JOANNA SWICA

Jag hade 90 minuter A1 på schemat idag. Inga konstigheter tänkte jag när jag planerade min helg och tänkte att jag tar löpningen innan vi sätter oss i bilen till Dubai. Jag vaknade 07.30, åkte ner till våning 2, ställde mig på bandet med Love Is Blind på mobilen och började springa. 10 minuter gick fort, 20 minuter kändes helt okej och vid 35 minuter kände jag inte mer än att mediokert ”mäh”. Men det är så ibland, man kan inte förvänta sig fyrverkerier och eufori vid varje pass. Speciellt inte på ett långpass inne på ett löpband med utsikt över skyskrapor. Det är coolt, men det är inte någon själslig orkester.

När jag hade passerat 50 minuter klev jag av. Stäng av klockan, stoppa bandet, ta två steg ner och så var det med det. Jag tänkte inte ens försöka dra någon halvlam ursäkt för mig själv. Speciellt inte när jag var att detta är min specialite, att springa länge och ”monotont” är en walk in the park för mig. Jag har inga problem med det, snarare tvärtom, det eggar mig. Men idag? Nej. Jag hade fan ingen lust.

Säger jag emot mig själv nu? Antagligen. För vem är jag att kliva av när jag dagligen pratar om att göra jobbet. Om att motivation inte ramlar ner i knäet på en. Om att det inte kan vara så jävla kul alltid. Allt det stämmer. Det är inte skitkul. Men vissa dagar spelar det ingen roll.

Så det finns ingen ursäkt. Jag har alla förutsättningar i världen för att genomföra. Det är bara min egna ovilja och lathet som kickade in. Och jag tänker, det får bara okej för denna gången. För jag vet att det inte kommer hända på ett bra tag igen. För detta är inget beteende jag vill eller kommer sätta i system.

Men i slutändan är människan inte programmerad till rena processer.