JOANNA SWICA

“Are you done with your crazy running?”

Tysken sätter sig bredvid mig vid det lilla bordet utanför cafet och ler mot mig. Ett leende som jag inte helt kan placera. Men jag kan bara tänka mig. Det drar mot det galna hållet. Alltså hans uppfattning om mig. Inte leendet, det är ytterst normalt.

Vi sitter och pratar en stund, mest träning och om olika lopp. Sen reser han på sig och går. Kanske ska han träna, förmodligen, jag har ingen aning. Kvar sitter jag och fortsätter knappa på min dator tills nästa person kommer förbi och växlar ett par ord.

Det går en stund. Jag lägger mig vid poolen, sover en stund och vaknar av att poolen fylls av ett gäng ungdomar som är här på någon sorts turnering. Jag betraktar dem ett tag innan jag tar upp min bok och börjar läsa. Jag läser om löpning och om det skrivna ordet. Om att finna sig själv i livet och att hitta sin passion senare än andra. Tillslut är jag så inne i boken att jag inte hör någonting annat än bladen jag vänder. Jag är bra på det. Att zoona ut. Det och att sova på stökiga platser.

Klockan är bara ett på dagen och jag njuter av att jag har oceaner av tid kvar på min vilodag.

Bestämmer mig för att gå ner till bassängen och simma en halvtimme. Sträcka ut kroppen. Delar bana med en amerikansk tjej som testsimmar sin våtdräkt inför ett lopp hon ska köra nästa vecka. Vi skrattar åt hur löjlig man ser ut när man försöker dra på sig våtdräkten utan att lämna några märken. Hon fortsätter sedan med sitt och jag tackar för mig. Det börjar regna och jag skyndar på stegen. Åskan mullrar borta vid berget och jag hör hur simtränarna blåser i sina visselpipor.

Spenderar resten av eftermiddagen i skuggan vid det lilla cafet igen. Dricker en iskaffe, äter en rawboll och skriver. Känner mig lite trött. Mör. Beslutar mig för att köpa med mig mat till rummet och spendera resten av kvällen i sängen med diverse filmer. Känner mig upprymd. Bästa beslutet everrrrrr säger jag högt åt mig själv och studsar bort mot rummet med min stora papperspåse med mat i handen.

Somnar till ljudet av regn mot rutan och en belåtenhet i kroppen, det sista jag tänker på är träningen nästkommande dag. Att jag ser framemot den. Det gör mig glad.