Det sista man vill är att vara otacksam

Jag har nu läst igenom alla mail, privata DM:s och kommentetar jag har fått. Fan, nu stockar sig halsen igen och ögonen fylls av tårar. Det amerikanska paret här bredvid kollar redan konstigt på mig så lite snörvel gör det väl bara bättre.

Jag tog en promenad på stranden och hittade en plätt där jag satte mig med vågorna som kom in och smekte mina solbrända fötter. Jag började läsa. Stannade till, såg upp och kände hur tårarna kom. Och jag lät dem komma. Jag vet inte hur länge jag satt där. En halvtimme? En timme? Tills det var slut på ord. Tills känslan över att vara ensammast i hela världen sakta blev lite lättare. Det slog mig hur vi alla som har genomgått detta på ett eller annat sätt har känt skam och möts av oförstånd. En kvinna hörde av sig och delade med sig av sitt missfall för två dagar sedan. Och att hon gjorde samma. Locket på. Ensammast i världen. Fram tills hennes man skickade henne länken till detta inlägget. Hon tackade mig, skrev att jag var den starkaste hon visste om. Det kändes bra men ändå olustigt. Jag är inte bättre eller framförallt starkare än någon annan kvinna som har varit med om detta. Och min upplevelse, min sorg är inte större. Vi alla är så otroligt starka i detta. Men jag förstår och jag tackar er lika mycket. För alla fina meddelanden, att ni vågar dela med er av er historia och allt stöd. Personer jag har alldeles i närheten av mig, som jag trodde jag visste det mesta om, har öppnat upp och vi har insett att stöd finns precis var som helst – bara vi vågar prata om det.

Jag får frågor hur jag mår. Ska jag vara ärlig så är jag i något mittimellan-tillstånd. Hur ska jag lättast förklara. Jag är bedövad. Visst skrattas det och jag har roligt. Men det är med en tunn hinna över sig. Den där tunga blöta filten, som vissa dagar inte märks av alls. Då är det som att inget har hänt. Samtidigt som en våg av irritation sköljer över mig ett par gånger om dagen. Irritation över att jag sitter under ett parasoll på andra sidan jordklotet och borde vara överlycklig. Men det är inte så jädra lätt, även om jag kan tycka att fejka lycka på ett lyxresort i 34 graders värme borde vara snäppet enklare än i mörka Sverige.

Det sista man vill är att vara otacksam.

Missförstå mig rätt. Det är det dåliga samvetet som talar för en sekund här. För visst vill jag le när min kille ber mig att le. Samtidigt som jag vill drämma något hårt i skallen på honom. Men det är väl hans sätt att försöka muntra upp mig. Men samtidigt så vet jag att livet inte är ett ständigt leende vilket är jävligt okej. Jag antar bara att samvetet dansar på lite fortare, lite hårdare på en sån här plats. När man egentligen har det så bra. När det finns andra som har det så mycket värre.

Det var ett par av er som skrev att denna hösten inte alls var något bra för mig. Nej, det har varit en jävla svår höst på många sätt. Samtidigt som mycket bra har hänt. Små saker som har kommit att betyda mycket. Relationer som har stärkts och beslut som har tagits. Kanske har mitt undermedvetna jobbat så hårt med att ta vara och highlighta alla de bra stunder för att inte klappat ihop totalt. En försvarsmekanism? Jag hoppas det. Jag har full tillit till att min kropp och psyke reder sig. Det märker jag redan nu på hur mycket jag sover och varje dag gör samma saker. Äter samma frukost, ligger vid samma solstol, dricker samma smoothie, tränar på samma avsatt tid osv. För att spara energi. För att helt enkelt koppla ner från alla beslut och måsten.

Kram på er, och tack för ni lämnar några fina ord här inne. ♡

0

0 svar till “Det sista man vill är att vara otacksam”

  1. Tack för att du delar med dej av ditt livs härliga stunder men också dom svåra stunderna! Modig och stark är så jag ser dej. Det är fint att någon vågar dela med sig så vi alla ser alla bitarna. Tack Joanna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *