Sov nästan helt mellan 02 och 06 idag, framsteg ändå. Vaknade till några gånger för att putta på det snarkande värmeelementet som låg bredvid och fick huset att skaka. Läste mellan varven kommentaren jag fick från en person som säkert menade väl men inte riktigt uttryckte sig lika bra. Först blev jag ledsen. Sen läste jag igen och la ifrån mig telefonen. Låg och funderade. Var jag ledsen för hon pekade ut det uppenbara? Mitt egna val, mitt fel, att sätta mig på cykeln eller var jag ledsen för jag inte borde känna såhär starkt? Är jag berättigad till dessa känslor? Till folks omtanke?
Jag låg och vred på tankarna. Läste om ett meddelande jag hade skickat till en killkompis där jag skrev att jag inte känner igen mig själv då detta tillstånd jag befinner mig är ovant för mig. Att inte riktigt känna samma hunger för livet, att vara nere, att vara bitter och less. Att ha ångest och att känna mig “överflödig” i samhället (fullkomligt hatar att vara sjukskriven när jag faktiskt fungerar i övrigt). Jag läste det flera gånger och insåg sedan att nej, jag är inte ledsen över vad hon skrev.
” Förstår att det känns surt, ledsamt, orättvist och hemskt för dig. Men kan ändå tycka att du har ju valt själv att cykla, cykel, moped och motorcykel är riskabelt. Speciellt vid olyckor. Jag tycker du hade änglavakt. Ditt ansikte kommer till nästan 100% bli helt återställt, du har inte brutit något, förlorat någon kroppsdel.
Jag själv är galet irriterad på alla cykel dårar i city! Hoppas du snart är helt återställd, du verkar repa dig fort, och snart hittar till aka till sporten. Jag själv lider av en kronisk sjukdom vilket gör att jag måste anpassa mitt liv efter den sjukdom. Lycka till. “
Jag är irriterad över oförmågan att inte känna av situationen. Att inte i det tillfället bara läsa, tycka att det kanske inte är fullt så synd om personen och hålla det där. Den här jämförelsen vem som har det värst äcklar mig. Inte bara i dessa lägen, utan i allt i livet. Och framförallt – när är det “okej” att klaga? Att må dåligt över något? Det är lite som när vissa människor säger till kvinnor som får sitt första barn och som berättar sömnbristen. “Borde du ha tänkt på innan du skaffade barn”.
Absolut. Visst är det så. Och jag tror dessa kvinnor är väl medvetna om sömnbrist och andra tuffa tillstånd, men just där och då behöver man kanske inte säga det till dem. Let it slip liksom. Låt tanken passera.
Visst är det så att olyckan inte hade hänt om jag inte hade satt mig på cykeln den dagen. Men då hade något annat hänt, längre fram, för det är så livet fungerar. Att undvika att utsätta sig för situationer där olyckor kan hända är kanske denna tjejens och många andras val i livet. Jag tror inte på det. Jag vill och kan inte leva mitt liv så. För tyvärr, för eller senare händer olyckan, vare sig du gör något eller ej.
Och då måste vi sänka garden och låta mänskor få känna, även om man själv inte känner samma. ♡
0
0 svar till “Du har valt det själv.”
Swicapower!
Det går ALDRIG någonsin att jämföra smärta/mående/tillstånd. För vi alla är fullkomligt olika, vi har gått igenom olika saker, vi har olika sätt att hantera livet, vi tänker/känner/handlar olika. Det som gör ont för någon kan vara helt irrelevant och inte ens beröra någon annan.
Tack för att du delar med dig av det här Swica, jag känner att jag varje dag får mig tankeställare som gör att jag reflekterar både över mitt eget och andras agerande. TACK för att du orkar “vara med oss” i denna tuffa situation du hamnade i. SWICAPOWER!
Vilken sjuk kommentar. Det är lite som det där citatet från Anais Nin: vi ser inte världen som den är, vi ser världen så som vi själva är. Kram!
Helt rätt! Kloka ord❤️
Men oj. Vilken otroligt okänslig kommentar.
Hmm ingen snäll kommentar känner jag, oavsett vad som händer i livet finns det alltid någon som har det värre men för den sakens skull får man väl må dåligt efter en olycka änglavakt eller inte, sedan kan man tycka men man behöver inte tala om vad hela tiden, absolut inte om man sårar någon, hoppas att du mår bättre snart och att du orkar kliva upp på cykeln igen , kram från mig❤️
Sjukt okänslig kommentar. Som att säga att man får skylla sig själv i en bilolycka för att man valt att inte gå … lika ologiskt . Då får man väl sitta hemma och kolla in i väggen då, annars får man ju”skylla sig själv”
För precis allt som händer i ens liv.
Men GUD! Den kommentaren var inte ok någonstans!!!!
OLYCKOR kan hända alla och att kommentera på det sättet ger bara en tråkig och sur bismak. Så folk som flyger får också skylla sig själva (om man är med i en flygolycka)? Man måste ju inte flyga? Eller en bilolycka, man har ju själv valt att åka bil, man kunde ju stannat hemma? Eller om man blir utsatt för ex ett våldsbrott på vägen hem från krogen, är det också då ”ens eget” fel, man vet ju att det kan hända, så varför gick man ens ut? Eller om man reser till ett land som ej är lika säkert som Sverige och man är med i en olycka är det också ens eget fel då?
Nej ush, med sådan argumentation låter man snabbt som en gammal ängslig farmor som tycker det vore bäst om alla hela tiden enbart stannade hemma i sina lägenheter då ”hemska saker” kan hända. Det ända jag håller med om i den kommentaren är att du kommer bli återställd, men förstår att att den tanken inte tröstar jättemycket i stunden när allt känns piss + att du antagligen är chockad och omskakad.
Jättetråkigt för personen som kommenterade att hen har en kronisk sjukdom, men hallå, finns alltid någon som har det värre än en själv?! Oavsett om du hade änglavakt, kommer bli helt återställd och ska vara ”tacksam” för att det inte gick värre, har valt sporten själv och dessutom ska ha i åtanke att det faktiskt finns personer med kroniska sjukdomar så har du all rätt i världen att känns dig helt förfärligt ledsen för det som hänt dig. Att förminska någon annans känslor (vilket jag tycker kommentaren gör) är inte ok på något sätt alls och luktar bara unket.
Stor kram till sig Joanna och jag hoppas att du snart mår bättre <3
Får mig att tänka på en löptur för många år sedan. Jag hade en kilometer kvar när en dam dök upp på spåret och med sig hade hon tre okopplade små hundar som sprang fram och tillbaka över spåret. För att inte trampa ihjäl dessa tog jag några sidosteg ut på kanten av spåret och lyckades trampa fel. Jag hörde hur hela foten knaka till när jag stukade den. Där satt jag på marken med den värsta smärtan någonsin och damen sa bara: så går det när man springer och fortsatte med sina hundar…
Det kommer alltid finnas okänsliga människor som är så pass självupptagna att de inte kan relatera till andra människors problem utan att jämföra dom med sina egna. Det bästa vi kan göra är att ignorera dom och gå vidare. Förstår att det känns tungt nu och med all rätt. Det har dock inte gått särskilt många dagar och vissa saker får ta den tiden de behöver. Känner dig inte men är övertygad att om när du gett dig själv tiden att läka lite, tänka efter och sortera tankarna kommer detta bara ha gjort dig starkare och mer livskraftig än tidigare!
Jag förstår din reaktion på den här kommentaren, väldigt okänsligt skriven till någon som precis råkat ut för en allvarlig olycka och är i process att bearbeta detta. Jag hoppas att du snart är tillbaka och är en cykeldåre i stan 😉
Spelar ingen roll. Vem som har tyngst bagage. Vem som har flest ärr. Eller den som inget har. Alla vi känner. Alla vi ser nyanser. Men de är olika för oss alla. Men det innebär inte att vi inte får känna. Vara i våra djupaste dalar och njuta av topparna. Och det betyder inte att vi ska jämföra. Utan känna själva. Känna för varandra. Vara en medmänniska.
Det finns ALLTID de som har det värre. Barn som svälter, fruar som blir misshandlade etc. Betyder det då att man aldrig ska få känna att livet är piss? Och ska man skylla sig själv för att man satte sig på den där cykeln? Du hade änglavakt, definitivt. Jag hade det också med min cykelvurpa. Det var inte tid för oss att lämna helt enkelt. Och visst ska man värdesätta det man har men det enda utesluter inte det andra.
Ska man skylla sig själv om man sätter sig i en buss som sedan krockar på väg till jobbet? Eller om man råkade befinna sig i Twin Towers när planen flög in i dem? Livet är värt att levas och vilket liv är det om man konstant väljer bort alla eventuella “faror”? Det måste finnas förståelse för att man helt enkelt tycker livet suger även om man “klarade sig från att dö”.
Jag väljer att leva det enda liv jag har även om det innebär att utsätta mig för eventuella risker. Hela livet i sig innebär risker. Ingen vet vad morgondagen innebär och hellre ett rikt liv där jag vågar saker än att sitta bitter instängd i mitt hus för att jag inte vågar gå ut.
Stor kram
Petra
Jag blir så trött på folk!!! Det finns ingen som har monopol på smärta! Blir så ledsen över mångas brist på empati. Det är klart att det alltid finns folk som har det värre och det kunde gått värre för dig i just den här situationen, självklart. Jag tycker det är sorgligt att hon försöker lägga på dig ett ansvar över att tycka synd om henne för att hon anser sig ha det värre än du. Jag hoppas inte att hennes kroniska sjukdom medför brist på omtanke för andra. Hon och många med henne måste inse att de kommer aldrig må bättre av att få andra att må sämre.
Krya på dig Joanna, du är grym och tack för att du delar med dig! ❤️
Med hens logik vågar vi inte leva. Det farligaste stället för en kvinna är i hemmet (med sin manliga sambo/man) eller går till affären.
Att leva med en obotlig sjukdom antar jag är en oerhörd börda att bära, men det ger dig inte rätten att jämföra och peka finger på andra.
Krya på dig Joanna, jag tycker du är härligt avskalat mänsklig och sårbar och det är så jäkla vackert att du delar med dig till oss följare så att vi kan peppa och hänga med på din resa även när den inte är så lätt ❤️
Hej Joanna,
Jag blir så frustrerad av det här. Du har all rätt i världen att vara deppig och nere över olyckan. Det var inte ditt fel, du gjorde det inte med flit, för det var en olycka. Dessutom vet nog alla som följt dig ett tag att efteråt kommer du tillbaka starkare än någonsin. Du inspirerar till att göra mer, våga mer.
Alla kämpar med sitt. Den här kvinnan har en kronisk sjukdom som hon ser hindrar henne. Jag har också en kronisk sjukdom men låter inte den hindra mig. Lika med dig. Varför låta sjukdomar eller omständigheter äta upp våra drömmar? Du ska aldrig behöva väga upp för andras problem och bekymmer.
Sluta inte vara Joanna.
❤️❤️❤️
Man kan ju tänka som hen gör i det hen skriver. Många gör faktiskt det. Jag har tänkt så också..
Men då begränsar man sig och kommer inte leva fullt ut..
Då kan man ju inte sätta sig i bilen varje dag, träna, flyga, resa, skaffa barn, dricka vin, äta fett eller äta alls (man kan ju sätta i halsen)..
Hellre lever jag mitt liv till fullo och gör det jag mår bra av än att sitta hemma och inte våga leva..
Vi har ett liv och dö det kommer vi göra oavsett..
Du är en ung, stark kvinna. Du har en stark och frisk kropp.. du kommer sitta på cykeln och leva precis som vanligt på nolltid?⭐️
Krya på dig❤️
Kram..
Herregud. Du har all rätt att vara ledsen, bitter arg, you name it….
Du hade inte planerat en olycka, du hade planerat en cykeltur. Som sedan slutade oerhört olyckligt.
Brukar inte kommentera men det här berörde mig faktiskt något oerhört. Att någon tar rätten från dig att vara ledsen ”för att jag har det värre”. Inte okej!
Jag hoppas att du tar tiden att återhämta dig. Gråter. Är arg. Ledsen. Glad. Allt! Och sedan med samma styrka hoppar upp på cykeln igen! Du är grym!
Helt rätt! Går liksom inte att jämföra människors ”olycka”, och om man ska leva så kan man lika gärna jämföra fattigdom och andra orättvisor i livet❤️
Livet är farligt. Men att låta det hindra än från att leva? Nej tack. Man kan liksom inte använda den retoriken, för då skulle vi inte kunna göra nåt, inte gå ut, resa eller ens ha relationer eftersom det är ett potentiellt hot för att bli utsatt.
Som du skriver. Saker kommer hända. Genom begränsningar kan man minska risker, (och i ärlighetens namn, hur stor är risken egentligen) ”anpassa sig” men jag tycker risker är värda att ta för att ta. Men när olyckan är framme, är det rent ut sagt förjävligt. Och då får man handla därefter. Blir arg, ledsen, besviken, på sig själv, på omständigheter. Man får vara hur ytlig man vill. Hur djup man vill. Klaga. Skrika. Gråta. Om det är det man vill. Det är du som varit med om nåt, därför får du bestämma hur det känns för dig. Ingen annan kan göra det.
Den kommentaren är verkligen inte okej. Usch. Livet är till för att levas! Med den logiken skulle vi sitta instängda i ett vadderat rum hela livet för att inte utsätta oss för någon fara. Du är fantastisk och det är inte konstigt om du känner dig ledsen/bitter/arg eller bara inte som dig själv. Det vänder! För du är stark och kommer hitta tillbaka till den du är när det känns rätt. ❤️
Joanna!
Jag tycker att du var klok som satte dig på cykeln den där dagen. Du satte dig på cykeln i hopp om, vad jag i alla fall tror, att få ett riktigt grymt träningspass. Precis som alltid. Du verkar älska det du håller på med. Du inspirerar flera och bidrar till jäklaranamma. Du blir någon man ser upp till. Så den där jävla skitolyckan! Fan ta den. Men vet du? Trots den fortsätter du inspirera och visar på en grym vilja. Följer dina inlägg som aldrig förr.
Ingen går ut en kväll i hopp/tron om att bli våldtagen. Ingen hoppar in i bilen i hopp/tron om att krocka. Ingen går genom parken i hopp/tron om att bli nedslagen och rånad. Vi gör saker för att få livskvalité och njutning. Tyvärr kan saker ske, men du…du hoppade upp på cykeln i hopp om ett grymt pass. Fortsätt med det ❤️
Klart man får känna sig nere. Det gör man ju även när man är bakis, även om det verkligen är ens eget fel. Känslor kan man inte styra över helt. Jag lever efter devisen “jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva”. Jag ska på mc semester nästa vecka, visst något kan hända. Men jag är beredd att ta risken. För att sitta hemma rädd i ett hörn är inte ett alternativ. Låt livet kännas som skit ett tag. Bryt ihop och kom tillbaka starkare. I know you will!
Vilken korkad kommentar. Man kan inte gå runt hela livet och vara rädd för att råka ut för något. I så fall kan jag ju inte gå ut på kvällen med risk för att bli våldtagen eller liknande, vad vore det för liv om vi skulle begränsa oss på det sättet. Du är grym ❤ Krya på dig!!
Men man har inte Valt att va med om en olycka även om man gör något där de kan inträffa. Man kan råka ut för olyckor vad man än gör. Hoppas du snart känner dig bättre i detta som hänt nu! Roligt att se att du är på benen iaf! 🙂
På samma sätt som att lycka definieras olika av olika individer så definieras olycka och sorg på olika sätt. Och på samma sätt som det inte går att jämföra vad som gör oss lyckliga ska man inte heller jämföra vad som gör oss olyckliga. Du har all rätt till dina känslor och att låta sig känna dem är ett sätt att bearbeta dem. ”Livet ska levas med flit” och det går inte om man ser faran överallt i allting.
“Jag själv är galet irriterad på alla cykel dårar i city!
Och…? Var kommer detta in?? Så de där cykeldårarna får skylla sig själva för de tar upp vägarna som de ägde dem?!
Du har all anledning att vara besviken ledsen arg. Planerade tävlingar, resor etc som också får vänta. Får hoppas att du repar dig fort. Det har ju bara gått fem dagar. Det kommer bli bättre och bättre för varje dag.
Vilken härlig miljö hos dina föräldrar!!
All kudos till dig. Jag tycker att det visar på tacksamhet att man tar vara på sin fungerande kropp. Om vi inte gör någonting alls för att “det kan ske en olycka” då kan vi ju lägga ner livet på en gång (och det är skillnad på att cykla och typ hoppa ut från ett plan utan fallskärm).
Hur kan någon annan bestämma när det är okej att känna något eller inte? Hellre våga finna sig i misären och vara oduglig ett tag än att trycka ner smärtan och klistra på ett fejkat leende, redo att krackelera när som. En dag kommer suget tillbaka och gör det inte det finns det professionell hjälp. Från smärta kan bra saker komma också.
Känns väldigt offerkofta över kommentaren och det är sorgligt att hon har behovet att försöka sätta dig på plats.
Jag håller tummarna för dig 🙂
Oja, livet är farligt, orättvist och riskabelt, men jag tänker då fasiken inte lägga mig hemma under sängen och trycka för det. Det finns risker med att cykla, gå, köra bil, gå upp och ner för trappor, dricka alkohol, bli kär, skaffa barn, leva livet. Men de flesta människor på jorden gör vad de kan för att göra allt detta under så säkra förhållanden som möjligt. Vi tar på oss hjälmen, vi spänner fast bilbältet, vi hoppas att personen vi går på första dejten med inte är en yxmördare och möts upp på en offentlig plats. (Och om vi någon gång missar att vara überförsiktiga och det händer något just då så förtjänar man inte det ändå.)
Jag tänker ofta på detta nuförtiden då jag har en liten onge på 1 år hemma. Han klättrar och springer och testar och smakar på allt. Igår försökte han ställa sig på en fotboll och du kan ju tänka dig hur det slutade. En svullen kind med små rivsår. Men ska jag ta bort alla bollar på jorden då? Ska jag skriva till stadsministern och be honom förbjuda bollar. Han älskar ju bollar (ongen alltså, kanske stadsministern också vem vet). Och ska jag ta bort alla möbler i hemmet och slå in honom i bubbelplast? Nej, för det är inte så livet och världen funkar. Vad jag får göra är att be honom att ta det försiktigt, säga aja baja när han försöker sig på nåt allt för farligt och visa honom hur man tar sig ner från soffan med fötter och rumpa först.
Sen kommer vi alla att råka ut för olyckor, vissa har tur och slår på sin höjd i tån i sängbenet eller biter sig i tungan när man är för glupsk på kexchokladen, andra blir påkörda, ramlar med cykeln, blir överfallna av nån galning, rånade, dumpade, trillar ner för en stege, får cancer, får kroniska sjukdomar, eller råkar ut för allt detta och mer. Och när det sker så måste man få känna att det gör ont, gråta, bli rädd, låta chocken lägga sig, gråta igen och svära svära svära! Bli arg och prata av sig med vänner, familj, främlingar på bussen eller på sin blogg om man har en (som är högst frivillig för folk att läsa) och sen ta sig upp på fötterna igen. Men det är en process och den måste man få gå igenom i sin egen takt och på det vis som passar en själv.
Har man sedan åsikter om hur någon annan tar sig genom sin process så får man fundera på om det är till den personens nytta att säga något eller om det kanske är guld att tiga, och den funderaren kanske man ska ta sig INNAN man klickar på “skicka kommentar”.
För mig och kanske dig och många andra här är allt detta jag skrivit självklarheter, öppna dörrar som jag sparkar in med full kraft. Men jag hoppas att vi som lämnar positiva kommentarer hjälper dig att sudda bort den här “kommentarsdåren” från ditt medvetande. <3
Joanna,
Jag började följa dig för ett par månader sedan. Vet inte riktigt hur det började, men jag gillade dig direkt. Jag känner ju inte dig, men du verkade vara en cool tjej med skinn på näsan och en massa bra åsikter. Och en himla skön stil! Jag gillar verkligen att läsa om din träning, men gillar också din klädstil och spanar gärna in den. Bra inspo på många plan!
När jag såg ditt inlägg i måndags så blev jag helt chockad, som så många andra. Hur gick detta till?! Du skulle ju “bara” ut och cykla….. Jag känner så med dig. Känns nästan lite knasigt eftersom jag inte känner dig, men din olycka har verkligen “satt sig” i mig. Usch….
Och så läser man detta inlägg, denna kommentar….. Jag förstår att du blir ledsen. Jag blir ledsen själv över hur folk beter sig. Och detta att liksom linda in en elak kommentar i något snällt, att hon hoppas du blir bra snart….men ändå skyller det på dig. Ser det på fler ställen, att man lindar in en elak kommentar i en komplimang…. Fy f-n för det!!
Jag hoppas och tror att allt kommer bli bra och att du snart kan dra ut på vägarna igen!
Många kramar!
vad i helvete är det för en kommentar??? “Jag själv är galet irriterad på alla cykel dårar i city!”. jag må inte bo i Stockholm men jag är fan trött på alla bildårar i min stad där jag tar mig fram med cykel. håller på att bli överkörd var och varann dag på grund av bilförare som ignorerar trafikreglerna Krya på Joanna och jag skulle gärna vilja tipsa dig om att gå och prata med någon professionell om olyckan så du bearbetar den ordentligt. visst är vården sorglig. jobbar själv som undersköterska, dock inom äldrevården, men ibland kommer mina patienter hem i värre skick dem var när jag skickade in dem till sjukhuset. massa kramar till dig Joanna
Sjukt onödig kommentar, så tråkigt! Men så är det tyvärr, vissa människor verkar ha svårt med det där att hålla saker för sig själva, ska hela tiden hävda sig..
Angående det andra, att inte känna igen sig själv, att känna sig nere och jobbigt med sjukskrivning osv.. kände exakt så för ett år sen! Var med om en allvarlig olycka, gick från mkt aktiv, både i jobb och fritid (tränade inför ett första triathlonlopp mm) till att hoppa runt på kryckor (som dessutom blev längre en först befarat). Och tror ärligt talat att det är först nu, ett år senare, som jag BÖRJAR känna igen mig själv. Det var som en del av mig, min identitet, rycktes ifrån mig. Det jag önskar någon hade sagt då, var VILA, försök att koppla bort tankarna – man kan ändå inte göra mer än att lite sådär acceptera situationen (försöka, vet att det nästan är stört omöjligt), går det inte att jobba så går det inte, tyvärr går det inte fortare för att man stressar eller oroar sig, tvärtom.
I min olycka var det dessutom en tredje part inblandad, var en smitningsolycka.. var så arg, frustrerad, ville ändra allt den där dagen i efterhand.. hade som du stora sömnproblem, som tyvärr blev värre när jag trappade ned på mina smärtstillande.. men efter ngr månader så kom de sömnlösa nätterna allt mer sällan, faktiskt, även om jag inte trodde det, så gjorde tiden så att jag sakta accepterade situationen jag nu var i. Får såklart fortfarande återfall och kan bli så jääävla förbannad och tycka att allt är orättvist, men på nått sätt har jag lärt mig att förstå (kanske fortfarande inte helt accepterat) att det blir bättre och att jag mår bättre, om jag slutar att stressa över det som inte går att förändra och istället fokusera på att bli frisk, kämpa på med rehaben osv. För att en dag vara så nära som möjligt där jag var innan olyckan! Detta blev nog mest en massa dravel från min sida, men hur som helst – var arg på situationen i den mån du behöver, få ut frustrationen.. men försök också att blicka framåt!!! Vet att du klara det, du är så himla stark! <3 keep fighting och krya på dig!
Vill vara börja med att I måndags när jag läste om olyckan blev jag helt chokad och var tvungen att kolla om din story och insåg att de va inte likt dig att inte uppdatera efter en cykelrunda och blev chokad/häpen(vet inte rätt ord men tror du förstår) igen att de verkligen var sant.. och vill bara säga till dig efter inlägget jag läste på din blogg och det är helt förståeligt att du är orolig/rädd och har ångest av denna traumatiska upplevelse du var med om och alla tankar olyckan med förde dig! Men vill bara försöka få dig att se lite ljus i det fruktansvärt mörka du går igenom nu, du måste pusha dig själv med att du överlevde en sådan ordentlig krasch, du är kvar här på jorden du kommer kunna skratta och ha kul igen du kommer få pussa på din pojkvän och du kan fortfarande leva ditt liv vet inte om du kommer behöva special anpassa något eller om allt kommer återställa sig för dig men du lever och det är så förbaskat bra det! Du klarade dig från att bli förlamad, du klarade dig från att bli hjärndöd ditt liv är fortfarande här på jorden!
Du får tycka livet suger, livet är orättvist för det måste man få tycka och man måste få tycka synd om sig själv när man har det så fruktansvärt kämpigt som du har det just nu! Självklart det finns alltid dem som har det värre men just nu förstår jag att du inte kan se de och de är okej du får ha det värst av alla enligt dig själv!
Hoppas detta inte gav någon ångest för ville verkligen bara peppa dig till livet
De kommer gå bra för dig och försök, vet att de nog är svårt men försök tänk något positivt varje dag tex att du kan gå, du är hyfsat klar i huvudet och du förstår vilka alla är runt dig! Det är ju helt underbart att alla dessa funktioner forfarande fungerar för dig!
Mvh en som verkligen tror på dig och vet att du kommer komma ur denna mörka period❤️
Jävligt onödig och taskig kommentar. Gör mig irriterad & provocerad…och vaddå dårar? Bildårarna som inte tar hänsyn till folk som vill motionera… springa och cykla på ”deras” vägar?!
Nä, all kärlek och styrka till dig?
Jag vet inte, men jag tror att vissa tror att de tröstar när de säger att de finns de som har det värre. Jag har ofta fått höra det. T.o.m när jag fick beskedet att jag hade en hjärntumör. Vet inte om de tror att man ska må bättre om man vet att andra har det sämre. Helt sjukt är det iallafall. Man måste väl banne mig få visa att man mår skit när man gör. Det kan ingen ta ifrån en. Kämpa på, det kommer bli bättre. Men klart att du måste få känna och visa att det är piss och skit just nu-för det är det ju. Du har väl fan inte valt att drabbas av en cykelolycka?! Massa styrkekramar!!
Man har alltid rätt till sina egna känslor. Man kan aldrig tänka att det man känner är fel, man har all rätt att känna som man vill, de är dina känslor och ingen annans. Och tävlingar om vem det är mest synd om är bara idiotiskt. Du har all rätt att känna det du känner, oavsett vad man har varit med om <3
Att jämföra andras smärta med sin egen är ju en kamp man aldrig vinner. När jag förlorade min mamma på min studentdag påtalade ett flertal människor i min omgivning att det värsta man kan förlora är ett barn och i den meningen syftade de på min mormor. Som att det skulle vara en tröst. För mig.
Det var som att de ville ta bort min sorg genom att ändra mina tankar och fokusera på den som hade det ”värre”. Det är så lätt att ha åsikter, känslor är en helt annan. Det verkar också så svårt att komma med vänliga ord när en själv har det ”värre”. Jämförelse smakar bittert. Ingen sorg upplevs större än sin egen och så får det vara.
Önskar dig (trots att jag förlorat en förälder ;-)) en god bättring och ser fram emot att se dig på cykeln igen. Sörj på, snart blir det tomt och lämnar utrymme för annat att känna.
Stor kram ♥️