JOANNA SWICA

Hej från Egypten!

Sitter i en cabana bredvid poolen där en ensam tjej med imponerande axelparti crawlar längd efter längd. Hennes rytmiska simtag blir som en sorts lugnande hinna som lägger sig över mig och jag kommer på mig själv att bara titta på henne utan att fylla tankarna med något. Solen värmer min nacke samtidigt som den något kyliga vinden får huden på armarna att knottra sig. Mina händer och fötter är oljiga och stora svarta fläckar som inte gick bort när jag skrubbade armarna sträcker sig runt mina handleder. Det är ett resultat från ett misslyckat försök att skruva ihop min cykel vars bakparti verkat ha fått sig en smäll på flygresan ner och inte riktigt vill passa med de lösa delarna som så smidigt gick att plocka av för två dagar sedan.. Det är tur att Marre (så tacksam för det) är här nere tänker jag och lämnar tankarna på min ofärdiga cykel. Det ska inte få stressa upp mig, jag har ingen stress, det är dag ett av fjorton och ber man om hjälp så får man oftast det. Det är inga konstigheter, imorgon kommer den vara redo för en tur längs palmer och ökenlandskap.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna när jag kom ner hit. Efer att jag hade bokat denna träningsresan ner till Aqua Vista Resort så var det mesta inom mig ett kaos och mina tankar på dessa två veckor fick stiga åt sidan under hösten och dess tumult. Jag hann aldrig riktigt reflektera över var jag skulle. Inte så som jag brukar. Mitt mindset och fokus brukar alltid vara redo när jag anländer någonstans samt påbörjar något.  Jag har allt klart för mig och är redo att köra igång, problem och frågeställningar har ordnats upp på vägen och det finns ingenting som upplevs som ett hinder. Denna gången är det inte riktigt så. Jag kommer på mig själv att få små uppenbarelser om vart jag befinner mig. Ni vet när man vaknar och inte riktigt helt vet vart man är? Så. Det kommer ge med sig om 1-2 dagar och efter en vecka när resten av TT-gänget (och min fina vän Emelie som ska satsa på Triathlon i år) kommer ner så kommer jag ha kommit ikapp mig själv igen. Det gör mig dock väldigt gott att vara för mig själv. Jag är en oerhört social människa med ett stort behov av egentid. Och jag trivs väldigt bra i mitt egna sällskap. vilket jag märker framförallt nu. Förutom en timmes sällskap med Marre (som bor här nere) och Sara som också åkte ner på egen hand en vecka innan den officiella TT-triathlon veckan vid frukosten i morse så har jag hängt med mig själv. Och kommer göra det rätt mycket under veckan. Det tycker jag är väldigt skönt med att alla vi har våra egna scheman och träningspass som förs och främst prioriteras. Kan man synka och köra ihop så gör man det, men annars möts man vid måltiderna eller hänger lite vid poolen mellan sina träningar. Det är skönt att slippa ha dåligt samvete för att man kör på i sin takt och lust.

Hur ser träningen ut idag då? I morse tränade jag som sagt innan frukost. Gick upp vid halv åtta och var på gymmet kvart i. Bor i huset bredvid gymmet och simbassängen så läget kunde inte vara mer ultimat. Jag sprang 25 minuter där jag varvade 10 minuterna med att låta benen sträcka ut och dra på lite. Därefter körde jag 20 minuters bålstyrka samt lite övningar för min nacke och höftböjare.

Nu är klockan strax ett här och jag ska gå och ta något lätt att äta, läsa en stund och sedan köra mitt simpass som ser ut såhär:

Insim 200 meter, valfria simsätt
Samtliga intervaller bör simmas i tröskeltempo
4×100 m
4×200 m
2×300 m
Vila mellan respektive intervall är 34 s.
Ta en vila på 68 s vid behov.
Nedvarvning 200 meter, valfria simsätt.

Hinner jag så tar jag ut cykeln 20 minuter för att se hur den känns inför morgondagens cykling. Det blir mörkt vid 17:30 så allt beror lite på hur eftermiddagen ser ut och när Marre hinner hjälpa mig. Som sagt, noll stress.

Ha en fin dag, ska ge mig ut på mat-jakt nu. Kram på er!