Jag pratar mycket om att våga. Att stå upp för vem man är, för vad man tror på och för vad man drömmer om. Det är oerhört viktigt för mig och jag känner hur jag för varje år blir starkare och tryggare i vem jag är. För mig är internationella kvinnodagen en dag som belyser alla 364 dagar som vi kämpar för att våga och rätten att leva på våra villkor. Det är en dag då vi samlar alla dessa dagar och påminner en extra gång att här är vi, och vi kommer inte låta historien upprepa sig. Vi går framåt, tillsammans, och vi kräver det som är självklart för män. Vi kräver respekt och framförallt – vi kräver trygghet.
Första gången FN uppmärksammade internationella kvinnodagen var 1975 och två år senare blev den 8 mars en officiell dag. Ofta talar man om att ”fira” den internationella kvinnodagen, men enligt FN är budskapet med dagen detsamma som det var från första början – att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen.
Jag är 31 år gammal och äger bostaden jag bor i, tjänar mina egna pengar, är min egna chef, bestämmer när och hur jag går ut, klär mig och röstar på. Jag väljer mitt umgänge och framför allt min partner själv. Mina föräldrar älskar mig och ger mig alla förutsättningar i världen att göra det jag vill göra. Det finns mat i kylen, rinnande vatten, pengar på kontot och varma kläder i garderoben. Jag kan röra mig fritt och resa vart jag vill.
Det är ingen självklarhet (även trots det borde vara det) och jag påminner mig själv det varje dag. Speciellt de dagar då jag känner rädsla över att vara kvinna. De dagar orättvisan grabbar tag i mig. De dagar maktlösheten slår in över mitt trygga liv. Att jag är en kvinna som i många, framförallt mäns ögon inte ska ha all denna frihet.
Jag påminner mig själv varje dag att jag är privilegierad men får för det inte sluta kämpa. För det är så vi banar väg för andra som inte har det som bland annat mig. Som dig. Vi har kommit långt, men vi har en lång väg kvar, och det måste vi varje dag göra något åt.
0