“Och så ber de oss att bita ihop, ta för oss mer och sluta gnälla. Ingen gillar ett mähä till kvinna. Men så när vi gör just det, när vi tar för oss, säger ifrån, kör på och är tydliga i våra direktiv, då är vi..” Han tittade på mig och jag såg hur han var på väg att säga något, men jag fortsatte snabbt och såg hur hans mun stelnade till en o-formad grimas.
“Vi är hysteriska. Krångliga. Bitchiga. Labila. Okvinnliga. Irrationella. Kalla. Hårda. Osköna. Omedgörliga.”
Han tog ett andetag men hans o-formade mun blev kvar som om den hade stelnat och jag fortsatte. Jag fortsatte prata med hög röst och stadig blick.
Avbryt mig inte, tack.
Att kontrollera, trycka ner och förminska en kvinna på det sättet må vara framgångsrikt för många, det har det varit i många år, men det går inte obemärkt förbi. Inte längre. Vi säger ifrån, vi kräver och vi visar att vi inte längre tolererar att stå längs bak i rummet. Och det är lustigt det där, att det nu pratas om hur mycket det händer oss kvinnor. “Det verkar som var och annan kvinna numera har eller blir utsatt för något..” skämtas det. “Vad det klagas!”
Nej, det har inte ökat och är inte heller ett nytt “fenomen”. Skillnaden nu är att vi vågar prata om det. Och vi gör det högt.