Race Report Eilat Desert Marathon

Precis när The Veldt med Deadmau5 börjar spela svänger jag vänster upp för en liten brant stig och höjer sedan blicken. Nedanför mig sträcker den tegelfärgade sanden ut sig och bergen tornar upp sig framför mig. Som en hägring. Jag släpper ut armarna, flaxande, som en fågel, och låter benen rulla nerför den sandiga dalen som vanligtvis är fylld med vatten. Jag springer med solen i ögonen, den varma vinden omfamnar mina nakna ben och det dammar från mina lätt trippande steg som jobbar sig neråt förbi stenar, hål och djup sand som tycks svälja fötterna hela. Jag ler stort och njuter av varenda sekund då jag vet att det snart kommer vända och stiga uppåt igen. Men det är då. Jag är här nu. I just denna stund. Och jag är mer levande än någonsin.

Låt mig ta det från början. Vi snurrar tillbaka klockan till 03:55 när mitt alarm ringer och jag vaknar med ett illamående som får mig att tänka inte en utan två gånger vad som egentligen pågår. Jag tassar upp och dricker lite vatten. Det ger med sig något och jag gör mig i ordning med låg blick. Jag är inte så nervös som jag brukar vara innan lopp. Den insikten får mig att stanna upp i vad jag gör och jag sätter mig ner på sängen. Jag går igenom planen i huvudet, räknar mina gels som ligger nerstoppade i min löpväst och dubbelkollar så att min spellista på Spotify är nedladdad i offline-läge. Det känns bra. Jag har läget under kontroll. Jag ger ifrån mig ett högt ”hmpf” och går sedan ner till receptionen för att hämta min frukostlåda. Ni vet den där frukostlådan som jag anmärkte på första dagen? För er som inte kollar mina stories så berättade jag där om att jag reagerade på att restaurangen inte hade öppet för frukost under tävlingsdagen. Jag har aldrig varit med om det innan. Så märkligt att anordna lopp och inte tänka på sådana detaljer. Speciellt när loppet startar 06:00 och frukosten öppnar 06:00. Tyvärr var det en del logistiska och administrativa missar här som jag personligen tycker man ska ha koll på efter 9 år som arrangör av ett lopp. Men, det tar inte bort det faktum att jag tycker att det är ett fantastiskt lopp med så oerhört mycket hjärta.

Okej, åter till frukostboxen. Den var fixad efter viss bestämd önskan från mig. Jag skäms inte, jag drar mer än gärna av plåstret och frågar efter det andra tänker på. Och jag tycker det är sjukt viktigt med konstruktiv saklig feedback till tävlingsledningen.

Vid 04:30 var jag åter på mitt rum och åt 2 skivor med vitt bröd och ost. Sköljde ner det med vatten och lite juice samt norpade åt mig 3 små torra kakor i fickan som fick agera promenadsnacks bort mot startfållan. Gällande energin så hade jag och Mattias Reck (min coach) en plan om att inta 2 Maurten-gels i timmen samt sippa på lite sportdryck. Detta skulle ge ungefär 55 g kolhydrater. Därefter sista 15 km skulle jag dra i mig 2 gels med koffein direkt. Jag höll mig enligt plan, däremot drack jag för dåligt vilket kändes i njurarna runt 26 km.

Det är mörkt när jag ställer mig tillsammans med de andra löparna. Det suger till i magen. Snart så. 06:00 hör jag ett vrål och inser att startskottet har gått. Jag sätter iväg och inser att jag, som vanligt, håller ett för högt tempo. Jag drar ner från 4.30 till 5.30 och börjar nöta mig framåt. Jag inser snabbt efter att ha svängt in på den den långa flacken mellan de provisoriska saltpoolerna att det kommer bli svårt att hålla utsatt tempo längre fram om underlaget fortsätter att förvärras. Vilket det gör. När jag passerar 8 km så sjunker mina fötter ner så pass mycket att mina vader får jobba dubbelt så hårt. Det är stenigt och man får hela tiden passa sig var man sätter fötterna.

Jag morrar.

Solen har börjat gå upp över bergskammen och skapar ett guldigt skimmer i ökendalen där tåget av löpare ringlar sig fram. Det är makalöst vackert och jag får hämta andan flera gånger för jag blir så tagen av vyn. Mitt morrande upptar och istället blir jag tjock i halsen. En känsla av eufori blandad med ett sorts lugn sprider sig i min kropp och jag tänker på året som har gått. På min sorg men även min lycka, besvikelse och nyfikenhet över livet. Det är helt tyst omkring mig och det enda jag hör är mina andetag. Jag är en mittpunkt.

Vid 9 km märker jag hur min mage närmar sig en ordentlig kramp och jag böjer mig framåt av ilande smärta. Jag får panik. Magras? Nu? Jag brukar aldrig få magras. Jag tar en snabb överläggning med mig själv och beslutar för att inte chansa utan stannar på första bästa bajamaja. Det går en kilometer och jag spanar för mitt liv. HUR KAN DÄR INTE FINNAS EN BAJAMAJA PÅ 10KM? Nej för jag befinner mig i fucking öknen. Svetten lackar i pannan och solen som nu bränner på för fullt gör inte det hela bättre.

Plötsligt ser jag.

Är det?

Kan det vara?

Ja men tamejfan, där står bajamajor! Jag blir så glad att jag inte ens bryr mig om att bli irriterad över att de bara har ställt fram 2 stycken. Nu i efterhand undrar man ju över idiotin. Men just där och då skulle jag kunna kyssa den gröna lilla lådan.

Flyger fram efter mitt besök och säger åt mig själv att inte haka upp mig på tidstappet. Jag fick stå och vänta i en kö i säkert 6 minuter och sedan tog det ytterligare någon minut. Nu i efterhand inser jag att det var det som fick mig att tappa min pallplacering. För ja, jag kom 4:a i min age group och på 16 plats overall av 3000 deltagare. Kan ni fatta? Knappt så jag gör det.

Men jag är inte bitter. Nej, faktiskt inte. Jag hade kunnat springa in de minuterna vilket jag ej gjorde, och det måste jag jobba på framöver. Bli snabbare, starkare. Det är bra motivation för mig själv. Den enda jag tävlar mot är mig själv.

Passerar 13 km och undrar vadihelvete det är som händer. Benen är tunga, min andning låter värre än Plura på löpbandet och det sticker i fotsulorna. Jag biter ihop, borrar ner blicken och tuggar på i ytterligare 5 km innan jag märker att jag möter folk. Ah, de är på väg tillbaka från vändpunkten inne i dalen mellan de två stora berg som omger oss. Det tar några minuter och sen är jag där jag med, vid konen, som om livet hängde på det. Jag börjar springa på och märker hur lätt det går. Jag tittar på klockan och ser hur 6 tempot byts ut till ett lekande lätt 4.50 tempo. Vad fan är det som händer? Då inser jag att jag precis har klarat av den första stigningen. En lång stigning i sand som aldrig tog slut. En sådan där som suger ur musten ur benen. En sådan som kan vem som helst att börja svära högt. Och nu var jag på väg nerför den. Jävlar, nu gick det undan.

Vid 23 km börjar jag och 3 andra killar springa om varandra. Vi följs åt och växlar om varandra likt en belgisk klunga. Jag skrattar för mig själv när den ena killen tittar surt på mig när jag springer om och faller tillbaka när han gasar på förbi mig för tredje gången. Jag tänker på att han kommer ta slut. Sen växer hornen och jag fortsätter min tanke om att det vore väldigt bra om han tog slut och så ökar jag på lite till så jag springer förbi dem och fortsätter sedan med flaxande armar ner för dagens andra dal.

”Höken till örnen, höken till örnen! Here i come!” flabbar jag för mig själv och springer på.

Vid 31 km börjar jag känna av svanken, troligtvis för den icke starka hållningen som sanden frambringar. Jag passerar en vätskekontroll och häller en flaska vatten över huvudet och svänger ett krön där jag passerar en tidtagningsmatta. Det märks att vi börjar närma oss civilisationen igen. Jag fortsätter upp på en sandbank och framför mig breder en lång raksträcka ut sig. Jag ser knappt personerna långt där framme av luften som dallrar i solen. Jahapp, dags att plocka fram det där pannbenet mumlar jag för mig själv och förbereder mig på en lång och inte så rolig stund.

Jag tänker på allt och ingenting. Musiken gör mina rörelser rytmiska och jag sjunger med i en låt med Machine Gun Kelly. Mina ben är trötta, min diafragma känna som ett stort blåmärke och jag hör min egna andhämtning som en bas till musiken.

7 km senare ser jag något vitt. En hägring! Herregud ÄR DET HUS?!

Helvete. Jag tittar på klockan och inser att mina chanser för att komma under 4 timmar gick åt helvete precis där. Jag har 4 km kvar och klockan tickar över 3.50. Jag ger det dock ett försök och pressar på ett par meter men har ingen kräm kvar i benen. Inser mig besegrad och faller in i ett behaglig tempo samtidigt som blicken är stadigt fokuserad på den vita byggnaden där målgången är.

Det finns ingenting som stoppar mig nu. Sista 100 meterna svävar jag fram. Jag plöjer framåt som om jag inte har gjort någonting annat. Helvete vad bra jag är. JAG ÄR I MÅL på strax över 4 timmar.

Jag irrar omkring en stund innan jag sätter mig ner och börjar gråta. Två män kommer fram och frågar hur det är med mig. Jag ler och svarar att det är fantastiskt. En annan man, en av de jag sprang med under loppet, kommer fram och ger mig en high five samt berömmer min löpning. En annan kille kommer fram en stund senare och säger att mina gröna shorts fungerade som hans pacer. Han fokuserade på dem när det var jobbigt och tryckte på när jag ökade. Han tackar för bra löpning och ger mig en kram. Jag skrattar och mumlar något som jag knappt förstår själv.

Det vibrerar inom mig. Hela mitt väsen, varenda cell i kroppen är närvarande. Jag kollar ner mot det azurblåa vattnet, på palmerna, mot bergen där jag spenderade min morgon springandes och ler stort. Jag gjorde det. Jag genomförde Eilat Desert Marathon. Och jag gjorde det jävligt bra.






165

Race Report KIA Fjällmaraton 2019

I samarbete med Kia

Att springa en fjällmara är inte bara mer påfrestande än en vanlig mara men även en mental upplevelse som slår mycket av det jag tidigare har gjort. Och när jag ligger här i sängen i mitt stora rum på Copperhill Åre med en rykande kopp kaffe vid sidan om mig som jag haltande gick ner till frukosten för att hämta blir jag varm i bröstet. Varm av upplevelsen och av människorna jag har träffat under helgen. Utanför fönstret tornar Åreskutan upp sig och jag känner i hela kroppen vad jag åstadkom i lördags.

Denna tävlingen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men samtidigt så är jag glad över den. Uppladdningen inför den var katastrofal. Med trasig höft, mindre träning än vanligt, ett par stökiga veckor privat som slutligen ledde till att jag spenderade dagarna innan loppet med att varken äta, sova eller ha någon som helst ork att ge mig själv den mentala pepp som krävs för att genomföra ett sådant lopp. Och när jag kvällen innan stod och packade väskan mindes jag knappt vad som behövdes för att springa ett lopp. Misären var ett faktum. Jag var en vrak.

Men då detta delvis är mitt jobb och jag har förpliktelser, samt skulle köra med min vän Manne som jag såg framemot att dela denna upplevelsen med så fanns det bara en sak att göra – sätta sig i bilen tidigt på fredag morgon och köra de 6.5 timmarna upp till Åre. Bilen, min Kia Niro Plug In Hybrid, en fantastisk vapendragare när det kommer till roadtrips då den rymmer allt och lite till tog oss smidigt och bekvämt upp genom ett böljande vackert Sverige och det slog mig gång på gång vilken tur vi har som lever i ett land med sådana kontraster när det kommer till natur.

Låt oss spola fram till Åre. Fredagen bestod av nummerlappsuthämtning nere Åre by, tidig middag på hotellet och därefter, som är något av det bästa inför lopp, taktikupplägg och förväntansfulla tankar om hur det skulle bli. Ni vet den där pirrande känslan. Nervositeten. Lyckorusen som forsar igenom ens kropp när tankarna snuddar vid vad man är på väg att göra.

Jag la mig 21:00 men somnade inte fören 02:00. Det började fantastiskt bra.

05:30 vaknar jag med ett ryck. Larmet tjuter och jag vänder blicken mot fönstret. Bakom dimman och de lågt hängande molnen skymtar jag berg och känner hur det hugger till i hjärtat – det finns nog inget bättre än solida höga berg som aldrig ger vika när allt annat rasar. Det skulle jag ta med mig upp. Det går inte att rasa Joanna, inte utan att resa sig upp igen.

07:30 kör vi till Trillevallen (målgång), parkerar bilen och kliver på shuttlebussen som ska ta oss till Vålådalen där starten går. En timme senare står vi i en ringlande toalettkö vid starten och börjar känna oss lite smått stressade. Ingen av oss har fått gå på toaletten och det börjar bli ont om tid. Jag ser hur Manne börjar flacka nervöst med blicken. Kommer han bajsa på sig? Han försvinner bort för att pröva lyckan på en annan toalett. Jag stirrar på klockan. 2 minuter innan startskottet går springer Manne mot mig och jag vrålar ”det var fan på håret!”. Vi skrattar åt paniken som uppstår innan loppet ens har startat och drar iväg med klungan när skottet går och jojkande visor spelas från högtalarna. Jag blir tagen av stämningen och vetskapen att jag har 6 timmars jobb framför mig. Sväljer klumpen i halsen som börjar bildas och känner hur tårarna bränner. Det är som att sorgen letar vägar ut genom andra känslor och jag tar några djupa andetag för att leda tillbaka den på plats igen.

Första stigningen, och även den längst och högsta, är upp mot Ottfjället. Efter ca 8 km och en stigning på 1200 höjdmeter börjar en lång och böljande utförslöpning ner till Nordbotten. Här är jag stark och lätt på fötterna. Jag släpper och springer. Och kan inte tänka på någonting annat än att placera fötterna rätt och hålla blicken stadig. Det ger mig ny energi och all träning i vår visar sig från sin allra bästa sida – dags att casha in allt slit!

Tyvärr så blir den andra stigningen inte lika lätt som den första. Sömnbristen och det i princip obefintliga energiintaget under veckan kommer ikapp mig. Jag är blek, yr och stegen sviktar. Manne ser oroligt på mig och trycker i mig fler gels och tvingar mig att dricka ännu mer. Stigningen upp mot Hållfjällets turiststation kallas läglig nog för ”väggen” då den både är brant och teknisk. Fantastiskt lägligt tänker jag och undrar om det är här livet kommer ta slut, på en stenbumling på ett dimmigt fjäll högt ovanför resten av världen.

Vätskestationen tornar upp sig som en hägring och jag trycker i mig saltgurka och fyller på mina flaskor. Vi sätter av mot Ottsjön via en toppassage på 900 m.ö.h. Jag får en salttablett av en man som har så snälla ögon att jag nästan inte kan motstå min impuls att krama om honom. Jag nöjer mig med att tacka innerligt med en handen på hans arm och sätter av genom skogen, bakom den outtröttliga Manne vars mission tycks vara att få med mig levande genom passagen.

Vi passerar 21 km och jag är inne i någon sorts kamp med mina tankar. Min puls är konstant skyhög då jag inte kan andas ordentligt då klumpen i min hals riskerar att explodera om jag släpper på kontrollen. Hela min tankeverksamhet läggs på att inte bryta ihop av det som händer utanför loppet och mitt självförtroende är som bortblåst. Det enda jag hör i mitt huvud är att jag lika gärna kan lägga av, för jag är ändå inte värd något. Här tänker jag en mordisk tanke om min löppartner som springer framför mig och beordrar mig att fortsätta framåt med glättig röst. Undra om någon märker om jag puttar ner honom? Jag biter ihop och väser något ohörbart. Fortsätter. Varenda steg känns som ett slag i hjärtat. Jag hinner tänka ”om jag överlever det här så överlever jag vad som helst..” men får ganska genast stanna upp när jag ser hur en kille lutar sig mot trädet med dimmig blick. Jag ger han en av mina gels och säger åt honom att andas 20 gånger med upprätt kropp och stängda ögon. Han nickar och ser mig i ögonen, jag tittar tillbaka på honom. Vi förstår varandra.

Vid 26 km händer något, jag får tillbaka livslusten och även om min puls fortfarande är högre än normalt så känns det lättare och jag får tillbaka lite av mitt självförtroende. Fjäll bytts ut mot teknisk skog och klättringen mot Ytterstvallen fortsätter. Vi stannar för lite cola och kanske de godaste chokladbollarna någonsin innan vi fortsätter mot Vällistes topp (1025 m.ö.h) innan jag trycker i mig den sista chokladbollen tittar jag på Manne och tackar honom för att hans stöd. Jag hejjar på honom när han springer framför mig och imponeras över hans utveckling. Han är stark och trivs med att ha han framför mig även det känns skönt att då och då springa före och känna mig lite stark. Jag tror dessa växlingar hjälpte mig att hålla ut när det var som värst. För även om min kropp är fräsch och hade kunnat springa på så är som att min hjärna har satt upp en blockad. Som om den hade klippt av kontrollen över min kropp och inte lyssnar alls.

Nu går det utför och jag känner hur smärtan i både knä och höft har ökat från en lätt trea till en nästintill förlamande åtta. Varje steg känns som att någon drämmer till mig med en slägga från sidan och jag tänker att nu viker sig benen. Jag börjar vråla. Det är det enda sättet för mig att fortsätta. Hålla fart, vråla ut smärtan och fokusera på att hålla bålen stark för att inte hamna i fel position. Manne springer bakom mig i lätt chock. Han skrattar nervöst när jag vrålar att det här måste tamejfan vara värre än att föda barn. Jag är förbannad. Det känns bra. Klumpen i halsen har slutat strypa min andning. Pulsen ligger stabil. Sprang jag mig igenom alla stadier av misär? ÄR DETTA ANDRA SIDAN?

Sista biten genom skogen går bra, vi springer på och jag hör Mannes röst bakom mig ”Braaa fart, nu kör vi!”. Jag känner mig levande. Jag hör mina vänners ord i mina tankar. De bär mig. Det finns ingenting jag inte är värd och framförallt, det finns ingenting jag inte klarar.

Efter 2 km på en kuperad slingrig stig hör jag bjällrorna. En liten skylt visar att det är 500 meter kvar. Vi passerar en dunge och ett litet trähus där 5 män i bar överkopp sitter i en liten pool med varsin öl. Hinner tänka att det är Ockelbomaffian (ja, vi har stalkat sönder dem den senaste tiden) och ger dem ett leende. Fyfan vad snabba de är säger jag till mig själv. Sjuka jävlar, nej blonda kenyaner! Jag dividerar med mig själv om vad jag ska kalla dessa löpargudar medan Manne springer bredvid och hetsar att vi ska öka sista biten.

Vi springer i mål och när jag tar kliver över mållinjen skriker hela min kropp, hela mitt väsen, hur förbannat lycklig lottad jag är som utsätter mig själv för detta. Jag kramar om Manne och säger åter igen hur glad jag är över att han ville göra detta med mig.

Jag haltar bort till sjukvårdstältet och ber om smärtstillande med darrande röst. En lång kille med pigga ögon läkarjacka pratar lugnt med mig och jag kan riktigt se hur han analyser mitt sinnestillstånd. Jag ler och motar bort impulsen av att ta hans pillerväska och vända den upp och ner. Vråla att han ska ge mig det starkaste han har. Jag håller ihop det. Kan inte tappa det nu. Har haft x antal timmar på mig att tappa det.

43.5 km löpning upp för 3 toppar med sammanlagt 2100 höjdmeter. Låt det sjunka in. Jag börjar tro att det är någon sorts förbannelse att jag ska köra mina mest utmanande lopp när jag är som mest trasig. Jag skrattar när jag skriver detta.

Man blir väldigt ödmjuk i sin löpning efter ett sådant lopp. Jag blir något mjukare. Men framförallt blir jag inspirerad att spendera mer tid i fjällmiljö. Mycket av dessa känslorna beror på att tävlingen, fjällveckan i Åre (Tour de Fjällmaraton) var riktigt bra arrangerat. Funktionärerna var helt fantastiska och aldrig förr har jag fått så god energi under ett lopp. Banan var och kommer att vara en av finaste jag har sprungit. Jag är oerhört tacksam över att få göra detta och att Kia vill jobba med mig. Jag hoppas verkligen det blir ett nästa år, för ni verkar onekligen vara en hel del som vill hänga på då. Jag kan verkligen tänka mig att vara uppe under hela veckan då. Hade velat springa Salomon 27K, Copper Trail samt Fjällmaran.

Innan jag avslutar vill jag bara tacka er som kommer fram och hälsar mig på mig. Jag uppskattar det så oerhört mycket. Det är häftigt när stora löpare ger mig en klapp på axeln och berättar att det är roligt med min avslappnade inställning till allt jag tar mig för. Och du som kom fram och gav mig en kram när jag stod lutad bakom ett träd och stirrade på en buske. Tack.

Nu återstår det bara för mig att klura ut hur jag på enklast sätt löser en träningsvecka till fjälls. Men det är ett kommande projekt. Hej

114

Race Report: Ragnar Race Mälaren

Nog för att jag visste att det skulle bli tufft, annorlunda och ett kul socialt experiment. Men att det skulle bli såhär roligt och att min löpning skulle kännas såhär bra gjorde mig lite överrumplad. Ungefär hälften in i loppet fick jag ett sug att köra Ultra-varianten på loppet. Istället för 10 personer i laget så är man 5 personer vilket betyder att man kör 6 sträckor istället för 3. Det överraskade mig men när man tänker efter – har jag någonsin gjort någonting som inte har överraskat mig? Troligtvis inte.

Men nog om vad som ligger framför mig, vi backar bandet till lördagsmorgonen när vi i bil nr 2 checkade in vid växlingstation 5. Bil nr 1 hade då varit igång sedan 07:30 och sprang sina 5 sträckor från Mariefred till Eskilstuna där vi stod redo och väntade.

Bil nr 1: Felicia, Alexandra, Niklas, Helena och Oscar.
Bil nr 2: Joanna, Lovisa, Hans, Jessica och Elin.

Lite innan 13:00 hör vi speakern vråla att lag nr 2 ”Team Reebok One” ska göra sig beredda då deras löpare är på väg in. Några sekunder efter ser vi Felicia komma i full fart. Jag blir så stolt över min vän, som var mer nervös än pepp när jag frågade henne om hon inte ville vara en del av laget. Och här flög hon fram med svett som sprutade åt alla håll och ett stort bestämt, men brett, leende på läpparna.

Vid 14:00 står jag redo vid växling nr 8 och gör min spellista (Summerburst 2019) samt klocka redo. Det är 26 grader i skuggan och funktionärerna ber mig gång på gång att ställa mig i skuggan för att minimera risken att bli mer överhettad. Min puls är i 110 fast att jag bara står still och jag känner hur den berömda tävlingsångesten kryper fram längs ryggslutet. För er som inte känner mig i tävlingssammanhang så får jag till 99% alltid ångest precis innan ett lopp. Jag har accepterat det och försöker hitta sätt att göra det till något användbart under loppet. Ibland går det, ibland inte. Denna gången lät jag ångesten sätta sig på min axel och pocka på min uppmärksamhet. Jag frågade den vänligt men bestämt ” är det något att ha ångest över ” och fick ett släpande ”neeeej, inte egentligen..” varpå jag svarade ”dåså, sitt där men håll käften då.”. En minut senare får jag det orangea armbandet på min handled av en spurtande Jessica och jag drar iväg. Min första sträcka är 14.7 km (visar sig vara 14.8km) och jag ser en svart prick långt framför mig på den böljande landsvägen strax innan Tumbo. Med dunkande house i lurarna hittar jag snabbt ett tempo som känns behagligt men ändå drivande och jag fokuserar på att hålla blicken alert efter de små blåa skyltarna som agerar vägvisare. Det är varmt, jävligt varmt, och jag börjar efter ett par km känna hur mina kinder pulserar av värme. Min klocka piper till och jag passerar 5 km på 22 minuter. Det var som fan, det känns inte som att jag springer fort. Jag svänger in på en liten grusväg med lutning uppåt och känner hur jag får äta upp min hybris när det börjar kännas tungt. Men så ser jag en svartklädd rygg med Crossfit Berlin skrivet på ryggen. Mina horn växer och mitt Polska blod börjar koka ännu mer än vad det redan gör i solen. Jag beslutar mig för att hålla mitt tempo men saktar in ett par steg för att dricka ett par klunkar från vattenflaskan Hans står och håller mot mig där jag passerar dem vid vägrenen innan jag släpper ut min långa ben igen med siktet inställt på tysken.

Landsvägen slingrar sig framåt utan någon som helst skugga. Klockan piper till på 47 blankt när jag passerar 10 km och jag tänker ”sprängs jag inte nu så är det ett mirakel”. Jag känner mig som en Tjernobyl reaktor som går på högvarv. Blicken är dimmig och asfalten suddas ut framför mig. Men allt är sekundärt då Tysken nu är 3 meter framför mig och jag hör hur han flåsar högt. Jag beslutar mig för att öka i början av en längre backe för att kunna gasa på ytterligare nerför och där tjäna in ett par extra meter. Precis när jag passerar honom och hojtar ”hey, come on, great work!” så hör jag hur han släpper ut ett långt och nedbrutet ”fuuuuuuuccck”. Stackarn, det är inte roligt när Polska Faran är i farten tänker jag och ler för mig själv. Svänger in på en större väg mot Kungsör och ser vår minivan stå vid vägrenen. Halleluja! Tar emot sportdrycken och sprutar i mig två stora klunkar och hör hur resten av laget skriker sig hesa.

Passerar 13.8 km och börjar få panik. Var i helvete är skylten som markerar att det är en kilometer kvar? Nu gör det mesta ont och jag börjar ifrågasätta mitt val av sport. Ångesten knackar mig på axeln och undrar om det inte är dags att kasta in handduken. Det råder fullkomligt kaos i mitt huvud av värmen och jag hinner tänka att jag har sprungit fel. Men så ser jag den lilla blåa skylten och inser då att de har mätt fel, och att sträckan är längre än informerat. Okej, en kilometer kvar. Detta löser du! Springer in på 1.10 och vrålar av lycka. Helvete – är det mitt livs bästa löp? Jag tror fan det!

Skickar iväg Lovisa och sätter mig i bussen för att köra vidare för att hinna langa vatten till henne samt släppa av Hans för sin växling. Hela jag kokar. Men det spelar mindre roll för jag är så förbannat glad.

Lovisa springer på bra och hela laget hejjar på henne inne i Kungsör. Vi får reda på att vi ligger över en timme före och leder. Det är både bra och dåligt. Bra för att vi alla springer snabbare än vi har trott men mindre bra för att vi nu inser att vi har fått en alldeles för tidig starttid vilket innebär att Hans inte får gå i mål före 17:00. Gör han det så får vi penalty på en timme och blir tvungna att hänga kvar en timme innan vi släpper iväg Helena från bil nr 1. Så vi tar ett gemensamt beslut att ringa Hans och be han att maska i en halvtimme. Så Hans får promenera in Kungsör medan vi står vid växlingsområdet och håller koll på tiden. 17.01 springer han in och vi löser av med Helena. Sådärja! Först ut igen, nu har vi ca 3.5 timme innan vi går på igen. Dags för en hamburgare på MAX och lite chill.

Vi anländer till Västerås Camping efter att ha tagit en snabb dusch och har sedan en helt fantastisk kväll på bryggan. Solen skiner, folk badar och det luktar sommar. Det går inte att få mer Svensk sommar idyll. Jag känner mig lyckligt lottad som ger mig själv chansen att göra sådana här saker i livet. Tänk vad mycket jag får se och uppleva.

Klockan börjar närma sig 21:00 och vi förbereder oss för att släppa iväg Elin. Jag byter om och gör mig redo för min andra sträcka som börjar vid Västerås Flygfält, går förbi Klinta och slutar strax efter Irsta. Det är en sträcka på 8.4 km och jag ser framemot den då det börjar bli svalare och det känns pirrigt att springa elva på kvällen.

Jag drar iväg och förvånas över hur fräscha benen känns. De trummar på och när teamet kör förbi mig hör jag hur Lovisa vrålar ”She is an IRONWOMAAAAAN! Kolla på STEEEEGET!”. Jag börjar nästan gråta där och då. Jag tjuter ”YES I AAAAM” och vinkar där jag springer som en gasell in i den svenska sommarnatten. Åh..Jag börjar nästan gråta nu när jag sitter här och skriver inlägget. Vad löpning kan framkalla känslor. Det är helt sjukt!

Efter 4 km blir jag attack-kissnödig och får panik. Helvete, jag kan inte vika av någonstans NU?! Så jag tar ett snabbt beslut, sätter mig bakom en kon i en rondell och kissar. Två mopeder gasar förbi mig och tutar hysteriskt och jag hinner tänka att jag bjuder på den innan jag drar upp shortsen och fortsätter springa i mitt 4.20 tempo. Tyvärr hinner ett lag komma ifatt mig på den korta stunden jag har stannat på och vid 7 km spurtar han förbi mig. Jag kommer in i växlingsområdet 10 meter efter honom och kokar, denna gången inte av värme utan av någonting annat. Helvete vad lack jag är.

Efter att Lovisa och Hans har sprungit sina sträckor parkerar vi i Bålsta IP. Klockan är nu 02:00 på natten och vi alla är rejält trötta. Vi beslutar oss för att sova i bilen. Överallt omkring oss ser ligger utslagna människor i sovsäckar och det hela känns rätt surrealistiskt. Jag kryper ihop och somnar till en halvtimme innan jag vaknar igen av att fler bilar kör in på parkeringen. Sen kan jag inte somna om och när klockan ringer vid 04:00 är jag ett vrak.

Alla lag är samlade när Felicia spurtar in och Elin drar iväg på sin sista sträcka. Det går undan nu och vi har siktet inställt att ta så många roadkills så möjligt (när man springer om ett annat lag). Vid 06:00 startar jag min sista sträcka, då från Kungsängen till Görvälns slott. Här är jag inte tuff. Kroppen känns tung, jag har ätit och druckit dåligt samt fått minimalt med sömn. Dessutom är sträckan klassad som mycket svår och det skickas sms från tävlingsledningen att löpare som springer denna sträckan måste vara uppmärksamma på att följa den snitslade banan då det är lätt att springa fel i skogen. Det känns som att det är upplagt för att gå åt helvete.

Jag drar iväg och bestämmer under mina två första kilometer att hålla 4.50-5.00 tempo men att i backarna släppa på farten rejält. Det visar sig vara en bra taktik då börjar hugga i min höft redan efter 5 km. Varje steg med högerbenet känns som en skarp smäll från sidan och det strålar ner mot utsida lår. Jag blir dock inte så orolig då smärtan har en naturlig förklaring och jag är helt enkelt överansträngd. Efter 10.1 km ser jag skylten under en liten gran i skogen. En kilometer kvar – sen är jag helt färdig! Jag sänker volymen i lurarna för att inte missa om någon kommer upp bakifrån, allt för att slippa bli ett roadkill själv, och trycker på.

Hela laget, båda bilarna, samlas på Ekerö för att vänta in Hans som springer den sista sträckan och springer därefter in i mål tillsammans. Vi är trötta och svettiga men helt lyriska. Vilken grej! Vilket dygn!

Jag är så oerhört stolt över alla i laget och så glad över att få göra detta. Tack till Reebok Nordics för att ni skickar iväg mig på sånt här, det är sånt här som gör mitt ambassadörskap för er guld värt. Att få representera er i ett lag fyllt med människor som står för exakt det vi vill förmedla med vår träning är helt guld värt.

Att våga, utmanas och göra det tillsammans har varit vårt motto denna helgen och vi haft så jädra roligt. Så pass att jag redan funderar på nästa lopp. Hur coolt vore det inte att dra till typ USA eller Sydafrika och springa något liknande?

Jag tror jag har hittat min sport i livet – göra galna lopp, rapportera om dem och ha jävligt roligt längs vägen.








0

Race Report Stockholm Halvmarathon

Visst är det lustigt det där med löpning. Hur normaliserad en distans blir efter ett tag. Hur man kommer till en punkt där man utan att reflektera över distansen säger ja till en startplats till Stockholm Halvmarathon då man ”ändå ska springa långpass” den dagen. Ni får ursäkta, det kanske låter nonchalant och jäkligt pretto men det fantastiskt häftigt för mig att ha kommit så långt i min löpning och faktiskt kunna ta så lätt på en distans som 21.1 km. För ja, jag ska ju ändå springa den distansen – så varför inte göra det med tidschip och en jädra folkfest?

Så med den inställningen så bestämde jag mig en vecka innan att köra vilket dessutom Natalie också skulle göra, så vi beslutade oss att teama upp och springa ihop då vi båda skulle köra på relativt samma tempo. Mitt mål var att komma runt på ett jämt tempo utan att blåsa ut mig totalt. Det var trots allt ett träningspass men kände ändå att jag ville köra på under 1:45.  Det är en realistisk tid som är fullt möjlig men med rådande situation så visste jag helt enkelt inte hur det skulle gå. Jag sover ju som sagt fortfarande rätt dåligt, nacken strular och min energi tar tvärstopp vissa dagar. För kunde jag dippa men ändå ha 30% kvar att bränna på med men nu är det helt stopp. Jag har fortfarande inte fått tillbaka glöden helt, varken psykisk eller fysiskt.


Vid 14:00 hämtade vi ut våra nummerlappar och snackade lite strategi. Det var varken nervöst eller stressigt, vi är båda rätt vana vid lopp och vi skämtade om att det kändes lite märkligt att springa utan att ha simmat och cyklat före. Stötte på Anna och Desiree som också skulle springa. Kramkalas och powerpepp av magiska kvinnor. Stämningen var på topp…tills jag upptäckte att jag saknade min mobilhållare vilket jag i panik fick ringa ner Calle för som lyckligtvis var hemma. Jädra tur man bor nära Slottskajen. Pjuh! Sen blev det lite bråttom att lämna in väskorna och det var mitt i allt tumult jag tappade bort Natalie. Jag provade att ringa henne ett par gånger samt skrev ett par sms. Det ekade tomt på svar så jag beslöt mig att ställa mig i startfållan och leta efter henne där då vi hade sagt tidigare på dagen att starta i grupp B.

Jag missar helt i jakten på Natalie att ställa mig vid 1.45 gruppen och hamnat bakom 1.50 gruppen. Helvete. Jävla miss av mig och blir irriterad över vad som väntar mig. Tanken på att kryssa mellan hundratals människor och redan vid start börja pressa gjorde mig lite irriterad men jag lyckades skaka av mig det rätt fort. Solen sken, folk var taggade och jag hade precis fått en kram av en tjej som hade anmält sig på grund av mig. Hybrisen över detta faktum gjorde mina steg lätta när väl startskotten gick.

De första 5 km gick bra. Jag tappade fart på att kriga mig fram de första två kilometrarna men sen lossnade det och jag rundade Kungsholmen med lätta steg och ett leende på läpparna. Kollade på klockan och såg att jag hade kört 5 km på 25 minuter vilket jag var oerhört nöjd över, speciellt när jag knappt var andfådd och hade bra tryck i benen. Fortsatte förbi Rålis och fram på Norr Mälarstrand när jag plötsligt hör mitt namn…

….där kom Calle på cykel och vrålade mitt namn! Tjoho! Hej hej! Det gav extra tryck i steget och jag fick fart. Passerade 10 km på 49 minuter vilket jag blev lite missnöjd med nu när tävlingsdjävulen kom igång i mig och farten hade skärpts. Skärpning Swica väste jag för mig själv, det är ingen hets läxade jag upp mig själv. Fortsatte vidare in mot Gamla Stan, passerade 14 km och kom över till Södermalm när jag kände hur ryggen sakta men säkert började låsa sig. Fan i hela helvetets jävla skit helvete. Inte nu när jag hade ett flow. Jag saktade in och fokuserade på ett jämt, löst och ledigt löpsteg med blicken fast i nacken på killen som sprang framför mig. Tuggade på med en sinande energi och norpade åt mig en gel som delades ut nere på Söder Mälarstrand. Blev livrädd att energin helt plötsligt skulle ta slut och jag skulle vägga. Man vet ju aldrig med mig nuförtiden muttrade jag bittert och fortsatte mala kilometer efter kilometer.

När jag passerade 19 km tryckte jag på det sista och hann tänka att det faktiskt hade gått rätt fort ändå. Det kändes bra rent löpmässigt och hade jag inte haft min lilla fadäs med nacken som strålade ner mot ryggen hade jag nog kunnat ta ett PB. Den insikten fick mig att sträcka på mig och ta jävligt stora steg in sista biten mot målet. Att gå i mål var liksom…nej fan, det var ingenting jämfört med den insikten. Jag insåg där, efter 20.8 km bara ett stenkast från målet hur långt jag hade kommit med min löpning. Med min träning. Jag hann tänka på nästa år och fantiserade var jag skulle befinna mig då. Om det känns såhär lätt att springa på 1.46 när jag för ett år sedan krigade mig fram att ens klara av 1.48 så finns det ju inga gränser på var jag är om 1, 2 eller rentav 10 år. Kroppen är fantastisk och jag har inte bråttom. Allt har sin tid och bara jag har roligt på vägen så kommer allt lösa sig.

Ser redan framemot nästa års halvmarathon för det var sjukt roligt. Vilken folkfest och dunderpublik! Så oerhört bra arrangerat och riktigt kul att springa ett lopp på eftermiddagen för en gångs skull. Vi ses nästa år, då jädrar ska förutsättningarna vara lite bättre för mig.

0

RACE REPORT IRONMAN KALMAR 2018


Den efterlängtade race-reporten är här! Som många av er har längtat efter den. Det är SÅ roligt med race-reports och jag blir väldigt glad över att ni är så många som uppskattar mina. Jag älskar att springa lopp, jag älskar allt kring ett lopp och jag älskar verkligen att skriva om dem. Nu har loppet sjunkit in ett par dagar och jag har analyserat min prestation. Det finns mycket som jag kan göra bättre, men det finns även en hel del som under detta året tack vare stenhård träning gett resultat.


Låt mig ta det från där jag slutade i torsdags (läs pre-race inläget här). Efter några timmars jobb och frukost begav jag mig bort till expon för att möta upp Malin, Anna och Maria för lite simning. Det var mitt första simpass på sedan olyckan och jag var lite nervös. Tänk så gick det inte alls? Vad gjorde jag då? Efter lite trixande med simglasögonen då jag fick byta från Tommys glasögon till Marias som satt bättre. Jag crawlade ett par hundra meter och kände mig lugn. Gick tillbaka till hotellrummet, bytte om och gav mig sedan ut på cykeln med Anna och Maria. Vi körde ca 40 minuter och jag låg i tävlingsfart för att ”känna” igenom benen samt vänja mig vid justeringen som gjordes dagen innan. Jag kände mig lite som en kalv på grönbete och skakade lite när jag blev omkörd av ett gäng som i princip slickade sidan på mig.  Fan, det måste släppa imorgon tänkte jag när jag rullade tillbaka till Kalmar.

Efter cyklingen åt jag en väldigt klen lunch som bestod av en skål sötpotatispommes och en kula glass. Mitt energiintag var katastrofalt under hela veckan då matlusten har varit sisådär efter olyckan och att dessutom dras med tävlingsnerver gjorde inte det hela bättre. Checkade in cykeln vid fem, mötte upp Calle för pasta och ett glas rött på Ernesto och la mig sedan i sängen där jag gjorde ett svagt försök att trycka kakor. Gick sådär. Somnade med kakan på magen vid nio och sov som en stock tills klockan ringde 04:00.

Som alltid på tävlingsdagen grips jag av brutal ångest. Jag undrar vad fan jag egentligen håller på med och får en metallisk smak i munnen. Det brukar släppa vid frukosten ca 20 minuter efter uppstigning och gjorde även denna gången. Åt en 2 mackor och drack några glas juice och begav mig sedan bort till transition för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels, sportdryck och förbereda cykeldatorn.

”…just idag är jag stark, just idag mår jag bra..”

Jag minns det så starkt, minuterna innan allt drar igång och Kentas låt som ljuder över hela hamnen. Den spelas alltid vid simstarten och det är så känslosamt. Folk skrattar, står sammanbitna, fokuserar, gråter, hyperventilerar, kramas, ger varandra high fives, mumlar, stirrar stint ner i marken och sjunger med. Det är tusentals känslor samlade på en och samma plats klockan 07:00 på morgonen där havet ligger blankt och solen värmer våra våtdräktsklädda kroppar.

Jag kommer i vattnet och börjar crawla med lugna tag, det är stökigt och jag försöker parera från sparkar och slag då min näsa inte klarar en smäll till. Har lagt mig längst fram i 1.30 gruppen. Min plan om att simma på 1.20 som jag har tränat för är inte längre aktuell så nu fokuserar jag enbart på att ha en så behaglig simning i ytterkant så möjligt. Första tusen meterna går bra och får in ett flow. Vid tvåtusen meter börjar det göra ont och jag byter glasögon med ett par jag har runt låret. Fortsätter crawla långt utanför bojjarna för att inte hamna i klungan och noterar att jag kommer simma 200 meter extra denna morgon. Så får det vara hinner jag tänka innan jag får nog och drar av mig simglasögonen. Fan, det går inte. Jag får fortsätta utan simglasögon. Sista biten kniper jag hårt med ögonen då det känns som att jag ska få rabies i ögonen av det lätt stinkande vattnet. Kommer upp på 1.44 och skrattar, herregud, en full ryss hade simmat fortare än det där.

Kommer upp från vattnet, drar av mig våtdräkten, trycker i mig en gel och drar på mig hjälm, skor och nummerlappen. Rullar ut med cykeln och hör ett vrål. ”KOM IGEN NU SWICAAAAA!”. Herregud, hur många är ni egentligen hinner jag tänka och fylls av värme. Drar iväg på cykeln och känner mig stark. Plockar en efter en uppför Ölandsbron och snittar 30.5 km/h. Det känns bra, det känns riktigt jävla bra och börjar mentalt övertala mig själv att våga trycka på. Motar bort rädslan och tänker ”det här är terapi, upp på hästen igen Joanna”. Den känslan håller tyvärr inte i sig och vid ca 40 km smäller det till i nacken. Jag reser mig hastigt upp från tempoposition (när man ligger ner i aerodynamisk position i tempopinnar) och skriker rakt ut. Helvete, vad var det som hände? Sträcker på mig och rullar ett par meter innan jag lägger mig ner igen men får sätta mig upp igen. Det går inte. Det hugger i nacken och jag börjar kippa efter andan. Börja för helvete inte gråta nu säger jag åt mig själv och växlar upp till tyngsta växeln. Börjar trampa på ståendes och gör en översiktsplan i huvudet. Min nacke fick sig en ordentlig smäll i olyckan och har uppenbarligen inte hämtat sig ännu och även om jag har justerat inställningen på cykeln så orkar den inte. Hur mycket tappar jag om jag växlar mellan tempo och sittande ställning de resterande 140 km? Jag bestämmer mig för att dela upp rutten i etapper och börjar trampa i sittande position. Jag är bitter. JAG ÄR SÅ JÄVLA BITTER.

Passerar Degerhamn med sammanbitna käkar och trycker ytterligare en gel. Smärtan strålar ner i ryggen och jag blir omcyklad av en (förlåt) gubbjävel på en alldeles för dyr Cervelo som hånfullt vrålar ”Ska man inte utnyttja tempopositionen på en sådan fin cykel?!”

Vill mörda honom.

Ägnar sista biten till Alvaret åt att fantisera hur jag ska fälla honom på löpningen och precis när jag svänger upp mot raksträckan mot den berömda kyrkan så passerar jag en krasch. Hela jag stelnar till och får svårt att andas. Ambulanspersonalen plåstrar om killen som ser OK ut men det räcker för att utlösa något inom mig.

Blicken framåt och andas.

Andas.

Drabbas inte av panik.

Paniken river i mig och jag snyftar till men lyckas få ordning på kaoset och trampar på. Styr in tankarna på annat och gör upp listor i huvudet för jobb, träning och andra saker i höst. Tittar på klockan och inser besviket att jag inte kommer klara min uppsatta tid. Trycker på så gott jag kan och tar mig över Ölandsbron tillsammans med en lång karavan av cyklister. Nu återstår det ”bara” 60 kilometer och jag skymtar Adam som är på väg ut på löpningen när jag rundar rondellen. Jag vrålar och humöret lättar, det må gå dåligt för mig med det finns de som har riktigt jävla bra dagar. Som Adam som exempelvis kniper en placering och även kvalar till Kona. Vilka jävla supermänniskor det finns tänker jag och trampar på. Sista milen är vidriga. Det går trögt, det svänger och underlaget är inte det bästa. Nederdelen av ryggen är avdomnad, det strålar i axeln, och nacken låser sig gång på gång. Kostar ändå på mig en spurt in för att öka självförtroendet och hör hur Calle vrålar mitt namn. Stänger av klockan och noterar 6:20. ÄH! Släpp det och ladda om.

Byter om i en rasande fart men safear upp med att gå på toaletten innan jag springer ut och påbörjar 42.2 km. Det första som händer är att jag möts av Alexandra och Johanna som står och hejjar på mig. Blir så glad att jag kramar dem båda och fortsätter sedan springa med starka ben. Efter 3-4 kilometer ser jag Calle och springer fram och ger han en puss. Första milen känns bra och jag springer på i ett bra tempo. Jag är glad, publiken är MAGISK och slingan runt villaområdet förbi Neptunusvägen ger mig gåshud. Slår av på tempot och bestämmer mig för att lägga mig i 6:00 tempo resten av banan för att inte riskera något. I slutet på första varvet möter jag Kristina som går, stannar av och går en stund med henne innan vi börjar jogga igen. Jag har ingen tid att passa och känner ingen stress. Blir omsprungen av Emma Graaf som är inne på sitt sista varv och fullständigt köttar sönder. Skriker till henne att det ser grymt ut och slår sedan följe med en annan tjej i Powerwoman trisuit. Vi snackar lite om dagen innan jag fortsätter bort mot stadion. Hinner tänka att det här med maraton inte är så dumt ändå.

Fortsätter på andra varvet som känns betydligt tyngre. Det känns som att nacken hamras ner mot ryggraden vid varje steg och jag försöker trippa fram lite nätt. Slår av på tempot ännu mer och stannar sedan vid en vätskekontroll där jag äter lite chips, dricker 2 muggar cola och stoppar på mig en gel. Kommer igång igen och ökar på när jag passerar Terrible Tuesdays som hejjar på. Det känns skönt att länga på stegen och jag fortsätter en stund innan jag blir tvungen att sakta ner igen då smärtan gör sig påmind igen. Ser en rygg jag känner igen, ökar på stegen och se på fan! Är det inte gubbfan som hånade min cykling några timmar tidigare. Han tittar på mig och jag på honom, sen ler jag och springer. Jag springer allt jag kan och tänker ”går det åt helvete nu så har jag i alla fall gått om med hedern i behåll”.

Lättnaden när jag går in på tredje varvet är så stor att jag börjar gråta. Ser Calle och ylar ynkligt till honom att det är tungt. Han peppar på och jag joggar vidare bort mot festen i villakvarteren. Ser en blond tjej som går i samma dräkt som mig. Det är ju Stina! Springer upp jämsides med henne och ser smärtan i hennes ansikte. Tanken slår mig att om jag fortsätter springa så kommer jag komma in under 13h men beslutar mig för att gå en stund med henne. Jag har nästa år på mig att faktiskt ta den tiden jag är kapabel till och har tränat för, i år ska jag bara komma runt och må bra av att ens ha kommit till start. Efter en stund ger jag henne en kram och fortsätter jogga de sista 6 kilometrarna mot mål. Passerar Lantto och vrålar ”stannar jag så dör jag” och får massor av pepp tillbaka. Blir alldeles lycklig i själen och tuggar på, meter för meter. Framåt för helvete, nu är det inte långt kvar!

Vid stadion springer jag nästan in i Anna som kommer ut från toaletten. Hon skriker att jag ska fortsätta och inte stanna. Jag kramar om henne och fortsätter in förbi sista kontrollen där jag får mitt sista armband. Nu är det 4 kilometer kvar och jag ler, jag ler med hela min själ, min kropp, mitt ansikte. Om bara några minuter så är jag i mål. Springer in mot Kalmar centrum, in genom tunneln, hör hur folk skriker mitt namn och ser Frida som håller i något svart. Är det en handgranat? Vad sysslar kvinnan med?!

”Här ta den! DRA i snöret!”

Får handgranaten i min hand och ser att det är en rökfackla. Åfan, det här blir roligt! Drar i snöret samtidigt som jag växlar upp farten. Röd rök väller ut och tårarna väller fram. Hör hur folk skriker och kan bara tänka på en sak: Ramla för helvete inte nu.

”Joanna…YOU are an IRONMAN!”

Känslan. Åh herregud. Börjar gråta bara jag tänker på det. Det är helt galet och jag faller ner på knä samtidigt som allt bara brister. 13:03 timmar har jag varit i gång. Av dem har 10 timmar varit i konstant smärta. Men det har inte funnits en enda gång då jag har varit nära på att bryta även om tanken glidit förbi många gånger.

Det är något som händer med en under ett sådant långt lopp. Man går in i sig själv på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Och det som återstår sen när man är i mål, när man står där på sina darriga ben och fladdriga hjärta, är ett konstaterande att det finns ingenting i världen som man inte klarar av.

Jag går iväg till puben i hotellet och folk jublar när man kommer in, alltså på riktigt ställer sig upp och klappar när man kommer in med sin medalj. Vrålet är öronbedövande och känslorna stormar. Vi dricker en öl, eller försöker rätta sagt, men jag inser ganska fort att det är inte här jag vill vara. Jag vill vara vid målgång och hejja in de som kommer in. Så jag går tillbaka och ser Stina gå in i mål, gör två intervjuer och hämtar sedan cykeln innan jag går tillbaka och dansar lite lätt ståendes med ett stort leende på läpparna under heroes hour. Det var det sjukaste någonsin, vilka hjältar! Vilka prestationer. Tårarna började rinna igen när folk krigade sig in under den sista timmen. När min underbara Anna springer in. Jag var så stolt och glad över att få vara en del av allt och att jag faktiskt vågade köra.

Tack till er alla som var på plats och hejade på mig, till Calle som ännu en gång fanns där för mig på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Tack till er tusentals som följde mig under helgen, till er som skickade pepp och stöd. Tack till Kalmar och IRONMAN som levererade förstklassig publikstöd och stämning. Till alla funktionärer som gör denna tävling möjlig och såklart – alla er som tävlar och kämpar. Vi är alla vinnare och jag är så jävla stolt över oss alla.

Efter 4 stycken halv-Ironmans har jag nu min första hela och vet ni? Jag tänker redan på nästa.

0

Race Report IM Jönköping 70.3 2018

När jag vaknade i morse hade min vrist svullnat upp till en storlek av en tennisboll. Jag har under dagen linkat fram samtidigt som jag har mumlat för mig själv ”det förklarar ju en hel del” när jag har gått igenom loppet steg för steg i huvudet. Låt mig ta det från början, vi hoppar bak till 06:55 söndagen den 8 juli.

Efter en gedigen frukost bestående av en stor ciabatta-baguette med ost, 3 ägg, ett wienerbröd och kaffe drog jag på mig våtdräkten (halvvägs), packade ihop det sista och gick bort till transitionområdet för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels och sätta på vatten/sportdrycks flaskorna som jag hade preppat under frukosten.

Jag hade 4 stycken gels på cykeln samt 2 flaskor sportdryck. Planen var att göra slut på allt och sen plocka på mig mer gels under sista energi-depån. Det tog emot att använda silvertejp på mitt fina monster (har börjat kalla honom för monstret istället för Mr C) men då jag inte ville riskera att tappa några gels så fick det bli såhär denna gången. Dessutom är detta det smidigaste sättet att få loss dem fort på när man ligger och trampar i hög hastighet.

Jag var klar på tio minuter vilket kändes lite oroväckande. En annan tjej som hade cykeln bredvid mig kände samma sak och vi pratade om hur konstigt det kändes att inte längre ”tänka” när vi packar våra racepåsar och tittar till cykeln på morgonen. Vi bara slänger i allt, nästan i farten, och minns knappt efteråt hur vi har packat men vi får med allt och allt flyter smidigt på.

Då jag var klar tidigt gick jag bort till Jade och Emelie för att hjälpa dem att pumpa deras däck, kolla igenom deras racepåsar och kramas. Det var deras första lopp och jag lotsade dem vänligt men bestämt framåt genom hela helgen, som en stolt kycklingmamma. Gud, jag ryser bara jag tänker på dem och alla andra grymma människor jag har mött under helgen. Vilka fantastiska prestationer och folkfest!



Så blev klockan 08:00 och uppvärmningen öppnade upp i kanalen, jag simmade upp ca 50 meter och blötte ner kroppen för att slippa få den där första ”chocken” jag alltid får när jag springer ner i vattnet från rampen vid start. Letade därefter upp vart jag skulle stå, hade bestämt att ställa mig i 38 min gruppen och stod sedan och snackade skit med lite följare i simkön. Solen sken, jag var ovanligt lugn och det såg ut att bli en riktigt bra dag. Just där och då fanns det inga bekymmer, det var bara jag och tusentals förväntansfulla människor som väntade på startskottet.

PANG! Startskottet gick och kön började sakta gå framåt, tills slut var jag framme vid rampen, jag satte igång min klocka, drog ner glasögonen och gjorde mig beredd att springa ner för rampen. Hörde hur pipet från mattan ljöd och hann tänka: ”där startade tiden, nu är det fokus!”

Kom igång i en jädra fart och simmade de första 500 meterna på en sjukt bra tid, sen fick jag hybris och navigerade lite fel vilket jag tappade 1-2 minuter på. Navigerade mig in på rätt kurs igen och köttade på, har aldrig känt ett sådant bra flow i simningen innan. Jag körde tretakts-andning och fokuserade på att inte bli förbannad på folk som simmade in i mig då jag vet att det ger mig ett enormt påslag och tar onödig energi. Slängde en kik på klockan när jag kom upp för rampen och noterade att den stod på 41 minuter. Kände ett sting av besvikelse då jag verkligen ville in under 40 minuter. Gav mig själv löpsträckan till transition som var väldigt lång (ca 540 meter) att sura på sen skulle jag släppa det för att ladda om mentalt till cyklingen. Transitiontid: 6.34 min.

Hakade av min påse från stället, drog av mig våtdräkten, på med hjälm, solglasögon och skor. Småsprang bort till cykeln, hakade av och kontrollerade båda däcken i farten. Allt såg bra ut, dags att rulla ut. Den första biten fram tills den omtalade långa branta backen gick enligt plan. Fokuserade på att hitta benen och hålla ett lugnt jämt tempo till stigningen. Sen började det, backjäveln som förra året dödat mig. Jag log för mig själv när jag tänkte på backarna i Marbella och att jag idag meter för meter kom upp med visserligen hög puls och mjölksyra, men med en behaglig känsla i kroppen. Revanschlusten var påtaglig och jag drog till med ett ”sådärja!” när jag var uppe. Snittade 27.8 km/h de första 25 km uppför vilket jag är nöjd med, vet exakt vad jag har att jobba på när det kommer till min styrka i benen och nu fick jag ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Sträckan mellan 30 – 55 km gick bra förutom att jag hastigt fick stanna, springa in bakom en buske/skog och dra fram min tampong från sportbh:n. Bytte snabbt och sprang sedan upp till cykeln där en man cyklar förbi mig och skriker att ”sånt” ska göras på en bajamaja vid energi-stationerna. Jag vrålar tillbaka till honom om han ser några jävla bajamajor här i närheten. Han fortsätter gasta om att det minsann finns regler och jag ber honom dra dessa regler till alla de män som står och pissar vid vägkanten under loppets gång. Sen trampar jag på, jag trampar på så pass mycket att jag får en rad med hejjarrop av de jag cyklar om. ”Det där är riktig proffscykling!” skriker en man på en Canyon till mig och sen fortsätter vi cykla om varandra under 20 km. Varje gång någon av oss drar förbi den andra hejjar vi på varandra och det blir som en liten gemenskap. Jag njuter varenda sekund av cyklingen och ligger i en behaglig tempoposition där mina ben får jobba fritt under mig. Känslan jag har där gentemot min cykel och Canyon som har gjort det möjligt att få känna såhär är obeskrivlig.

När jag passerar 90 km blir jag lite besviken, är det redan över? Detta är ju asroligt och jag är inte ens trött i benen? Snittar 33km/h de sista 3 milen och får ett snitt på 30,25 km/h på totala sträckan vilket ger mig en totaltid på under 3 timmar. YES! Prickar av ett nytt personbästa och hinner tänka att om jag bara slipar till formen så att benen orkar sätta igång tidigare samt att jag blir starkare i backen kan jag utan problem kapa ytterligare 15 minuter med en snittid på 35km/h. Mer än så hinner jag inte fundera då det plötsligt är dags att hoppa av cykeln, ställa av och springa bort till sista påsen för att byta om till löpskor. Transitiontid 2: 02:44

Springer ut och försöker hitta en rytm, kollar klockan och ser gps-funktionen samt kopplingen till pulsbandet har lagt av. Blir att köra på känsla då jag varken ser min hastighet eller puls. Det är djävulskt varmt och jag känner direkt av att jag har slarvat med vätskan. Har druckit 1.5 flaska sportdryck när jag egentligen ska ha fått i mig 3 stycken. Trycker i mig en gel i ren panik och springer det första varvet i ett behagligt drivande tempo. När jag kommer in på andra varvet, precis efter parken vid energi-depån stannar klungan framför mig hastigt till då de helt plötsligt bestämmer sig för att gå i bredd och dricka. Detta gör att jag girar till vänster samtidigt som jag skjuter ifrån med min höger fot så den vrids. Tappar balansen och kanar fram på asfalten, får hjälp upp och känner direkt en ytlig smärta i knäet som är uppskrapat samt en ”djupare” smärta i vristen som blir värre för varje steg. Pulsen stiger och jag känner hur jag pga chocken och besvikelsen är beredd att brista i gråt. Tvingar mig själv att ta mig samman, springer 100 meter och hyperventilerar innan jag lyckas få ordning på pulsen och kaoset inom mig. Hittar tillbaka tills samma tempo och smärtan domnar bort på grund av adrenalinet. Jag kommer dock på mig själv att undermedvetet inte våga trycka på sista två varven. Jag ligger och mesar samt spenderar alldeles för mycket tid att jogga/gå i två av vätskestationerna. Får håll två gånger pga värmen men springer bort det relativt snabbt, den smärtan känns dock idag, känns som att jag har fått en ordentlig smäll i magen pga hur jag har spänt mig under löpningen.

Resten av löpningen är en varm historia, jag springer om så många som har börjat gå då värmen har slagit ut dem totalt. Några ger jag en uppmuntrande klapp på axeln medan vissa ger oss som springer förbi ordentligt med hejarop. Publikstödet är fantastiskt och jag får gång på gång höra mitt namn skrikas ut av alla er fantastiska människor som står och hejar. Det ger så oerhört mycket och jag blir alldeles rörd av engagemanget.

Sista kilometern börjar foten göra sig påmind igen och jag bryr mig inte ens om att spurta in i mål då jag inser att mitt tidsmål är long gone med 8 minuter och jag gör en sämre löptid (1.56) än förra året med 2 minuters påslag. Snittar 5.32 km/h och kommer in totalt på 5 timmar och 45 minuter vilket ger mig en 22:a plats i min age group. Helt klart godkänt med tanke på vilket starkt startfält det var.

Är dock oerhört glad inne i målfållan, all tvivel gällande min cykling är som bortblåst och jag känner mig äntligen lite bra igen. Har sedan IM Marbella känt mig fruktansvärt misslyckad när det kommer till min cykling. Nu fick jag ett kvitto på att den är på rätt väg och att jag har det i mig, då jag har reserver kvar när jag går in i mål. Visst är jag besviken över löpningen, men samtidigt så vet jag att löpning är något jag är stark i, jag behöver bara korrigera lite småsaker samt bli lite lättare i steget. Vi packar ihop allt och beger oss hemåt, i bilen är jag pigg igen och kroppen känns fräsch. Vilken otrolig återhämtning!

Det är så många moment som ska klaffa i en IM-tävling och det är mycket som hinner gå snett under dessa timmar man är igång. Man kan få punktering, problem med kedjan, få värmeslag, få muskelkramper, tappa simglasögonen, få en smäll i vattnet etc..det är SÅ mycket utom din kontroll som kan påverka en annars väldigt bra dag rent formmässigt. Det är det värsta men samtidigt det bästa med sporten. Idag klaffade allt formmässigt, men små utomstående detaljer påverkade helheten. Och det är fine, det viktigaste är att jag rör mig framåt i min utveckling, att jag känner att träningen ger något, att jag mår bra under tävlingar och jag är fine med att det är jävligt. För det är det, det är för jävla jobbigt med  IRONMAN. Både mentalt och psykiskt.

Nu blir det 1-2 dagar lugnare aktivitet innan jag sätter sista planen inför IRONMAN Kalmar den 18.e augusti. Det kommer bli min första heldistans efter fyra stycken IM halv-distanser. Dubbelt upp av allt och förhoppningsvis målgång på 12 timmar. Vi får se, allt kan hända.

0

RACE REPORT 21.1KM SUKHOTHAI MARATHON


Så kom den dagen då jätten tog några jättekliv i norra Thailand och vann sin första löptävling. Hade det varit i Europa hade jag definitivt inte vunnit då motståndet hade varit bra mycket tuffare men nu befann jag mig i Sukhothai och jag var den snabbaste kvinnan i min åldersgrupp 30-39 på plats. Boom. Det ger mig en oerhört boost att faktiskt våga tro att jag någon dag kan bli en snabb och riktigt bra löpare. Bättre än jag är nu, även om jag just nu befinner mig på bra plats i löpningen. Jag är så satans taggad på att komma hem och lägga in mer banlöpning, mata långpass i kuperad terräng och marinera alla tips jag har fått från Malin. Men det hade jag varit även om jag hade hamnat på 100:e plats, för det är själva grejen att åka iväg och tävla som gör mig så jädra peppad. Kanske därför jag lägger in så mycket tävlingar som jag gör, för ska sanningen fram så spelar resultatet mindre roll, det är själva adrenalinet och suget efteråt jag eftersträvar. Känslan över att träna, utföra och åstadkomma något.

Kvällen innan loppet åt jag en tidig middag, drack en öl och njöt av stämningen som genomsyrade kvällen. Det vibrerade i luften av förväntan och jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi befann oss på ett riktigt behagligt sinnestillstånd.

Efter middagen åkte vi bort till tävlingsområdet och blev intervjuade av Thailändsk Press samt kollade in startområdet. Det var en rätt sjuk upplevelse att bli stoppad av så många människor och bli ombedd att vara med på bild. Kände minst 2-3 gånger under den kvällen som att jag fick alldeles för mycket uppmärksamhet för den löpare jag egentligen är. Som att man väntade på att bli ”påkommen” då alla trodde man var en stor löpare från Sverige, så som  exempelvis Malin är. Hon är ju en levande legend och jag har varje dag under denna resan kommit på mig själv att känna en sådan stor tacksamhet över att få chansen att få tillbringa en vecka i ett sällskap där hon var en av deltagarna.

Så jag tror ni förstår den bisarra känslan av uppmärksamheten man får när man vet själv att man inte riktigt ”förtjänar den”. Men det betyder inte att jag tycker det är asroligt, för tro mig, det tycker jag. Och någonstans där inne i hjärtat så vet en del av mig att jag förtjänar allt i livet, men samtidigt är jag väl medveten om att jag inte är ett unikum. Någon världsförankring har man ju.

Åter till tävlingen, efter middagen la jag mig 21:00 och somnade ganska direkt. Jag var rätt urlakad och hade känt under kvällen hur min mage började krampa och energin ebbade ut. Vid 01:00 vaknade jag med ett ryck och sprang till toaletten. Sen satt jag där, ursäkta för det grova språket, och attacksket i 2 timmar.

En liten lätt magsjuka såhär på morgonkvisten, vad härligt.

Det gjorde så j ä v l  a ont. Mina tarmar hade slagit knut på sig själva och det kändes som att de höll på att explodera. Mellangärdet brände och jag svettades litervis. Jag bestämde mig för att ta ett beslut framåt morgonen, började jag må illa och kräkas skulle jag ställa in loppet. Och med den tanken lyckades jag somna en stund innan jag vaknade av att larmet drog igång 04:00. Jag kravlade mig upp och svepte en dubbel resorb och tog sedan en iskall dusch. Inget illamående men en totalt urlakad kropp.

Kvällen innan hade jag beställt en dubbel-ost macka som låg i kylen vilken intogs i bilen bort mot startområdet. Nu i efterhand så var det inte mitt bästa beslut, men samtidigt så behövde jag näringen.

Väl på plats märkte jag hur det blev väldigt rörigt. Malin berättade på kvällen efter loppet att hon hade stått och studerat mitt beteende halvtimme innan start. Det hade varit kaos med tappade flaskor, nummerlapp som glömdes att fästas, linne som satt fel, skor som skulle knytas, stirrig blick och allmänt icke kontroll. ”Det var bra Joanna, precis rätt sinnestillstånd, du började gå in i bubblan och jag visste att fokuset skulle infinna sig när du väl ställde dig på startlinjen” sa hon under middagen. Och visst stämde det. För när jag väl drog på mig hörlurarna, satte igång min 188 BMP spellista och log mot människorna runt omkring mig så visste jag att jag var så jävla redo. Detta skulle bli kul. Magkramp eller ej, det spelade ingen roll. Det skulle gå. Jag beslöt mig dock för att avvika från originalplanen att springa på ett snabbare tempo än vad jag hade planerat på grund av magen.

Jag fick syn på ett par killar som såg ut som att de med enkelhet hade kunnat springa milen på 40 minuter. Dvs: betydligt snabbare än mig. Så jag tassade fram och ställde mig snett bakom deras smala gängliga kroppar i små små New Balance shorts och lösa linnen. Startskottet gick och jag rasade fram tillsammans med första klungan och höll mig tätt bakom gänget på 10-12 personer som snabbt urskiljde sig från resten av klungan. Jag höll blicken snett neråt på väldigt snygg häck som tillhörde en snabb kanadensare (sorry Calle, men alla behöver vi en morot). Tempot var högt, alldeles  för högt för mig, men jag hade en plan att ”springa” in det jag skulle komma att tappa senare. Efter 5 km började luckan mellan mig och klungan sakta med gradvis ökas. Mina lungor brann och jag föll in i ett behagligt tempo där la mig bredvid två stycken män från Bangkok. Jag tittade mig omkring och insåg: inte en enda tjej i sikte.

Känslan jag hade här var fruktansvärt euforiskt. Jag såg mig själv ovanifrån och kände nästan hur jag flämtade till av vetskapen vart jag befann mig. Jag sa högt till mig själv ”Tänk att du är i Thailand och springer lopp” som att det skulle bli lättare att ta in om jag uttalade orden på riktigt.

Vid 7 km kom första dippen, som alltid, det slår aldrig fel. Jag tappar alltid fart mellan 7 och 9 km. Benen blir sega och jag tappar lusten totalt. Så var det även i detta fallet. Dessutom vred det sig i magen som om jag hade tarmvred och svetten höll på att förblinda mig. Det var så ohyggligt varmt och man kunde nästan skära igenom luften så tjock den var.

Helt plötsligt känner jag hur hela kroppen stelnar till, jag får kramp och viker mig nästan dubbelvikt. Helvete, nu kommer jag bajsa på mig tänker jag i ren panik. Jag springer några meter med handen för magen och en dimmig blick varpå jag blir invinkad av en liten söt bonde som står utanför sitt lilla bambuskjul och tittar på tävlingen. Han pekar på min mage och frågar”You no good?” Varpå jag skakar på huvudet och pekar på samma ställe. Sen går det fort. Han lotsar in mig i ett litet skjul där det är ett enkelt litet hål i marken, trycker en näve servetter i handen på mig och stänger dörren. Ner med shortsen, do your thing och sen ut igen. Jag tackar honom samtidigt som jag joggar ut mot vägen igen med servetter fastklistrade mellan mina bröst och sport-toppen.

Nästa smäll kommer vid 13 km. Jag känner igen smärtan direkt och praktiskt taget kastar mig ut i djungeln där jag lirkar fram servetterna. Väl uppe på vägen fokuserar jag på jämn fart och tar mig person efter person framåt så jag ligger bakom de två männen igen vars klunga har utökats med 4 st killar till. Jag frågar med andfådd röst om jag får lägga mig i deras klunga varpå de nickar och sluter om. Sen springer jag där, i mitten av 6 stycken thailändska män i mycket små shorts. Jag tänker medans vi småpratar att det är synd att det snart är över och njuter trots magkaoset av den fantastiska naturen.

När vi passerar 17 km löses klungan upp och var och en börjar fokusera på sig själv. Precis då vänder vi upp mot parken där Fun Run 10km och Mini Fun Run på 3.5km har sin bana. Vilket är fruktansvärt enerverande då jag har hundratals människor framför mig om GÅR. Jag biter ihop och börjar sicksacka mig fram genom folkhavet. Jag märker hur jag tittar mig omkring efter röda nummerlappar (21.1km röda, 10 km blåa och 3.5km fun run) men hittar inga alls. Beslutar mig för att försöka hålla ett snyggt löpsteg med jämn fart sista biten och springer ut på gräset där jag har någorlunda fri väg fram till rakan mot målgång.

Spurtar in i mål, stoppar klockan på 01.45.11, får ett diplom som jag inte tänker mer på själva tävlingen då jag vid 14 km gav upp tanken på att satsa på 01.38 som var mitt mål. Jag hittar resten av gänget ganska fort, kramar om dem alla och springer sedan vidare till en toalett. När jag kommer tillbaka säger Jenny och Robin att jag placerade mig. Jag skrattar bort det och sedan går det en stund innan Malin säger åt mig att kolla leader board då hon inte har sett någon tjej i min distans komma in före mig och att jag kom in tätt efter vinnarkillarna.

Jaja, tänker jag trotsigt och går mot bestämda steg mot skärmen som om jag skulle bevisa motsatsen.

Det var som fan. Vinnare damer i åldersgrupp 30-39 Joanna Swica Sweden.

Sen blir det bråttom, då det redan har gått en bra stund från att jag kom in och jag inte har ”claimat” och skrivit under på att jag vann så får jag snabbt rusa bort till tältet för att få min vinnarbricka så jag kommer åt scenområdet där prisutdelningen ska ske kort därpå.

Det visar sig att det bara var en tjej som sprang fortare än mig, och det var en tjej i åldergrupp 20-.29 år, och hon sprang någon minut fortare än mig. Så¨det blir lite av en ny chock att jag kom 2:a i hela tävlingen på 21.1km distansen och totalt 38:e plats overall (menas bland både kvinnor och män hela tävlingen).

Vilken bra grej ändå att springa lopp utomlands med lättare motstånd. Man känner sig som ett proffs.

Summan av summarum så var det ett väldigt väl arrangerat lopp med vätskestationer varannan kilometer och väl markerad bana. Det enda som arrangören måste göra bättre tills nästa år är att inte släppa iväg Fun Run / 10 km löparna efter 21.1km gruppen. För det var totalt kaos när man kom in mot parken för att köra de sista 5 km. Det gick inte att komma igenom alls och både jag och Malin fick springa långt ut på gräset samt stoppa flera gånger för att någon helt plötsligt stannade och skulle ta en selfie.

Men förutom det så är jag riktigt imponerad över hur de kunde hålla en sådan stor tävling så strukturerad och bara några timmar efter loppet ha städat undan en hel park efter nästan 6000 startande. Det är en logistisk som man inte ser överallt. Sen vill jag bara dela med mig att denna bilden på en 60 årig man från Malaysia som reser runt och springer marathon barfota i sin pyjamas. Han tassar fram och ler genom hela loppen, fortfarande på väldigt bra tider och utstrålar en sådan glädje och löplust att jag blir alldeles varm i hjärtat. Han har sprungit 130 marathon och kommer inte sluta på ett bra tag. Det kommer jag ta med mig nästa gång jag har en dålig dag och tjurigt tänker”jag är ingen löpare”. Det är vi alla, bara vi tar det där första steget.

Nu vill jag bli snabbare och lättare i steget. Drömmen om 01.38 finns kvar och jag ska nå dit.

0

JAG VANN MIN AGE GROUP I 21.1 KM DISTANSEN SUKHOTHAI MARATON!

Detta är så sjukt! Jag vann trots att jag fick stanna och attackbajsa 2 gånger på grund av dålig mage. Blev riktigt kass inatt och klarade mig hyffsat under loppet med undantag för magknip och 2 panikstopp. Det ena stoppet var i en tandlös bondes lilla utetoa mitt i djungeln. Så tacksam för hans hjälp och att han prackade på mig massa servetter som kom till väl användning 4 km senare.

Kom på första plats min age group och tvåa totalt som tjej i distansen. Plats 38 overall av 1.100 personer.

Race report kommer. Nu ska jag inta toaletten igen och därefter på massage. Kram på er!

0