JOANNA SWICA

Kom hem för en stund sedan från ett kundevent som jag tillsammans med ett par andra kollegor har planerat och arrangerat. Det har varit fullt ös från sju i morse med talare, presentationer och ett strikt körschema som hör och häpna, till och med avslutades innan avsatt tid. Förutom att jag höll på att ramla ihop när jag skulle gå upp vid presentationerna för att mitt ben hade somnat (klackar och lealöst ben är ingen bra kombo) så gick det så bra. Oerhört stolt över företaget jag jobbar på, mina kollegor och framförallt mig själv, som varje dag lär mig något nytt och tar för mig i en bransch som för 1,5 år sedan var totalt främmande för mig. Och det är stunder som dessa, när jag tillsammans med sina kollegor går och tar en bit mat efter en lång dag och river av höjdpunkterna, analyserar mottagandet och återberättar höjdpunkterna från föreläsarna jag verkligen känner ”Wow, jag känner varenda fiber i min kropp, i luften jag andas, i miljön jag vistas i”.

Kanske är det energin från alla intryck och föreläsarna som gör mig så exalterad, kanske är det glädjen över att vara genuint glad över min och mina kollegors prestation, som vi tillsammans gjorde till något som var över förväntan.

Det spelar egentligen ingen roll vad det är, det viktigaste är att jag har ett jobb som ger mig sådana kickar. Och att jag känner utveckling och ett jävla driv efter de små små stunderna av där jag känner att jag äger situationen.

Och.. stunderna som erbjuder råbiff och rödpang när dagen är slut. Såklart. Nam nam.