Igår var det äntligen dags för långpass på gravel-hojjen jag har fått låna av Canyon. Det är en Grail CF SL 8.0 och en av de skönaste cyklarna jag har cyklat på. Den är lätt men tålig och plöjer fram på både stig, grusväg och ojämn terräng samtidigt som man kan cykla snabbt på landsväg.
Jag är kär och det finns risk att Stefan inte kommer få tillbaka den i slutet av maj.
Klockan tio rullade jag ut från Novi Resort och började trampa uppåt på väg 149 mot Brissund, Nyhamn och svängde sedan av vid Stenkyrka. Det var ca 5 km för sent men då jag är en stark motståndare till att vända om så tänkte jag – äh! Det blir bra med lite extra kilometer i cykelbanken
Jag trampade på genom Tystebols ner till Tingstäde och fortsatte därefter på väg 148 upp mot Lärbro. Planen var att fortsätta förbi Lärbro, svänga av vid Rute och ta av vid Rute Bageri för lunch. Då skulle klockan vara runt ett. Men självklart så missar jag avfarten mot bageriet och hinner komma en bra bit på vägen ner mot Furilden. Så jag drar fram andra halvan av min dadelbar och äter upp den då lunchen kommer bli något senare. Vad jag inte vet då är att den kommer att bli jävligt mycket senare.
Efter ytterligare ett par kilometer genom en vind som höll på att blåsa av mig från vägen kommer jag äntligen fram till Furillen som har stått på min bucketlist tillsammans med Fäviken ett bra tag nu. Vi skulle egentligen boka en natt här denna veckan men de har inte öppnat ännu, så får spara den övernattningen till ett senare tillfälle.
Jag stannade klockan på 66 km och klev av. Vart hade jag hamnat? Det kändes som att jag hade kommit till en annan planet. Det var som att rymden och jorden hade slagits ihop och det hela kändes mystiskt och oerhört futuristiskt. Jag inspirerades och förvandlades till någon form av naturfotograf och härjade runt ett tag innan jag tog ett par tuggor av min sista dadelbar .
Väl uppe vid Rute igen knorrade magen rätt rejält och jag såg framemot lunch på bageriet…som visade sig vara STÄNGT. Vad i helvete? Ändra era jävla öppettider på Google! vrålade jag rakt ut till det tydligt igenbommade lilla stenbageriet.
Vände cykeln och började trampa gormades i motvinden samtidigt som vetskapen om att jag hade ytterligare 62 km hem i den jädra vinden.
När jag kom fram till Lärbro skymtade jag en coop men valde att chansa att det lilla fiket bredvid skulle ha någon form av mat (behövde sätta mig ner i ett par minuter och skaka av mig irritationen). Det hade de och jag tror de var lika förvånade att se mig som att jag var att de faktiskt hade öppet. Jag tror att jag var deras enda kund den lunchen. Det var så tyst. Så tomt. Så..märkligt hela grejen. Men en räkmacka, havreboll och en trocadero senare var jag igång igen och började trampa den långa motiga vägen hem. Att det kunde skilja så mycket på två sträckor. När jag cyklade upp mot Furillen låg jag i 32-39 km/h och njöt av livet. Nu fick jag hålla krampaktigt i styret för att inte blåsa av vägen och kämpa med att hålla 21-23 km/h.
Det var nu jag förstod vad folk menade när de pratade om de Gotländska vindarna.
Sista 2 milen var ren misär. Min energi var körd i botten och jag förbannade mig själv att jag inte hade tagit med mer energi.
Men som i en hägring med skimrande ljus som lös upp byggnaden tornade hotellet upp sig och haaaaaalleluja – 130 km var äntligen färdigcyklade.
Om jag skulle göra om det? Ja, såklart. Man är ju en jävla dåre.