Det regnar utanför fönstret och jag registrerar hur människorna utanför fönstret hukar sig när de springer över gatan. Jag sitter på andra sidan glasrutan, avslappnad och varm, men följer rörelserna framför mig när jag pausar i ett stycke eller sparar en bild som redigerats. Micropausar och flyttar blicken mot Kungsholmens levande gator. Jag undrar vart de ska. Jag undrar om de njuter av vetskapen att helgen är på ingång. Jag undrar om någon av dem mår som mig.
Jag tar en sista klunk av min cola zero som tjejen i baren serverat mig. Hon brukar servera mig. Hon vet vad jag vill ha. Jag är ju här rätt ofta nu, på Clarion Amaranten. Lunchar, sitter och jobbar och glider in för en kaffe. Det har blivit min hub. Min andra tillflyktsort när väggarna hemma kväver mig och jag behöver jobba i en miljö som aldrig tystnar.
Jag tror aldrig jag kommer lämna krog/hotell-livet på så sätt. Jag dras till miljön, till spänningen, till människorna. Till passionen, det råa och känslan av att det aldrig tar slut. Att vare sig tid på dygnet så lever man. Jag minns när jag jobbade inom hotellbranschen nere i Marocko. Det kittlar mig fortfarande.
Om några minuter ska jag packa ihop. Jag har en bra känsla i kroppen. Min lunch med Sara Rönne gav mig lämnade mig med ett leende på läpparna och jag kommer ta med mig den känslan den korta biten till gymmet där Karin väntar för ett träningspass. Jag kommer sakna Kungsholmen på så sätt, rörelsemönstret som efter 4 år har inpräntats. Tryggheten. Men det kanske då det är dags att uppleva något nytt. Skapa sig nya, egna rutiner och upptäcka mer av livet. Sätta nya mönster. Skaka om tryggheten. Jag tror det. Inget är bestående. Allt är föränderligt.
Det plingar till på mobilen, det har plingat rätt friskt de senaste veckorna. Fredagskänslan kommer över mig. Det kommer smaka gott med vin ikväll. Vin, middag, musik och rörelse.
Det regnar fortfarande när jag svarar på sms:et.
Nu tar jag helg.