DET ÄR INTE EN TOPP JUST NU

I onsdags blev jag utsatt för övergrepp på väg hem från poddstudion. Jag sprang som jag alltid brukar längs Stockholms gator i gatulyktornas sken. Jag sprang som jag alltid brukar, utan rädsla eller oro. Jag sprang som jag alltid brukar, på gator som aldrig vill mig illa. På gator som har varit mina från den dagen jag började springa.

Förra veckan blev jag överfallen, tog mig upp och sprang. Inte från utan mot. Jag sprang ikapp mannen som angrep mig. Höll fast. Skrek. Gav tillbaka. Fångade honom med några knapptryck.

Förra veckan ville någon mig illa och polisen som tog min anmälan frågade mig gång på gång om jag hade någon hos mig.

Jag berättade hur jag sekunden efter hade ringt min pojkvän och bett honom hämta mig för jag var rädd. Inte för mörkret. Inte för staden. Men för att personen som just den sekunden tog ifrån mig min frihet skulle komma tillbaka. Det raseri och mod jag hade känt när jag sprang mot och inte ifrån, när höll fast hans svarta ryggsäck, när jag kastades mot marken av hans spark. Det kände jag inte mer. Det hade bytts mot rädsla.

Förra veckan blev jag överfallen och grät på grund av just den rädslan. Grät för rädslan över att springa med känslan hängandes över mig av att vilja titta mig över axeln. Att inte kunna springa fritt och vara fullt närvarande med mina steg mot marken.

Var det till någon nytta att anmäla? Förmodligen inte. Så kändes det minuterna innan. Men att inte göra något är ännu värre. För kvinnor. För framtiden. För att inte låta rädslan förstöra. Få oss att backa tillbaka till skuggorna och inte tala högt om problematiken. Jag må nu vara en siffra i statistiken, men det är en siffra närmare mot att något kan förändras. Vi måste anmäla. Vi måste våga.

Jag hade tur.

Polisen meddelade mig att det rubriceras som ofredande och misshandel. För mig är det ett övertag på någon annans frihet. På min.

För att toppa detta så opererades jag igår och mår inte helt hundra. Operationen har varit inplanerad länge och jag var redan på förhand bokat av denna veckan för att jag ska kunna vara hemma i lugn och ro. Men ja, vad ska jag säga. Jag har inte energi till mycket mer än det som är mest nödvändigt. Det är tungt och jag är riktigt ledsen över att må så här, samtidigt så vet jag att det kommer bli bra och livet inte alltid är en hög topp. Jag har varit nere i dalen förut.

16

5 svar till “DET ÄR INTE EN TOPP JUST NU”

  1. Toppar och dalar men från dalen kan det bara gå uppåt igen. Låt det ta sin tid och gör det på ditt sätt. Finns inga facit på rätt och fel som jag skrev tidigare.

  2. Krya på dig och all styrka till dig! Fördjävligt att du blev överfallen, blir helt rasande när jag läser om det. Ta tid på dig att läka och vila, sänder kraft till kropp och själ till dig.

  3. Jag blir så fruktansvärt illa berörd och beklämd. Rent ut sagt så jävla orätt att det är DU som ska behöva må dåligt över detta, när det är han som borde straffas på alla sätt för sitt sjuka och vidriga beteende.
    Ta hand om dig och låt dina nära ta hand om dig ännu mer! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *