Det dröjde inte länge, det dröjde inte alls. Jag får säga att det kom redan innan vi sa ja till varandra. Så fort ordet bröllop hade yttrats och dagen D närmade sig. Små subtila hintar som växte sig mer tydliga desto närmare vi kom och jag slutligen stod där med den vita klänningen på min kropp och log mot mannen i mitt liv. Nu när vi har kommit över det trappsteget så verkar det vara fritt fram.
“Nu återstår det bara barn..” “När är nästa steg..?” “Är det något ni tänker på nu när ni har gift er..”
Jag får panik. På riktigt, jag får paa-nik av barnfrågan. Det är som att vi har nått det näst sista trappsteget på livet och barn är det som återstår för att komma i mål, komma längst upp på stegen. Längst upp på livets kulm. Livets fulländande kulm. Fyfan, fy jävla fan. Jag ser mig själv utifrån, hur jag sakta backar, steg för steg, ner för trappan och ställer mig lite diskret på sidan. Don´t mind me säger jag och sveper med armen så att kön bakom mig ska gå före. Jag har inte nått toppen av livet ännu, jag har knappt börjat. Och jag vill inte att barn ska vara det som borde vara nästa steg.
Varför är människor så fascinerade av barn? Jag förstår att man är det av sina egna, konstigt vore ju annars och med ALL rätt. Att få barn och få möjligheten att fostra och leda sitt barn genom livet är en ynnest och något av det största i livet. Jag har full respekt för det och har många fantastiska mammor i min närhet som är förebilder i sitt moderskap. Men fascinationen för andras beslut och aktivitet gällande barnfrågan? Fascinationen för andras graviditeter? Åsikterna gällande valen, barnuppfostran och huruvida man väljer bort vaginal förlossning för att slippa spricka från Ystad till Haparanda och kissa på sig resten av livet? Vad är det för galenskap?
Det är inte en fråga om när, det är en fråga OM. Vilket är en otroligt skön känsla att ha landat i. Att kanske inte alls. Men vet ni vad som irriterar mig? Allt snack om att “det inte finns någon BRA tidpunkt att skaffa barn, utan det är bara att göra.” Va? Vi kvinnor matas med detta och någonstans så trubbas känslorna av. Den där magkänslan att det kanske inte är rätt just nu. Nej, den ska vi förbise och lägga locket på. FÖR DET ÄR BARA ATT GÖRA.
Jag vill inte bara göra. Jag vill heller inte ha det gjort. Jag vill inte acceptera läget. Det är inte ett snabbknull, tandläkarbesök eller tråkigt möte. Det är ett liv.
Jag har varit gift i en månad, det enda som ska göras och är prio för mig är att ligga och njuta av hur fantastiskt det är att vara vi två. Bara vi två. För vi värdesätter det något enormt och känner oss fulländande i detta här och nu.
16 svar till “DAGS ATT SKAFFA BARN!”
Min svärmor frågade mig och min sambo när vi ska skaffa barn från det att jag var 25. Till slut sa vi tll att varje gång du frågar lägger vi på ett år. Jag var 34 (nu 37) när vi fick barn. Inte ens då visste jag om är detta egentligen vad vi vill. Älskade vårt DINK-liv och det jag saknat mest sen vi fick barn är lugnet i att bara vara vi. Nu när vår son är 3,5 år kan jag se ett annat liv framför oss där allt inte bara är stress med mat, lämning, hämtning och sömn. Det blev superfint det med, men jag tror också att vi skulle kunnat få ett hur härligt liv som helst utan barn (bla bla bla älskar min son över allt annat men det är ju underförstått).
Du är så stark som väljer att säga stopp. Stopp till pressen, och till förväntningarna. Alla behöver inte gå samma väg, och det är dom som reflekterar över sina val innan man bara gör som alla andra. Det är starkare. Hejar på dig!
Tips är serien “Slippa bli mamma” som hanterar och nämner just de förväntningar som finns och orimliga frågorna. Gillade den starkt! https://www.svtplay.se/video/36438366/therese-lindgren-slippa-bli-mamma
Asså barn är mys men det finns så mycket annat kul och speciellt för dig som tar för dig av livet! Fattar dock att människor med tråkigare liv inte kan komma på något annat att göra än att skaffa barn. Men själv har jag aldrig respekterat folks val att inte skaffa barn eller vänta som efter jag fick baby! Saknar mitt gamla liv – älskar samtidigt mitt nya! Båda är bra! Du är bra! Puss!
haha, exakt så tänker jag ofta. Har man ett trist innehållslöst liv med en grå partner man knappt attraheras av kanske kids är en räddning – att man fick något att lägga tid och energi på för att slippa snacka med sin torra partner…därför också folk skiljer sig efter några år.
Tack för att du tar upp det här perspektivet. Tycker att jag har hört det där tjatet sen jag var 20. Idag är jag 36. Eftersom folk skaffar barn som 50åringar så lär det här tjatet pågå i minst 20 år till om jag lever så länge.
Huvudet på spiken! Tack!!!
Frågan är OM, om ni vill och om ni kan. Barn är tyvärr inget man skaffar. Alla vill inte och alla kan inte. Var gift i 4år innan min son föddes och det tog 8år av försök att ”skaffa” barn. Ångrar trots det inte att det fick ta sin tid innan vi började, trots rädslan att det faktiskt kanske inte skulle gå vägen. Vi blev redo tillslut och då starka som team, sammansvetsade efter lång tid tillsammans bara vi. Livet som 40+ småbarnsmamma är dessutom underbart. Heja dig!
Det är så otroligt skönt att höra att det inte är så självklart att skaffa barn, för det borde det inte vara. Bra inlägg!!!
Blir så trött.. kan folk bara sluta upp med detta?! De har ingen aning om vad som pågår hos de man frågar och det är INTE deras ensak. Kan vi inte bara komma överens om att detta är något som man inte frågar om? Vänta tills att man tar upp det själv. Det är ingen rättighet att få veta detaljer om andras privatliv.
Sen blir jag också trött på de som säger att barn är ”meningen med livet”. Jag har själv barn (som jag självklart älskar obeskrivligt mycket) men mitt och vårat liv hade definitivt en mening innan vi fick barn, och hade fortsatt haft det om vi inte hade skaffat barn!
Heja dig och din man! Detta är helt och hållet upp till er och det är ingen annans ensak ❤️
Så bra text! Då kan du föreställa dig hur det är för såna som mig – 50 år, singel och där det inte blev några barn. Mår hur bra som helst, har styrt upp mitt liv så som jag vill ha det. Men alltså från 32-45-ish så var det DET ENDA alla tisslade och tasslade bakom ryggen på en, och helt fräckt tog upp med en. Flera som jag ser mig som max bekanta med som kunde, t ex på en fördrink, förslå att jag skulle dra till Danmark o skaffa barn. ”Du kommer ångra dig!” ”Alla VILLa egentligen ha barn.” Bla bla bla. Så sent som när jag var 47 var det en återigen bekant som själv skaffar barn med sin kille via äggdonation el ngt sånt från typ St Petersburg, och liksom skulle PEPPA mig att göra det. Men snälla! INGEN som kan acceptera när jag försökt förklara att jag inte vill skaffa barn själv och att det är helt ok för mig att inte ha barn. Upplever SÅ ofta att folk fortfarande liksom tittar på en med pity och tycker synd om en när det framkommer att man inte har barn. Usch blir fasen ledsen när jag tänker på det, hur stigmatiserat det är.
Så bra skrivet!
Det är inte alla som vill
Det är inte alla som kan
Och det borde vara helt upp till var och en när, hur och om man vill försöka få barn!
Att under många år bli instoppad i ett förväntansfack är tröttsamt och irriterande.
Att dessutom några år senare bli ifrågasatt för sitt eget beslut att inte ha barn – det är oxå tröttsamt och irriterande
Jag har ett barn. Den graviditeten är det värsta jag gjort i mitt liv. Jag mådde fruktansvärt psykiskt dåligt, kände att min kropp var ägd av barnet och alla andra hade rätt att ha åsikter om den. Jag beslöt mig redan då – aldrig mer! Lovade mig själv att aldrig göra detta mot mig själv igen. Jag har varit öppen och ärlig med personer som frågar. Tyvärr kan jag bara dra en slutsats. Som kvinna kommer jag aldrig bli accepterad eller respekterad för att jag väljer mig själv och min kropp först!
För egen del var det svårt att ta beslutet om ett barn. Jag var över 30, visste att min klockade tickade fortare än andras (pga gener och anlag) men någon barnlängtan infann sig ej. Till slut fick vi helt enkelt bara bestämma en dag att okej, vi provar. Ett barn blev det. Inga flera för efter det var min äggreserv slut. Är fortfarande tudelad i barnfrågan. Tycker att liver har så mycket att ge utan barn medan livet med barn har annat. Förstår verkligen de som väljer att avstå eller för alla del väntar lite längre än andra. Inga konstigheter.
Så sant Joanna, bra skrivet. Känner själv av exakt detta. Är 31 och min sambo är 35. Varit ihop i 8 år och konstant kommer frågor som “när ska ni gifta er?” “Är det inte dags för ert första barn snart?” och “när ska ni flytta till hus?”. Vi vill ha barn men känner inte att läget är rätt än, inget vi strävar efter eller försöker få just nu, vilket folk har svårt att förstå. Att många som själva har barn och lyckats på första försöket nästan tar för givet att det ska vara lika lätt för andra kokar jag sönder på. Låt folk få leva sitt liv utifrån deras val; med eller utan barn, i hyresrätt eller villa, utan ring på fingret eller med. För några år sedan hade jag sån ångest över att jag inte var i livet där mina vänner är med giftermål, barn osv. Idag sätter jag ned foten och säger ifrån när folk ifrågasätter varför vi efter 8 år ihop inte har barn. Jag känner efter vad jag vill, inte vad normen säger att jag ska sträva efter. Jag är lycklig och kär och barn kommer om det kommer när tiden är rätt, det är inget jag tar för givet.
Och vad är det för otidsenlig tajming? Som att det hängde på att vara gift eller inte? VARFÖR börjar folk fråga i samband med bröllop? Om de nu undrar, är det inte mer rimligt att fråga när man träffat någon? (Men nä, man ska inte fråga. Alls, Ever. Punkt) Det har ju med vilja och inställning att göra, att och om man känner sig redo. Samt – inte minst – ödet och kroppens förmåga att kunna! Det har inte med bröllopets vara eller icke vara.
Först var det den ständiga frågan om “när ska du träffa nån då?” eller “Hur går det med kärlekslivet”. Sen när man träffat nån är det ständiga frågor om giftermål och barn. Sen när man skaffat ett barn då hinner livmodern knappt sluta sig innan man får frågor om, eller order om att barnet BEHÖVER syskon.
Jag förstår att folk är nyfikna, men det där är frågor som kommer besvaras genom att man väntar och ser vad som händer. Är det ens nära och kära och dom har funderingar och tankar om sånt så kommer dom till dig och pratar om det självmant. Man behöver inte ens ställa frågan. Det är inget man ska ha åsikter om eller lägga sig i.
Att du ens ska ha behövt skriva ner det där. Ditt liv, ert äktenskap erat liv.
Fick 1an när jag var 34 o 2a 39 år. Är 47 år och nu börjar livet ljusna igen…mkt to do all the fakkimg time m barn. Skola dagis fritidsaktiviteter mellis,mat kalas, alla röda dgr för att ej tala om sommarlov o allt skit däremellan…. älskar mina barn meeen jag älskar min katt osså! ?