,

En morgon i en triathlets liv.

Det var en kall morgon konstaterade jag när jag gick Fleminggatan ner mot Polhemsgatan där jag svängde in mot Polishuset. Snön föll, fingrarna höll på att förfrysa då jag tvunget skulle fippla med Instagram och jag gäspade frenetiskt. För varje steg jag tog närmare Kronobergsbadet övertygade jag mig själv hur BRA dessa passen var för mig. Det gick sådär. Ni som har följt mig ett tag vet vad jag tycker om badhus, men för er nya läsare så kan jag sammanfatta min åsikt såhär:

Jag vill lägga mig ner i fosterställning och skrubba mun/kropp och hår med syra efter jag har simmat i ett badhus.

För att återgå till simpasset denna morgonen. Jag uttryckte min frustration på stories när jag lämnade badhuset vilket på riktigt var på en ny nivå. Tror aldrig jag har gjort mig i ordning så fort och lämnat en byggnad med sådana bestämda steg. Det kan dock bero på att alla hårtorkar var sönder det var så satans kallt då de tydligen har börjat spara in på värmen.

Om jag börjar med mina första 300 meter. De gick bra. Jag crawlade med långa, långsamma och kontrollerade tag där jag fokuserade på att väcka kroppen och förbereda mig mentalt inför mina 8 x 200 m intervaller. Sista 25 meterna, mitt i harmonin, känner jag hur något smeker min axel och jag hinner tänka: kolla inte åt sidan! Vilket jag såklart gör. Jag möts av en gigantiskhårboll med som sitter fast i ett plåster.

Jag vill skrika men tänker genast på att om jag öppnar munnen kanske något annat slinker in.

Jag vill blunda men inser snabbt att det inte är att föredra då min navigation redan är åt helvete den morgonen.

Jag vill ställa mig upp och vråla hur fan det redan kan vara ofräsch i bassänghelvetet 06:35 när jag är den andra personen i bassängen den morgonen.

Jag fortsätter. Biter ihop. Tänker att förutom hårbollen så går det faktiskt ganska så bra.

Simmar de 3 första intervallerna och ler för mig själv – maka på dig Sjöström, delfinen är här!

Sen stöter jag på den första idioten. Han voltvänder ÖVER mig och sparkar ifrån mot mitt huvud. Resulterar i att simössan åker av och glasögonen likaså. Stannar upp, svär högt och rättar till munderingen. På det igen. Tar sikte på idioten i alldeles för trånga speedos. Simmar efter honom så att han inte har en chans att voltvända efter mig. Intervallerna tickar på, jag är inne i ett flow, livet börjar kännas behagligt igen. Det är dessa stunder man känner att det är värt det.

BAM!

Får en fot rakt i huvudet av en kvinna som bröstsimmar på snabbbanan bredvid och tydligen har amazonlånga ben då de är inne på crawlbanan och härjar. Fortsätter simma, tuggar fradga och ställer frågan varför jag egentligen gör detta.

BAM!

Ännu en voltvändning som sker rakt in i mig. Eller näe, vettefan om jag ens kan kalla det för volt. Såg mer ut som en kraschlandning mot kaklet, i detta fall mig. Är inne på mina sista intervaller och ska vända då jag helt plötsligt möts av ett myller av ben. Resulterar i att jag inte kan vända då 5 stycken män i varierande åldrar från något simsällskap verkar ha kafferep. Jag stannar upp och tittar på dem, de tittar tillbaka och man ser ingen pollett trilla ner. Jag trycker in mig mot kanten mellan dem alla och noterar min intervalltid. Skjuter sedan ifrån och simmar mina sista intervaller, alla med stora svårigheter vid vändningen då männen fortfarande står och diskuterar vädret i en klunga.

Simmar klart, noterar tiderna och distansen. Rusar sedan upp från bassängen i raketfart, rafsar  ihop mina grejer och går in i duschen där jag möts av.

En kvinna som sitter i duschen och filar sina fötter. 

Det blir för mycket för mig. Jag bara stirrar på henne. Imagine that. Där står jag spritt språngande naken i en dusch som ser ut att vara från tidigt sovjet och tittar ner på en kvinna som sitter naken i duschen och filar sina fötter. Ovanför henne sitter en skylt där man vänligt men bestämt ber att man ska lämna rakhyvlar och fotfilar hemma för allas trevnad.

Hon tittar på mig med ett konstigt uttryck och ser sedan att jag stirrar på skylten ovanför henne. Jag vill säga något, för det gör jag alltid när jag hamnar i sådana situationer, men det står helt still. Jag kan inte. Det är som att min hjärna har fått en mental freeze. Det är helt enkelt FÖR tidigt för så mycket idioti så tidigt på morgonen.

Ställer mig och duschar. Sluter ögonen. Masserar in mitt schampo och hör hur någon ställer sig bredvid mig. Det är samma kvinna igen, som nu har börjat raka benen.

”MEN NU FÅR DU TA OCH GE DIG?!”

Jag frustar mot henne med avsmak i blicken. Sköljer snabbt av mitt hår och går sedan in till omklädningsrummet där jag inser att jag har glömt foundation och borste. Samt att som jag skrev tidigare i texten – så är fönen i sönder. Tio minuter senare är jag på väg mot jobbet och jag lovar att aldrig mer sätta min fot på ett badhus igen.

Det löftet brukar hålla i si sådär 2 dagar innan jag tar mig dit igen. Vad som har hänt är glömt. Långt inne därinne så glöder passionen, men ibland sveper en klorvåg med hårbollar över den och dämpar glöden något. Men är inte det någonstans vad triathlon lite handlar om? Vad man på ett sjukt vis dras till?

Livet som triathlet va – så jävla glammigt.

0

0 svar till “En morgon i en triathlets liv.”

  1. Man blir aldrig så irriterad på andra som på badhus och på flygplatser. ALLA idioter samlas där och man ser de mest märkliga beteenden…

    MEN, jag är lite i chock över kvinnan i duschen…. Vem gör ens så som hon gjorde? Är väl tillräckligt som det är att stå och duscha med främmande människor?
    jaja, nästa pass i bassängen kommer förhoppningsvis vara utan större störningsmoment!

    • Simmade i måndags och det förlöpte relativt smärtfritt förutom en riktigt hispig voltsnubbe. Men annars så… det tar sig 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *