Lustigt det där med nya blanka oskrivna blad. Man behöver dem, ser framemot dem, nästan behöver dem, men när man väl står där och drar sina första andetag i vad som ska bli den första raden på det vita arket så inser man ännu en gång att vad som behövdes var bara tanken på att man var ännu en chans att fortsätta forma livet, bladen, till den form man hade tänkt men som stack iväg längs fingrarna och aldrig riktigt blev något av. Man behöver en chans till.
Kjol: Coster Copenhagen. Topp: Zara. Glajjor: Scotch & Soda.
Det är så jag ser på ett nytt år. Det är som en överentusiastisk försäljare som vet vad hopp och smicker kan göra. Man vet innerst inne att det är lite för bra för att vara sant men väljer att stanna kvar och ta chansen. För man behöver en chans till.
Det är som den där förälskelsen vars varningsflaggor svajjar högt men man väljer att se förbi och över. För man behöver en chans till.
En chans till att göra bättre. Mer. En chans till ännu vackrare blad vars tyngd avspeglar ens karaktär. Vem man är. Vem man är på väg att bli.
Allt vi behöver är en chans till. En för varje år. En för varje lärdom. Två steg fram, ett steg bakåt för vissa, tvärtom för andra. För dem vars chanser redan var tagits och man inte orkar sitta och hoppas mer.
Det är varken bra eller dåligt med nya blanka ark och oskriven tyngd. Och chanser har nog aldrig skadat. Det blir vad man gör det till. Löften, chanser och hopp. Mitt enda är att jag ska fortsätta att inte smälta in. Varje år är en ny chans att ta de där stegen förbi och fram, de där stegen som separerar mig med skuggorna. Gråzonen där allt smälter samman och slutar vara.
54