JOANNA SWICA

Jag kan komma på mig själv jag inte gör nog. Ni vet den där känslan som grabbar tag om en och man blir alldeles iskall – tänk så är det försent? Jag kan vakna mitt i natten med lätt panik som övergår till en lätt sorgsenhet där jag febrilt antecknar en mental lista för mig själv. Dessa ska jag ringa imorgon. Dessa ska jag skicka ett sms till.

För tänk så är det för sent? Tänk så har jag tagit dem för givna? Tänk så vet de inte att jag älskar dem?

Det finns så många stunder som utmärker sig. Som får er att omslutas av min tacksamhet över att få ha er i mitt liv. Jag minns dessa stunderna så klart. Jag minns hur du stod och höll min hand när jag låg i sjukhussängen. Och trots att jag luktade apa av mina sår, intorkad smuts och svett varvat med sjukhuslukt så stod du ändå där och grimaserade så att mitt hjärta lättade av dödsångesten som höll om mig hårt. Din humor fick mig att le och våga hoppas på att allt skulle ordna sig.

Tänk så mycket vi har sett tillsammans. Hur vi har låtit världen ligga framför våra nyfikna fötter.

Jag minns den där dagen när hoppet grusades ner till hundratusentals finkorniga små partiklar som aldrig skulle kunna sitta samman igen. Den där dagen då jag förstod att det liv jag en gång hade hade fått en ny huvudrubrik och jag var tvungen att vända blad för att påbörja det nya. Den där dagen då jag förstod att den jag älskade inte älskade mig längre och att det fanns en ny huvudkaraktär i den personens liv. Jag minns hur du, min vän, mitt i natten utan att blinka hoppade in i en taxi från andra sidan stan och höll om mig, den dagen och andra nätter. Och jag minns hur jag tänkte att jag aldrig någonsin kommer kunna återgälda det.

Men så vet att det är det vänskap handlar om. Kravlöshet. För den dagen det blir en dragkamp, en tävling om vem som gör eller ger mest, den dagen är relationen inflammerad. Det gäller alla relationer. Kärlek som vänskap.

Alla nätter vi har dansat igenom. Allt vin vi har druckit. Alla timmar i skogen vi har sprungit ihop.

Det finns dagar då jag inte pratar med er. Likaså dagar där vi pratar konstant, hela tiden. Där vi tjuter av skratt och gör oss lustiga över livet och dess ibland något skruvande skeden. Ni ifrågasätter mig när jag behöver det men håller aldrig, och det här vill jag understryka, aldrig tillbaka när jag behöver höra att jag är bra. Det är den renaste formen av vänskap.

Några av er känner jag knappt, vår vänskap har bara börjat, men ni har redan tagit plats i mitt hjärta. Som den gången när du körde tidigare från jobbet för att hjälpa mig att skruva ihop möbler. Vi hade sporadiskt innan det men det spelade ingen roll, för du visade att tiden inte spelar någon roll när det kommer till att ställa upp.

Minns du den gången Friendcation samlade in en krya på dig present efter min olycka? Minns du när summan översteg 10.000 kr och ni enades om att köpa en Gucci-väska åt mig? Minns du hur du drog i det?

Det finns även en person som frivilligt spenderade en lördag på IKEA med mig. Som bar kartongen upp och ner för trapporna. Som har spenderat timmar åt att skicka memes till mig och som lät mig sova i sin säng när hon var bortrest för jag inte ville sova sista natten i lägenheten som stod tom och väntade på sina nya ägare.

Där finns du som bor på andra sidan landet men då och då skickar sms för att kolla hur jag mår. Eller du som otaliga gånger har lyssnat på mig när jag efter x glas vin har rantat om livet. Och så finns det ni som bjuder in och hem. Som öppnar upp och ber mig att ansluta på resor. Som ser mig i ögonen och säger “kom igen.” Som hejjar på med en genuin önskan om att det ska gå bra. Som alltid står bakom mina äventyr.

Det finns så många, så ärliga, så varma, så bra. Som stod stadigt när det stormade och nu fortsätter stå stadigt när kastvindarna har bytts ut mot sköna surfvågor. Vågor som får oss att alla skratta och mig att göra mitt yttersta som er vän.

Ni vet exakt vilka ni är. Jag behöver ej namnge er. För ni vet, jag hoppas det, att jag älskar er från botten av mitt hjärta och att detta är min kärleksförklaring till er.

Sen finns det ni som försvann. Som stoppade huvudet i sanden. Som aldrig vågade fråga “hur mår du egentligen?” för rädslan av svaret. Som glömde bort att vi är vuxna människor med grundläggande empati.

Ni vet också vilka ni är, och jag har inget att säga er. Det räcker med att jag vet att ni vet att jag vet.

Men för er som ovillkorligt finns där för mig.

Jag älskar er.