Destination Övertorneå dag 3 ”Smakvandring på Luppioberget, hundspann och rappelling”.

Den bästa dagen var helt klart lördagen, men det visste vi redan när vi planerade resan. Men att den skulle bli SÅHÄR bra, det var bara en bonus. Tack vare Therese grymma hjälp med att styra ihop denna resan och alla proffsiga leverantörer fick vi en oförglömlig dag. Ett äventyr men också nya insikter. Jag förälskade mig ytterligare i vårt land, framförallt norröver, och lovade mig själv gång på gång att återkomma mycket snart. Jag gillar den här äventyrliga sidan av mig själv. I många år har jag vetat att den finns där men har väl lite ryckts med i att jag numera ”är en stadsbo” och skrattat med när folk har drivit med mig om hur jag skulle klara mig i tält. Men jag tar tillbaka det där nu. Lägg av med det där, både ni som driver och jag själv. Jag är uppvuxen på landet, har mockat mer skit och lassat mer höbalar än vad vissa kommer se i sitt hela liv och jag är bra ute i det fria. Jag är trygg, skärpt och tar kalkylerade risker. Att skita ner mig, leva spartanskt och enkelt är inga problem. Man kan vara mer än fixade naglar, champagne och business-class. Även om det är trevligt det med.

Morgonen började med en ordentlig frukost vid halv niotiden. Jag hade varit vaken sedan 06:30 då det blir ljust så pass tidigt däruppe nu men det gjorde mig ingenting. Den långa morgonen spenderades åt att sortera bilder, dra sig i sängen och snicksnacka med Louise som fortfarande drog med jetlag från Australien (amatör). Så när det väl var dags för frukost så var vi båda utsvultna vilket passade perfekt då Gunhild hade förberett en ordentlig frukost åt oss alla.

Halv elva blev vi upphämtade av vår lilla minibuss och chaufför som för varje körning blev mer och mer hemmastadd i våra fartfyllda samtal och ibland något utelämnade kommentarer om nakenbastu efter x antal vinflaskor och misslyckade tinderdejter. Hur som helst så tog han oss denna lördagsförmiddagen till Luppioberget som ligger i Matarengi ca 25 minuter norröver från Art Hotel. Berget är  bland annat känt för att många tror tomten bor på det och har genom åren varit en central samlingspunkt för boenden runtomkring. För i tiden fanns det även dansbanor på vissa delar av berget och nu när Restaurang Utblick, som drivs av Pia Huuva och hennes man Henry, så har berget fortsatt vara en populär plats för locals och turistnäringen. Ni hittar restaurangen här.

Och det var just Pia och Henry som välkomnade oss när vi kom fram till Luppioberget. Med glimten i ögat och en stor dos värme hälsade de oss välkomna och gick igenom vad som skulle hända härnäst. Vi drog på oss snöskorna och i de färdigpackade ryggsäckarna låg olika små trevliga smak-saker som anknyter till de platser som skulle besökas under dagens smakvandring runt Luppioberget. Under några stopp/pauser skulle vi få lära oss mer om Luppioberget, Tornedalen och dess kultur och historia. Fakta och några skrönor. Vårt första smak-stopp efter 10 minuters gång uppför var en storslagen utsikt, brasa och glad Henry som satt och väntade på oss. Den varma chokladen låg och puttrade över elden och i våra små ryggsäckar låg ett smakprov av den lokala björksaven. Vi fick en genomgång av just denna som används väldigt mycket i olika maträtter och skålade med varandra, det började onekligen bra.

Efter en stund delade vi in gruppen i två och jag tog med mig grupp 1 vidare uppåt till Peter som stod redo att ta emot oss. Peter driver Phegl och leder bland annat olika typer av klättringsexpeditioner. Den andra gruppen fortsatte vandringen upp för berget med Pia. Solen började titta fram genom molnen och temperaturen låg på behagliga -3.

Det var nämligen dags för oss att ta oss ner 15 m genom nedfirning, eller rappelling, som det heter. Detta är något jag har sett framemot så oerhört länge och då jag gillar att klättra samt vill utforska den sidan mer så var jag eld och lågor när vi närmade oss klippkanten där vi skulle luta oss ut från och ta klivet neråt.

Peter var oerhört proffsig och gav ett sådant lugnt intryck vilket jag tror är en bidragande faktor till att alla tjejerna kom ner. För några av tjejerna var oerhört nervösa och led av en ordentlig höjdskräck. Så att alla kom ner utan några större problem är så jädra bra gjort. Jag är SÅ stolt över alla och att se euforin och stoltheten lysa i tjejernas ögon efter att vi hade kommit ner var så oerhört häftigt. Det är något jag kommer leva länge på.

Jag trodde jag skulle vara mer nervös över att ta det där klivet över kanten. Men jag var så lugn, så pass att jag stannade på hälften och tog en selfie. Det var knappt så att jag ville haka ur mig när jag väl kom ner. Jag vill bara ha mer. Och mer ska det bli, håller redan på att spåna på en mindre klättringsresa i sommar. Vem är sugen?

Efter att min grupp hade klarat nedfirningen bytte vi med grupp två och började vandra uppåt med Pia. Mot basecamp. Efter ca 25 minuter var vi uppe på toppen och möttes av en storslagen natur. Vi fick ta fram våra apelsiner som låg preppade i väskan och självklart fanns det en historia till för detta stopp också som inkluderade apelsinerna. Efter en stund vände vi neråt igen och fick info om att maten som Henry lagade vid eldstaden började bli klar, så vi fortsatte bort till eldstaden där Henry hade förberett laxsoppa med varma Gahkubröd som jag glupskt åt 4 st av. Det kan ha varit det godaste brödet med ett halvt ton smör som jag någonsin hade ätit. Helt klart en bättre lunch.

När vi var klara med lunchen tog vi oss neråt igen och packade in oss i bilen. Det var nämligen dags för ett besök hos Mountain Madness Husky i Soukolojärvi. Tänk er en röd gård mitt i ingenstans med små hus på tomten och ett inhägnat område med 5-7 hundgårdar längre bort med ett femtontal ursöta hundar som ylar och skäller. Där har ni vårt location för lördagens aktivitet.

Eva – Maria som driver kenneln med sin man Jakob tävlar även med sina Sbierian Huskys och har ett VM-silver i Hundspann. Det är riktigt häftigt. Men vad som var ännu häftigare var att se deras dedikerade liv och all tid de lägger ner på sin verksamhet och sina hundar. Jag som är gammal hästtjej och har vuxit upp på en gård vet hur mycket tid det tar att ha djur. Man är aldrig aldrig riktigt ledig. Det är inget jobb, det är en livsstil.

Eftermiddagen spenderades alltså med att gosa med hundar, åka en tur runt deras ägor och dricka kaffe runt ytterligare en eld. Helt plötsligt drar Ida fram ett gäng miniflaskor Jägermeister och tjuter ”fikadags!”. Som tur var så var snön två meter på sina ställen, så det var relativt enkelt att gömma sin lilla hutt. Sorry Ida, men jag har riktiga men för livet från när jag gjorde säsong på Kos och drack jäger. Det där blir aldrig bra. Men kul tanke dock, en riktig stämningshöjare. Vilket Ida också var. Det var bara ren tur att hon han haffa den sista biljetten som vi la ut en vecka innan avresa på grund av ett avhopp. Men idag är vi båda så glada att det där avhoppet skedde, för annars hade vi aldrig fått träffa Ida. Det är så det fungerar med Friendcation, denna konstellation av människor hade aldrig möts om det inte vore för denna resan och tillsammans kommer vi bära med oss detta minnet och förhoppningsvis bygga på relationerna. Jag vet redan exempelvis att jag kommer vilja springa något traillopp med Julia och Mathilda.

Så var det dags för tredje och sista stoppet, nämligen middagsaktiviteten. Vi packade in oss i bussen igen och började åka söderut mot Art Hotell, men svängde in på mitten och åkte längre och längre in i skogarna. Tillslut anlände vi till Liehittäjä som är en lite by med 9 invånare. Ja ni hörde rätt, 9 invånare.

Pia och Henry stod ute och välkomnade oss hem till dem med ett stort leende och vi alla kände oss som om vi bodde hemma hos dem. Så varma och öppna är dessa två personer. De var så fina att se på, speciellt när Henry tittade på Pia när hon berättade sina små anekdoter. Den kärleken han hyser till Pia var så oerhört fin att se på. Den genomsyrade hela kvällen. Visst ni förresten att det var  bastubaletten spelades in och att Henry är en av medlemmarna?

Vi började med att få in varsin charkbricka med lokala delikatesser, bland annat med renchark och ost från trakten. Behöver jag säga att allt var över förväntan? Till varmrätt serverades det älgkött med ärthummus, renkött och en explosion av grönt. Åh, det  var SÅ jädra bra. Till efterrätt åt jag kanske den godaste efterrätten jag har ätit på flera år. Västerbottensost parfait med hjortronsylt.

Ja men ni hör ju, vi kan döpa om den här resan till matresan för all god mat vi har tryckt i oss.

Vad som hände sedan är helt galet. Pia och Henry hade överraskat oss alla med att bjuda in oss till deras andra hus där de satt och tittade på film i ena änden av huset och vi fick härja fritt i deras poolhus i andra änden. Det var nämligen dags för poolparty! Hur häftigt? Uppvärmd pool, chips, iskall öl och 10 helt fantastiska tjejer. Det var så jädra häftigt- Har satt vi in the middle of nowhere i en pool hemma hos ett helt fantastiskt par som inte har gjort något annat än att laga fantastiskt god mat åt oss hela dagen.

Det var, eller nej är fortfarande, en surrealistiskt och häftig känsla.

Framåt halv elva kom vår favoritchaufför och hämtade hem oss. Vi var alla i någon form av extatisk chock. Vad hade vi precis upplevt?Hur ska vi kunna förmedla denna fantastiska dag? HUR ska jag kunna skriva om detta på bästa sätt för att ens kunna förmedla hälften av allt vi har upplevt tillsammans?

Stort tack för lördagen, det var och kommer alltid vara ett av mina starkaste minnen. Hela konstellationen av människor, duktiga entreprenörer på plats och naturen kommer jag leva länge på.

För att svara vår chaufför som lämnade av oss idag med orden ”Är ni säkra på att ni verkligen vill åka hem, ni behövs här uppe”. Vi kommer tillbaka igen mycket snart.

Stort till till Destination Övertorneå, Övertorneås Kommun, Art Hotel, Mountain Madness Husky, Peghl, Smaka Utblick och såklart till alla tjejerna som var med och gjorde denna resan. Utan er finns inget Friendcation.

0

15 svar till “Destination Övertorneå dag 3 ”Smakvandring på Luppioberget, hundspann och rappelling”.”

  1. Men lägg av vilken resa!!!! Dröm, dröm dröm! Allt låter så himla härligt! Älskar snö, berg och allt som hör till.

  2. Men herregud vad kul! Hur kom ni på att åka till den lilla metropolen Ötå?! Mina föräldrar kommer från byar utanför (en från Soukolajärvi) så jag har spenderat alla mina lov där uppe och åren efter det också. Tornedalen i mitt <3

  3. Hejsan? vilken härlig resa ni har fått göra här uppe i Tornedalen, speciellt när ni vart i byn Luppio där jag bor?

    • Men vad kul Daniel! Du ska vara stolt över din by – hela området är heeelt fantastiskt! Och vilka människor! WOW!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *