Jag minns när jag började cykla, varje tur var pina. Tanken på att susa fram längs vägen gjorde mig till en början oerhört exalterad men desto närmare det kom att faktiskt ta sig ut desto mer sjönk humöret. Lyckligtvis hade jag bokat cykeldejter och kunde inte dra mig ur då det är det värsta jag vet och där lever jag verkligen som jag lär. Har man bestämt så kör man och framförallt – skriver upp det. Visst kan det ske missar som tex att kalendern ej har synkat eller att man mår dåligt etc. Men att ställa in för att man inte pallar är inte min grej och kanske var det just det som gjorde att jag igår susade fram med solen i ryggen på en slingrig landsväg runt Färentuna. Kanske var det just det och vetskapen om att det inte är roligt alltid som hindrade mig från att lägga av helt. För så är det faktiskt, det ÄR INTE kul alltid och det är stundtals jävligt jobbigt. Kanske var det just det som idag får mig att tänka på hur jag grät de sista 3 milen hem från Vaxholm på ett av mina första långpass och hur, ursäkta språket, jävla fantastiskt det känns att känna någonting annat än hur dålig man är på att cykla.
Med det sagt så betyder det inte att jag kastar mig ut i extas varje gång, nej det finns dagar då det tar emot och det fortfarande känns som att jag är den sämsta cyklisten i världen. Men de stunderna börjar överskuggas av den euforiska känslan av att vara ostoppbar och i full kontroll över inte bara cykeln utan livet. Att susa fram på en rak landsväg i 45 km/h med varm vind mot ansiktet och pulserande ben är tamejfan en av de häftigaste känslorna i världen.
Igår mötte jag upp Anna och Kristian vid halv sex vid rondellen mot Alvik. Bara att få komma ut i solen efter en lång dag i en verkstad (jobbar med Tesla denna veckan) gjorde mig alldeles nipprig. Det var bestämt att vi skulle ta oss ända bort till Färentuna på Ekerö vilket var en tur på ca 80 km. Det blev en riktigt bra tur och jag märkte att jag kunde hålla hög fart i mycket längre sekvenser vilket gjorde mig så glad. Speciellt när jag lyckades ta fartrekord på raksträcka i ca 4 km där jag låg i 44,5 km/h. Det var helt galet. Det kändes dock på hemvägen då benen inte riktigt hängde med och varenda lilla lutning och backe gick typ i 15 km/h. Hej hej här kommer snigeln!
Men hur som, jag har hittat en ny favoritrunda och cykeln går som tåget. Bara det är en vinst i sig. Den är jäkla skön att cykla på och det verkligen märks skillnad på att cykla i tempoposition jämfört med racer. Det enda som stör mig lite är att jag får lite ont i nacken, men jag tror det beror på att jag använder andra muskler för att hålla upp huvudet då jag sitter i en kraftigt aero-position (liggande).
Ser redan framemot nästa långpass, funderar på att dra t/r Nynäshamn en dag. Kanske vågar jag mig med TT som lockar med att jag ska hänga med deras cykelgrupp. Synd bara att de cyklar 40 km/h utan ansträngning, vilket mest blir jobbigt för dem då de kommer behöva vänta in mig relativt ofta. Äh, de får se det som ett intervallpass i värsta fall. Hej!
0
