JOANNA SWICA

Jag önskar vi hade ett kamerateam som filmade vår första dag, framförallt kvällen som var en adrenalinfest, en ordentlig sådan. Att få åka ut i skogen en sådan surrealistisk upplevelse och jag kom på mig själv att le stort flera gånger. Vilken ofattbar känsla det är att få skapa sådana här resor tillsammans med Louise. Att ta en idé till handling och sätta sin egna touch på ett projekt som sedan andra vill uppleva.

Minns inte om jag har skrivit om hur tanken kläcktes till denna resan, men så här gick det till. Jag var i Kiruna tillsammans med den Nordiska nätverksavdelningen på SOS International. Vi var där i två dagar och hade konferens samt besökte riksgränsen samt Abisko. Naturen, upplevelsen och hela känslan av det orörda, tysta och helt motsatta från mitt liv i Stockholm berörde mig djupt och jag minns särskilt min löprunda en morgon där jag gav mig ut tidigt en morgon. Jag sprang och sprang, genom myrar, på stigar och längs ensliga riksvägar. Höga toppar och täta skogar avlöste varandra, och tankarna slocknande gradvis desto fler kilometer jag avverkade. Tillslut hade jag gjort två mil och stod utanför vår lilla stuga igen. Nollställd, lycklig och tacksam.

Några timmar senare ser jag hur Therese, en tjej jag pluggade med för ett par år sedan, lägger upp en statusuppdatering på Facebook att hon har blivit ny destinationsmanager för Övertorneås Kommun. Vänta nu lite..Övertorneå, ligger inte det här i krokarna? Okej. Krokarna kanske är lite att ta i här norröver då det kan vara 3 mil till närmsta grannen, men you get the point. Så jag skickade ett meddelande till henne och frågade: Vore det möjligt att göra något ihop då jag och Louise har en resa norrut väldigt högt upp på vår bucketlist. Vi har båda länge drömt om att få göra denna typen av resa.

Och så föddes denna vinterexpeditionsresan. Varje aktivitet har vi handplockat och skräddarsytt själva med hjälp av Therese. Vårt boende, Art Hotel Tornedalen, som ägs av Gunhild, den rivigaste kvinnan jag har mött på väldigt länge är ett fantastiskt hotell bestående av 3 små hus precis vid Torneälven. Det är en magisk miljö. Det är det verkligen.

Vi anlände till ett vitt snölandskap under torsdagen och blev upphämtade av Therese som skjutsade oss till Tornedalen. Välkomnade av Simi och Gunhild fick vi snabbt mat i magen, gå en husesyn innan slutligen fick checka in i vårt egna lilla hus uppe på kullen. Här skulle vi trivas sa vi högt till varandra och tjöt rakt ut. Herregud, nyp oss i armen, skvätt kallt vatten i våra ansikten – händer detta på riktigt? Euforin skulle visa sig öka under kvällens aktiviteter.

Art Hotell Tornedalen består av 3 små hus belägna i en backe ner mot Torneälven. Gunhild har köpt loss hus efter hus och renoverat samt inrett dem med en sådan känsla. Det märks att Gunhild har jobbat med konst hela livet, men även att hon är berest och kunnig. Hennes öppenhet och nyfikenhet är välkomnande och det känns självklart att det ligger ett litet hotell med öppen planlösning, golv till tak fönster och clean skandinavisk design 100 meter från Finska gränsen.

Framåt fem hör vi hur det dånar nere i dalen. Några minuter senare ser vi hur två män, som visar sig vara Kalle och Finski (vi valde att kalla honom för det då han mestadels kommunicerade med små korta finska ord eller engelska) ställa av två skotrar utanför vår dörr. Uppkittade med overaller, hjälmar, kängor, pannlampor och säkerhetsgenomgång drar vi iväg med adrenalinet som pumpar genom våra kroppar.

Kvällens första överraskning visade sig bestå av mörkerkörning rakt ca 8 km rakt in i skogen. Det började bra. Jag hittade snabbt flytet och kände mig trygg med att manövrera den tunga maskinen under mig. Kalla mig för skoterproffset tjuter jag och gasar på ytterligare. Trodde jag. Efter ca 2 km känner jag hur skotern kanar åt sidan, ner i ett stort slukhål av snö. Vi stannar och jag hoppar av. Tjoff säger det, halva jag försvinner ner i snön. ”Vi får börja gräva!” hojtar Calle och försvinner under skotern. Efter någon minut testar vi igen, skotern får fäste och jag gasar upp från sänkan igen. Framåt igen. Det går inte lång tid fören Louise kör fast. Jag garvar. Hon garvar. Det är bara ett stort inferno av snö och skotrar som ligger på sidan. Och så håller vi på. Till vårt försvar så har det inte varit så här dåligt före sedan 1991 enligt Kalle. Pjuh, då är det inte vi som är totalt värdelösa skrattar jag och sjunker ner ännu längre ner i snön.

Efter 1h och 45 minuter så blir vi avlämnade i skogen. Kalle sätter av mig då måste ta ena skotern och hämta Finski som har fastnat. ”Sätt på pannlamporna och börja gå rakt in i skogen, det är bara 400m!” säger han på lugn norrländska och gasar i väg. Vi tittar på varandra och sedan rakt in i mörkret. I skenet av våra pannlampor börjar vi pulsa fram i snön. Vi skrattar hejdlöst. Detta är ju helt sjukt. Var är vi ens? Efter 20 minuter ser vi ett sken mellan träden. ”Eld! Jag ser eld!”. Och för er som tänker ”Vadå 400m, det är ju inte långt?”. Testa pulsa 400m i knähög snö och blåst med snö som yr runt om, i mörker dessutom. Vi förtjänade ett guldhjärta. Om inte detta var en riktig expedition så säg.

Kvällen spenderas i ett jaktorn på Gunhilds mark som hon själv har ritat och designat. Det reser sig högt över trädtopparna och utanför brinner en eld med älgfärsburgare som Kalles bror har skjutit. Vi äter våra burgare vid kaminen inne i det lilla tornet och avslutar sedan med äppelknyten och kaffe-ost (kaffe med gummiaktiga ostbitar som man äter/dricker). Inga konstigheter. Det är så man gör häruppe. Slut på frågor.

Jag inser nu i efterhand att min återberättelse inte gör äventyret rättvisa. Det går inte att förklara, det måste upplevas, för detta var topp 10 av det sjukaste, roligaste och häftigaste jag har gjort.

Men det är inte slut än, vi har två dagar kvar.