JOANNA SWICA

Jag ska erkänna en grej för er. Det här med karaktär – det är viktigt för mig. Speciellt när det kommer till träningen. Har jag satt klockan för att gå upp så gör jag det. De få gångerna jag har legat kvar så är det på grund av att jag har vaknat upp sjuk eller mått väldigt dåligt (tex efter olyckan). Men annars går jag upp. Larmet är satt av en anledning och jag har förberett träningsväskan, beräknat tidsåtgång och helt enkelt satt en plan för att jag vill. Att sen vakna och ge mig själv ursäkter och tänka ut problem som inte finns är bara oschysst mot mig själv. Så därför försöker jag att inte försätta mig själv i en situation som gör att jag blir tvungen att avboka, för det är inte så jag vill leva mitt liv. Och även en stor del till min tjänstledighet. Att lossa på schemat, tillåta mig själv att ta dagen som den kommer och prioritera träningen ännu mer utan att vara stressad över allt annat.

Så därför blev jag lite sur på min kille när klockan ringde 05.40 i morse och han säger ”Neeej..jag hoppar träning, kommer ej hinna!”. Ni som känner mig kan tänka er vad som hände därnäst. Jag hoppar upp ur sängen, förvandlas till en mindre charmig variant av mig själv och väser ”Upp för i helvete, du frågade om vi skulle träna igår och jag har lagt om mitt schema för dig..”

Något frostig stämning efter det.

15 minuter senare stod vi på gymmet och pratade med varandra igen. Jag körde hans rygg/axelpass och sa flera gånger åt mig själv att inte försöka byta ut övningar och komma med egna tips utan köra på efter hans upplägg – vilket var bra, men ni som vet hur det är att träna med sin partner vet vad jag menar. Men jag höll mig i skinnet och en timme senare var vi klara och stämningen var åter bra. Vi tackade varandra för träningen och åt varsin skål med gröt. Ordningen återställd. Och så även lugnet.

Jag har aldrig sagt att jag jämt är härlig, nej nej.

Men det måste man inte heller. Hej!