöd på riktigt snabb cykling.

Efter en kort tur med bilfärjan över till Rindö bytte vi cyklar då Karin ville testa monstret som jag numera kallar min Canyon. Jag fick cykla landsvägshoj ett par km och betrakta min kärlek på avstånd. Måste säga att hon gjorde sig väldigt bra på tempohoj och det var en fröjd att se hur fet cykeln är i rörelse när man själv inte sitter på.

Väl framme i Vaxholm tog vi sikte på Hembygdsgårds Cafet vilket som sagt resten av Stockholms Kommun hade gjort. Men som de krigare vi är, man blir ju rätt härdad som cyklist, lät vi inte det sänka humöret och hann knipa sista platsen i solen. Eller ja, den sol som fanns, för jäklar vad kyligt det var när den försvann bakom molnen. Jag hade såklart inte tagit med armvärmare och fick låna Karin par när vi cyklade hemåt. Det är sådana stunder man är riktigt osugen på att sätta sig på cykeln igen, man vill liksom stanna kvar med sin kaffekopp, kaka och bara hänga. Vetskapen om att man har 50 km hem samtidigt som huden knottrar sig av kyla är sådär.

Cyklingen hem från Vaxholm via Bogesund gick bra. Sista raksträckan på 10 km låg vi och pressade i 39-40 km/h och det kändes sjukt bra i benen. För varje dag som går blir jag mer och mer förälskad i min cykel och alla känslor som kommer med när man sätter sig på den. Vissa dagar känns det rent ut sagt piss medan andra dagar är euforisk lycka. Ett cykelpass kan innehålla så många olika känslor att man börjar fundera på hur många multipla personligheter man egentligen har.

Vi snurrade bort oss lite i Täby men hittade efter en stund rätt och efter ca 5.5 timme (total cykeltid 4h) var vi tillbaka igen på Kungsholmen. 100 km rakt in på cykelkontot, tack för det och tack Karin för ett som alltid utomordentligt cykelsällskap.

0

Race Report GFNY GDYNIA


Då var det äntligen dags för racereport. Det är alltid lika roligt att skriva dessa efter ett lopp då det känns som att man återupplever loppet igen samt att man reflekterar över sin insats med en annan distans och känsla än vid målgång/samma kväll.  Det är något speciellt med tävlingar, även denna, trots att jag hela tiden innan, under och nu efter har sett det som en ren träningstävling för att bygga styrka i benen. Man tackar liksom inte nej till ett långpass på avstängda vägar och i vackra omgivningar, att man sedan dessutom får medalj är ju ännu bättre.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så blev jag nerbjuden av Sport Evolution att delta i loppet. Jag kom i kontakt med Piotr som är min kontakt nere i Poland redan förra året när jag åkte ner och körde IRONMAN 70.3 Gdynia (läs mer om det loppet här) då även som gäst då jag är ambassadör för IRONMAN i Sverige. Sedan dess har vi haft kontakt och när jag fick frågan om jag ville åka ner och köra GFNY Gdynia så var jag inte svår alls. Jag visste ju redan från förra året vilken mysig stad Gdynia är samt vilka välarrangerade lopp Sport Evolution anordnar. Det är alltifrån maratonlopp, halvmaror, triathlon och IM till nu cykellopp där GFNY för första gånger startar i Polen.

Vi anlände sent i fredags kväll där vi blev upphämtade på flygplatsen av Piotr som körde oss till det officiella hotellet där inbjudna athleter, eventpersonal och andra personer med koppling till tävlingen oftast bor. Efter en lång sovmorgon var vi redo för frukost och därefter en långpromenad nere vid stranden. Registreringen vid expon öppnade inte fören 12:00 så vi hade gott om tid att mecka ihop cyklarna och bara njuta av dagen som levererade pangväder. Strax efter lunch registrerade vi oss och jag fick även shoppat lite nya cykelkläder. Man kan aldrig ha för många snygga cykelkit. Det är lika viktigt som rätt kulör på läppstiftet eller nödlåda rödpang hemma.

Givetvis insåg jag att både slangar och meck-kitet låg kvar hemma i cykelrummet vilket fick min puls att stiga en aning. Inga problem hojtade Piotr som några timmar senare smsade en bild på både pump, kit och samt två slangar till mig som stod redo och väntade på mig nere i expon. Perfekt! Nu fanns både Decathlon och Shimano på plats i expo-området men de hade inte exakt det jag behövde då jag var ganska specifik i min beställning. Men sånt löser dem, inga problem. Så har det alltid varit. De är väldigt omtänksamma och måna om att hjälpa till. Sånt betyder oerhört mycket och man känner sig aldrig i vägen.

Resten av kvällen spenderade jag åt att sova. Slocknade vid nio och hade nog kunnat somna redan vid sju om det hade varit möjligt. Jag har varit så oerhört trött dessa veckorna och nu börjar kroppen kräva sömn. Och då är det bara att snällt ge den det.


06:00 på söndagsmorgonen ringde larmet. Vaknade med en chock och undrade vart fasiken jag befann mig. Klassisk grej för mig på tävlingsmorgonen. Chocken byts ut mot ångest samt den eviga frågan: ”varför gör jag det här nu igen?” Tur att det alltid släpper vid frukost när man har ”tinat” upp lite.

Helt plötsligt var klockan kvart över sju och vi fick bråttom. På med skor, snabba brillor och hjälm för att därefter snabbt cykla ner till startområdet och vips så var det dags att rulla in i startfållan för att några minuter senare dra iväg efter startskottet. Men innan vi drog så fastnade jag med blicken på en engelsk man stod bredvid oss. Bakom sig hade han sin handikappade dotter i en vagn som han drog efter sig på olika lopp. Det var så oerhört fint att se, speciellt när hennes ansikte lyste upp så fort musiken började spela och det började dra ihop sig till start. Man kunde se hur hon lystrade till speakern och sjöng med. Det fick min närvaro i loppet att stiga och jag återkom ofta till just detta ögonblicket under dagen, speciellt när det kändes motigt.

De första 15 km var ren transportsträcka ut från stan och jag kände väl igen mig då det var samma sträcka som på IM Gdynia. Den första långa backen kom efter ca 10 kilometer och slingrade sig igenom en massiv grön skog som aldrig tycktes ta slut. Vi var överens om att ta det lugnt och stanna till vid andra vätskedepån som skulle komma vid 40 km. Den planen ändrades då C behövde kissa vid 25 km vilket gjorde att jag tog ett beslut att fortsätta utan stopp till åtminstone 60 km då vi hade bra med vätska (sportdryck + vatten) samt dadelbars på oss.

Vi gjorde första 50 km på 1 timme och 53 min vilket helt klart var godkänt då det efter 40 km började bli mer tekniskt med mycket backar och aldrig riktigt läge att kunna sträcka ut. Men efter 55 km hände något och båda kom in i en svacka. Det gick trögt och mina ben svarade inte alls på alla backar. Jag kände hur modet sjönk och den välbekanta känslan när man känner sig så jävla värdelös kom över mig. Jag började tänka på flickan jag såg i startfållan, på IM Marbella, på Coach Simons mentala pepp och slutligen på att detta inte var en tävling utan mer som träning. För hur ska jag någonsin få starka ben om jag inte utsätter mig för just det jag är svag i? Att cykla snabbt på Ekerö där backarna är snälla och raksträckorna enkla bygger inte mig som cyklist. Jag hade aldrig varit där jag (för mig väldigt långt) om jag inte gång på gång tvingade mig själv att ställa upp på sådant som kanske inte helt är min grej.

Loppet fortsätter och jag håller humöret uppe trots att det känns tungt och kämpar på längs böljande landskap och helt otroliga vägar fram tills 80 km där jag stannade till för att vänta in Calle samt fylla på med ISO innan vi fortsätter. När vi passerade 100 km skylten tar jag ett djupt andetag, ber benen att hålla ut ett litet tag till och säger sedan åt Calle att lägga sig på rull bakom mig så jag kan dra honom. För er som inte vet vad ”ligga på rull” betyder så är det i korta drag att personen som cyklar först tar all vind och personen som ligger bakom (ca 20-30 cm beroende på hur säker man är) får det lite lättare i cyklingen. Principen som klungcykling bygger på är att luftmotståndet minskar med cirka 25-35 % när du ligger bakom en annan cyklist. Har du en hel grupp framför dig kan det minska så mycket som 50 %.

Sagt och gjort, jag drog ca 1.5 mil innan vi tog spurten nerför sista backen mot Gdynia igen. Fördelen med att börja med backe är man avslutar loppet med just en backe, men denna gången nerför. 100 procent själslig orgasm. Jag får in ett skönt jämt tempo där jag lyckats ligga i 30-34 km/h på raksträckorna ner mot målgång. Tyvärr så smäller Calles bakdäck ca 500 meter innan målgång vilket göra att fart tappas och jag stannar til en kort sekund. Blir ombedd att fortsätta vilket jag gör och spurtar in i mål på ca 5:10 medan Calle springer in med cykel bredvid sig.

134 km rakt in på cykelkontot, tack för det benen.

Lyckan över att loppet är avklarat och att jag inte hatade livet en enda minut så som jag brukar göra under lopp är stor efter målgång. Det går mot rätt väg konstaterar jag medan jag dricker min öl och jag tror mycket handlar om att jag har accepterat det faktum att jag är en relativ svag cyklist, men att det inte gör något och istället blir varje timme som jag faktiskt spenderar på cykeln ett steg mot förbättring. Jag menar, jag är idag en mycket bättre cyklist än jag var innan loppet. Bara det att jag trodde tillräckligt mycket på mig själv och min kapacitet att våga dra Calle i slutet på ett lopp, att trycka på fast det gjorde ont, ligga lite snävare i kurvorna samt hitta ”feelingen” är ett par stora kliv framåt för mig.

Kan varmt rekommendera detta loppet då det är välarrangerat med avstängda vägar. Stämningen var verkligen på topp av alla medtävlande och jag upplevde inte en enda gång någon aggressivitet när man cyklade om klungor eller kom för nära någon. Man släppte in varandra, peppade och kollade hela tiden om den andra medtävlande var okej när man exempelvis passerade någon som stod vid vägkanten.

Tack för ett bra lopp, vi ses nästa år!

0

Touchdown Gdynia

 

Tittar in och säger hej en snabbis. Sitter på en uteservering i solen och inväntar leverans av slangar från Shimano. Piotr som är Marketing Director på Sport Evolution PL tar grymt bra hand om oss, precis som förra året när jag var här och körde Ironman 70.3 Gdynia. Även då var jag nerbjuden för att såklart tävla men även skriva om loppet och förmedla min bild av eventsen här nere. Därför känns det extra roligt att bli nerbjuden ytterligare ett år och denna gången för ett renodlat cykellopp som för första gången går av stapeln i Polen. Som jag skrev på Instagram så är det så sjukt hedrande och roligt att få chansen att göra sånt här. Att få resa, upptäcka nya platser, få chansen att tävla och träffa nya människor tack vare mitt jobb som jag har lagt ner på min Instagram gör mig aldleles nipprig av lycka. Det är så häftigt att jag får göra sånt här. För kan jag, så kan definitivt du, glöm aldrig det. ♡

GFNY Campagnolo Gdynia är en del av mängd olika Grand Fondo långdistanslopp som finns runt om i världen.  Alla loppen har masstart och man tävlar mot ”sig själv” dvs klockan då man även har chans att kvala in till GFNY World Championship NYC. Banan är 134 km (vilket vi kör) lång men det finns även ett light lopp som startar samtidigt på 84 km.

Kommer berätta mer om själva tävlingen och vår härliga dag idag i ett senare inlägg. Måste röra på mig nu, måste fixa med cyklarna. Hej!

0

Cykling med utgångspunkt centrala Stockholm 30-150 km.

Jag får en del frågor om jag kan tipsa om bra cykelrundor här i Stockholm, vilket jag såklart kan, även om de inte är många. Det blir lätt att man kör samma gång på gång och jag skulle också vilja hitta fler rundor att upptäcka. Det kommer dock i sommar, för då ska jag och Emelie cykla ut till skärgården och jag ska även ta mig i kragen och hänga på TT någon kväll då jag har fått frågan ett par gånger nu och börjar känna mig dum när jag alltid avböjer (men det har verkligen inte passat tidsmässigt, promise!).

1. Svartjsörundan, Ekerö.
Om vi börjar med min säkra Ekerö-runda som funkar i alla lägen, speciellt efter jobbet då man är ändå hinner cykla en bra tid utan att vara hemma efter 22:00. Eller ja, det beror på när man lämnar iofs, men om man utgår från att man slutar runt 17:30. Det är ca 68-70 km beroende på var man startar. Men jag räknar från Vasastan/Kungsholmen. Det jag gillar med denna rundan är att man kan sträcka ut på flera raksträckor (landsväg) och skulle man vilja köra lite intervaller så kan man exempelvis ta ett par varv på FRA-rundan som ligger vid Lovön. Det är en slinga som avviker från stora vägen precis efter Drottningholm.
2. Färentuna, Ekerö.
Min nya favoritrunda som egentligen inte skiljer sig så mycket från Svartsjö rundan förutom att man lägger till 20 km böljande landsväg. Den rundan är totalt 92 km och suger till ordentligt i benen. Kan varmt rekommendera ett stopp på Äppelfabriken om man exempelvis cyklar en helg. Ta deras blåbärspaj!
3. Nynäshamn.
Jag minns när jag och Karin cyklade denna turen efter jobbet förra året och missade att kolla pendeltågen hem. Det visade sig att de var inställda vilket fick mig att totalt bryta ihop då klockan var 20:00, vi hade cyklat direkt efter jobbet och energin var som bortblåst efter 70 km enkelväg ner till Nynäshamn. Bara tanken på att cykla samma väg och sträcka hem igen fick mig nästan att börja gråta. Det löste sig dock med en ersättningsbuss, men damn vad jag var sliten när jag kom hem. Det var ett av våra första ordentliga långpass och jag trodde aldrig det skulle kännas bra ”down there” igen. Men trots traumat kan jag ändå rekommendera denna turen då det i princip är raksträcka efter handen även om vägen ner mot Älta är rätt behaglig att tugga snabba kilometrar på.  Vill man vara hardcore så vänder man i Nynäshamn och cyklar Ösmo, Trollsta upp mot Flemingsberg och Huddinge tillbaka så att man kommer in via Liljeholmen. Då har man nästan en hel Ironmandistans i benen sen. 4. Rindö
Ett skepp kommer lastat med en av sommarens favoriter som innehåller båttur, räkmacka och hästhagar. Det är en rejäl runda på runt 110 km beroende på hur man cyklar från Ormingelandet. Räckmackan äts i Vaxholm innan man tar båtfärjan (SL kort funkar bra) över till Rindö där man cyklar snabbt så in i helvete för att hinna med nästa färja (man kan cykla lugnt också men det är roligare att idiotracea) över till Värmdö. Har man ett kaffesug kan man stanna till på Siggesta Gård. Är man dessutom kak-sugen så finns det väldigt goda vetebullar där som man kan berika sin dag med. Stort plus för magisk raksträcka mellan Hägernäs och Vaxholm.
5. Lidingö
Lidingö är perfekt runda om man inte har så mycket tid. Det går fort att ta sig ut och det finns flera slingor som tex Elfsvik och Brevik man kan cykla. Vill man få in lite mer kilometrar kan man lägga till Universitetet/Djurgården innan man cyklar över bron till Lidingö. Tycker det är en bra ”nybörjar” runda med då det finns gott om cykelbanor men även fina sträckor att testa att öka tempot på. Sträckan är alltifrån 30-55 km.
6. Kragsta.
Tar med Kragstarundan fast att den är ingen favorit. Jag brukar cykla den ibland om jag utgår direkt från kontoret (jobbar i Danderyd). Tycker fortfarande det är rätt bökigt att cykla norr om stan. Jag har tagit pendel till Märsta någon gång och utgått därifrån då jag ogillar att cykla ut från stan då det är så mycket stopp och dåliga vägar. Känns bara som en dålig transportsträcka. Men vägarna runt Täby Kyrkby, Örsta,  Kragsta och Angarn är väldigt fina, när man väl kommer ut dit. Rundan ligger på runt 60 km och man kan alltid utöka den med att cykla runt Ledinge och Brottby vilket ger ytterligare ca 50 km.

Jag hoppas ni fick några idéer på cykelrundor, har ni någon ni vill tipsa om så kommentera gärna. Jag letar alltid efter nya härliga vägar att cykla på.

Hej på er!

0

Det är inte kul alltid, men när det stämmer så stämmer det så det sprakar om det.

Jag minns när jag började cykla, varje tur var  pina. Tanken på att susa fram längs vägen gjorde mig till en början oerhört exalterad men desto närmare det kom att faktiskt ta sig ut desto mer sjönk humöret. Lyckligtvis hade jag bokat cykeldejter och kunde inte dra mig ur då det är det värsta jag vet och där lever jag verkligen som jag lär. Har man bestämt så kör man och framförallt – skriver upp det. Visst kan det ske missar som tex att kalendern ej har synkat eller att man mår dåligt etc. Men att ställa in för att man inte pallar är inte min grej och kanske var det just det som gjorde att jag igår susade fram med solen i ryggen på en slingrig landsväg runt Färentuna. Kanske var det just det och vetskapen om att det inte är roligt alltid som hindrade mig från att lägga av helt. För så är det faktiskt, det ÄR INTE kul alltid och det är stundtals jävligt jobbigt. Kanske var det just det som idag får mig att tänka på hur jag grät de sista 3 milen hem från Vaxholm på ett av mina första långpass och hur, ursäkta språket, jävla fantastiskt det känns att känna någonting annat än hur dålig man är på att cykla.

Med det sagt så betyder det inte att jag kastar mig ut i extas varje gång, nej det finns dagar då det tar emot och det fortfarande känns som att jag är den sämsta cyklisten i världen. Men de stunderna börjar överskuggas av den euforiska känslan av att vara ostoppbar och i full kontroll över inte bara cykeln utan livet. Att susa fram på en rak landsväg i 45 km/h med varm vind mot ansiktet och pulserande ben är tamejfan en av de häftigaste känslorna i världen.

Igår mötte jag upp Anna och Kristian vid halv sex vid rondellen mot Alvik. Bara att få komma ut i solen efter en lång dag i en verkstad (jobbar med Tesla denna veckan) gjorde mig alldeles nipprig. Det var bestämt att vi skulle ta oss ända bort till Färentuna på Ekerö vilket var en tur på ca 80 km. Det blev en riktigt bra tur och jag märkte att jag kunde hålla hög fart i mycket längre sekvenser vilket gjorde mig så glad. Speciellt när jag lyckades ta fartrekord på raksträcka i ca 4 km där jag låg i 44,5 km/h. Det var helt galet.  Det kändes dock på hemvägen då benen inte riktigt hängde med och varenda lilla lutning och backe gick typ i 15 km/h. Hej hej här kommer snigeln!

Men hur som, jag har hittat en ny favoritrunda och cykeln går som tåget. Bara det är en vinst i sig. Den är jäkla skön att cykla på och det verkligen märks skillnad på att cykla i tempoposition jämfört med racer. Det enda som stör mig lite är att jag får lite ont i nacken, men jag tror det beror på att jag använder andra muskler för att hålla upp huvudet då jag sitter i en kraftigt aero-position (liggande).

Ser redan framemot nästa långpass, funderar på att dra t/r Nynäshamn en dag. Kanske vågar jag mig med TT som lockar med att jag ska hänga med deras cykelgrupp. Synd bara att de cyklar 40 km/h utan ansträngning, vilket mest blir jobbigt för dem då de kommer behöva vänta in mig relativt ofta. Äh, de får se det som ett intervallpass i värsta fall. Hej!

0

JOANNA x CANYON

Äntligen får jag berätta vad som i februari bestämdes och jag sedan dess har gått och längtat efter. Canyon kittar upp mig med en blixtnabb tempohoj! Minns ni att jag skrev att jag egentligen skulle haft med mig en annan cykel ner till Marbella, det var denna skönheten. Min nya kompanjon. Min snabba fara vid namn Canyon Speedmax WMN CF8.0 DI2. Nu är det lite väl långt, så jag tycker kort och gott att vi kallar honom för Grand C. 

Jag kom i kontakt med Stefan på Canyon i början av året tack vare en av mina stora förebilder Sofie Lantto  och efter en närmre presentation var det klappat och klart – det var ju klart att jag skulle ha en snabb cykel! Jag som aldrig förut har cyklat tempo höll på att ramla av stolen när Stefan skickade över en bild på Grand C och jag tänkte genast: nu ligger det att ligga i så man inte skämmer ut sig totalt. Canyon är som jag skrev till Stefan lite av en drömcykel och cyklingens Maserati med sitt eleganta men ändå robusta utseende och maximal körglädje av formgiven aerodynamisk design. Likt en Maserati spinner den som en katt och växlingen är så ren som den kan bli då den även är utrustad med Shimano Ultegra Di2 (elväxlar).

Ja ni hör ju själva, rena rama cykelporren.

Provcyklade den en kort sväng när vi justerade min position samt tog dessa bilderna vilket förövrigt såg så roligt ut då jag satt där fullt sminkad med läppstift och smycken som rasslade då jag hade varit på ett annat möte innan. Det var helt sjukt, bara på den korta svängen runt industriområdet i Bålsta där Canyon har sitt lilla lager var en upplevelse av rang. Jag har aldrig någonsin suttit på en sådan grym cykel och att då cykla på en är helt bananas. Jag har sneglat Speedmax-serien flera gånger då jag beslutade mig att jag skulle byta upp mig till en tempo detta året och att nu få chansen att fortsätta året tillsammans med Canyon i min triathlonsatsning är bara så coolt. Det är framförallt coolt att Canyon som är ett sådant stort cykelmärke med flera erkända och duktiga atleter vill stötta mig i min cykling och tycker att alla nivåer är välkomna.

Jag längtar tills imorgon då jag får ta ut honom på Ekerö. Jag har en stark känsla att det kommer gå undan. En mer detaljerad rapport kommer att komma, nu ska vi lära känna varandra lite först bara. Hej!

0

Inspirationskväll med mig och Powerwoman.

Vilken fantastisk kväll vi hade igår, tack alla som kom och lyssnade på oss. Vår tanke med detta eventet var att sprida inspiration och pepp inom sporten men att även tala fritt om olika hinder man kan stöta på samt dela med oss av våra misstag vi har gjort längs vägen. För tro mig, de är många. När jag frågade Anna Wretling om Powerwoman skulle vilja göra detta med tillsammans med mig svarade hon snabbt ja och det tog oss mindre än 6 timmar innan datum var satt, inbjudan var ute och kvällen var planerad (jag älskar människor som jobbar snabbt och effektivt med mig). Dock sprängde vi maxgränsen ganska så fort för Powerwomans showroom där alla ni som anmälde er helt enkelt inte skulle fått plats. Detta problem räddades upp av Downtown Camper som bistod med lokal och fantastisk god mat.

Det var en så fin och avslappnad stämning i lokalen igår och det kom många skratt när jag bland annat berättade om när jag cyklade mitt första sprint-triathlon på en växel i 2 mil, upp och ner. Fattade inte bättre. Eller när jag råkade smörja in mig med tigerbalsam i de nedre regionerna och fick stå i kalldusch för jag fullständigt brann upp. Små misstag som blev stora misstag, exempelvis nu i Marbella när jag slarvade med utrustningen och tog helt fel simglasögon vilket resulterade i att jag simmade utan simglasögon hälften av banan och fick googla ”saltvatten + ögon + brännskador” efteråt. Det var även hög igenkänning när Anna berättade om sina ”fikapauser” i transition när hon gjorde sin första IRONMAN för hon tyckte folk stressade runt så jävligt. Ni hör ju själva, högt och lågt. Vi är inga proffs, definitivt inte jag. Jag lär mig nya saker på varje tävling och kämpar dagligen för att bli bättre i simning, att få starkare cykelben och att orka springa långt och avslappnat som mina idoler gör. Jag beundras av Anna och hennes fantastiska driv, inte bara med Powerwoman som är ett företag jag stolt bär kläder ifrån men även som atlet och person. Hennes prestation i Norseman och Ö till Ö skrämmer inte mig, tvärtom, de eggar igång ett sug, ett driv att aldrig sluta våga även om det kanske inte går som det ska alltid.

För mig handlar det inte om att vara bäst i något, inte heller snabbast eller starkast. För mig handlar det om att hitta en glädje i det jag gör, vara stolt och utvecklas. Att våga mig framåt och sprida det vidare till alla er som är där jag var för 2 år sedan, med löptights som cykelbyxor, felinställd cykel och bromsning i varje kurva för jag tyckte fart var läskigt. Jag var SÅ fel men samtidigt SÅ rätt. För jag gav mig fan på att det går att lära sig även om det ser ut som en tågkrasch.

P.s Jag glömde såklart min kamera hemma så det fick bli halvdassiga mobilbilder. Bjuder på bild där jag och Anna precis har fått höra att vi ser ut som en popgrupp när vi poserar.

Det här var bara en av många träffar, för intresset är stort och vi fick många förfrågningar att ha fler specifika temakvällar. Så vi kör snart igen, och alla är välkomna, även ni som inte cyklar, simmar eller springer. Bara man gillar rörelse och att hänga med andra likasinnade härliga kvinnor så är man helt rätt.

Tack för ni kom och tack även till EVY Technology & Bicycling Sverige.

Kram på er, ni är fantastiska. <3

0

Raceplan & tankar gällande prestation.

För någon vecka sedan när det var som mest jobbigt mentalt fick jag rådet av min coach Simon Forsberg att skriva ner förväntningarna inför loppet och ha dem som en mental kompass. Vilket jag gjorde, men tog det ett steg längre och beslutade mig för att skriva ner min raceplan steg för steg. Detta för att jag ska kunna zoona ut allt annat och gå efter min plan. Det kommer även vara nyttigt i efterhand när jag ska utvärdera loppet och skriva en racereport som jag tillsammans med Simon kommer gå igenom och med hjälp av den sätta träningen inför kommande lopp denna säsongen. Efter en avstämning med honom i onsdags gällande pulszoner samt  energiintag med hans grymma syster Louise Forsberg som är en hejjare på kost landade vi en bra plan och jag har sedan dess etsat fast den i tankarna och nu finns den även nerskriven.

Jag fick en kommentar under ett inlägg som handlade om just tävlingsnerver och att mentalt kraschlanda. Personen ifråga tyckte jag skulle låta bli att blogga under uppladdningen och jag tror en del kommer tycka att det även är lite märkligt att jag lägger ut min raceplan för allmän beskådan. För mig är det inget konstigt, att dela med mig av hur jag känner inför exempelvis tävling, både när det är förjävligt och strålande bra är en form av bearbetning. Se det lite som att alla mina tankar jag har, de far runt runt runt i huvudet på mig. Sätter jag mig och skriver ner dem, då överför jag dem från mig själv till ett word-dokument. De lämnar mig inte helt, men jag bearbetar dem till ord och lättar lite på trycket. Sen att jag får många att må bättre genom mina texter, att jag kanske ger en tankeställare eller ett gott skratt – det är fantastiskt att kunna påverka på det sättet.

Att dela med mig av min racerplan är inte heller en fråga om prestation för mig. Jag tävlar mot mig själv, för mig själv. Vill man jämföra mina tider med sina egna eller med andra så får man göra det, bara man låter mig slippa höra det. Samma sak gäller råd gällande prestation under tävling, sådana tips undanbedes. Jag ser inte det som en svaghet att våga erkänna att man har tränat hårt och VILL prestera, sen är triathlon en sport som man kan påverka till 99%. Den resterande procenten där något kan gå fel, bara för någon minut kan avgöra en hel tävling. Det kan vara penalty, cykelstrul (som kostade mig 15 minuter i Jönköping förra året), punktering, höga vågor, hal asfalt, osäkra medtävlanden som vinglar ut i höga farter etc. Det är en procent man aldrig kan förutse eller påverka, men som man måste acceptera då det är en del av tävlingen. Men att skylla på yttre omständigheter utan att se till helheten är för mig svårt, för då det är en del av den sport man utövar så får man ibland bara ta smällen och helt enkelt ta att det inte gick så bra som man hade hoppats på. Ta tex Jönköping, jag fick som sagt cykelstrul efter 5 mil där kedjan helt hoppade av och det tog på krafterna mentalt att stanna, rulla av och ordna med den innan jag fick trampa igång igen. Hade jag varit i bättre cykelform hade jag kunnat cykla in det tappet utan svårigheter. Och det hade jag klarat, med den kapaciteten jag ändå ligger på rent träningsmässigt. Men jag orkade inte, och då kan jag inte skylla på kedjan. Det var helt och hållet mitt egna fel. Det är en del av momentet och en bakläxa för mig.

Jag vill ju lyckas med mina mål, det är liksom ingen hemlighet och framförallt inte så konstigt när jag lägger den tiden på min träning. Däremot är jag medveten om att det tar tid att bli bra och jag har ingen stress. De flesta peakar runt 35-40 år. Var kommer nervositeten och stressen ifrån då? Om det inte är för själva utförandet? För det vet jag kommer vara skitroligt och stundtals jävligt jobbigt och smärtsamt. Jag kommer lida både mentalt och fysiskt, och det är helt okej – sjuk som man är går man ju igång på sådana grejer. Att tävla är hemskt och helt jävla fantastiskt på en och samma gång. Det går inte att beskriva riktigt, men det finns ju en anledning varför man gång på gång utsätter sig för det. Stressen däremot handlar om själva resultatet, det är ju här man får ett kvitto på sin träning och form. Det gör mig nervös, som att öppna ett avgörande provresultat väldigt sagt, rätta sagt i sisådär 5-6 timmar.

Okej, då har vi kommit till min raceplan. Detta är alltså min plan för dagen, varje del har en plan A och en plan B. Detta är för att jag snabbt ska kunna skifta fokus om jag känner att ena planen inte är genomförbar.

Moment 1 – Simning:
Det är rullande start från stranden och man seedar sig själv i den grupp med den tid man ska simma på. Jag kommer att lägga mig i 38 minuters gruppen, detta för att jag vill satsa på att simma på runt 40 min men inte vill lägga mig i en grupp högre då de senaste gångerna har det tagit mer energi att simma om än att hitta en position där jag bara kan ligga och nöta. Simningen för mig är ett moment som bara ska göra och kommer vara noga med att ligga på en stadig lugn puls så jag kommer upp ur vattnet med en stark känsla redo för att dra igång tävlingen på ”riktigt”. Total sträcka: 1900m.
Energi: Jag kommer trycka i mig en gel före simningen.

Moment 2 – Cykling.

Den första stigningen är ca 48 km och där handlar det bara om att cykla in en bra känsla i benen och lägga mig på en stadig arbetspuls. Banan är som sagt teknisk med många backar och branta krön vilket jag kommer känna in mig på den första etappen. Här ska jag även vara noga så att min puls inte sticker iväg över tröskeln under klättringen mot Monda, då ska jag hellre backa lite så jag inte väggar på sista klättringen som är där mitt krigande börjar, här kommer det göra ont och vara fruktansvärt jobbigt. Men det ligger i planen och jag är medveten om det, det är här mina intervaller under vintern förhoppningsvis ger sig till känna. Efter ca 48 km kommer det gå nerför mot Ojen i ca 10 km innan man vänder om och klättrar uppåt igen. Därefter är det ca 2 mil utför tillbaka till Puerto Banus där planen är att trycka på ordentligt. Total sträcka: 91 km.
Energi: Direkt när jag kommer på cykeln efter T1 (transiton mellan simning och cykel) trycker jag i mig ännu en gel och dricker några klunkar sportdryck. Därefter kommer jag vara noga med sportdryck, vatten och gels varje halvtimme.

Moment 3 – Löpning.
Här hänger allt på hur fräscha benen är efter cyklingen. Jag har dock bestämt mig att hålla mig till plan A oavsett form och kommer springa de första 10 km på ca 57 minuter och därefter öka progressivt med 5 sekunder tills jag når 19 km där jag lägger in sista växeln. 2 kilometer max tävlingsfart är vad jag har lagt in i mina träningar under våren och jag hoppas mitt knä håller för detta. För jag vill verkligen ut och rasta kroppen ordentligt.
Energi: Beroende på väder så kommer jag här köra min vanliga muta vilket är en hasselnötssnickers upphackad i små biter som jag trycker i mig de första 2 kilometrarna. Nu är det dock Spanien jag kommer tävla i och risken är överhängande stor att den chokladkakan kommer vara en smet när jag kommer fram. Jag kommer dock ha något godare som är lätt att trycka i sig är jag börjar springa. Det är helt och hållet mentalt, som en morot när man sitter på cykeln. Därefter kommer jag fylla på en gång till med en gel vid 12 km och sista biten kommer jag bara dricka vatten men annars kör jag bara på.

Mentalt kommer jag hela tiden tänka ”tanke eller känsla” så fort jag glider in på negativa tankar. Det jag menar med detta är att jag kommer sätta en liten etikett på varje känsla och sedan stoppa in dem i små fack. Är detta pleasent eller unpleasent? Okej, det är unpleasent. In med det in facket och kör vidare. Mottag varje tanke, uppmärksamma den för vad den är och fortsätt sedan. Jag har konkret fakta på att det faktiskt går då jag har gjort denna distansen inte en utan två gånger tidigare och vet att det är fullt genomförbart. Alltså kommer de flesta tankar vara just tankar och inte känsla vilket mer är om mitt knä börjar strula, jag tappar motivationen på grund av energidipp eller jag blir förbannad på en galen spanjor som susar förbi mig. Där finns det en handlingsplan. Testa att backa om knäet strular, öka energiintag och placera spanjoren i unpleasant facket.

Ångesten börjar släppa och jag kommer på mig själv att längta tills söndag. Framförallt att få jämföra min racereport med min plan dagarna efter. Var upplägget konkret? Höll jag mig till planen? Vad behöver slipas på? Vilka tankar var mest återkommande? Det handlar inte bara om att tävla för mig. Det är utvecklingen och resan dit som gör att jag gång på gång kommer på varför jag älskar sporten. Men framförallt varför jag älskar att lida. Its a love hate relationship!

0