JOANNA SWICA

Det tog inte lång tid för mig att hitta rytmen. Jag svängde runt krönet, ökade stegen med Sundbyberg i ryggen och sprang in under bron mot Solvalla. Asfalt gick över till blöt grus när jag passerade små sockerbitshagar och rostiga sulkys mot en gammal husvägg som bytts ut mot nya. Jag lät blicken hänga kvar vid dem medan jag passerade och kände en slags vemodig samhörighet. Regnet låg tung och lågt, likt en gps som följde mig och aldrig släppte taget. Vid Spånga station stannade jag till, knöt om skorna och tittade på klockan. 7 km hade gått i ett svep och jag hade ca 9-10 km kvar. Min puls var låg och i lurarna spelade Pascal Engmans senaste bok. Stegen började rytmiskt placeras mot den blöta asfalten igen och jag flöt fort in i andra andningen som om det vore förprogrammerat och stegen var knappen. Bubblan slöt sig tätare kring mig och kanterna suddades ut. Min värld bestod av en radie av ett par meter och blicken låg stadigt på en punkt framför mig. Tankarna pendlade mellan vilken väg jag skulle välja härnäst och varför Vanessa Frank var så outhärdligt envis. Kilometer efter kilometer. En kropp i rörelse och tankar på paus. Steg mot asfalt och puls på repeat.

En timme senare var jag tillbaka på gatan där allt börjar och slutar. Sista stegen i ett löppass är alltid befriande. Som ett avslut på ett kapitel. Ett två tre, stoppa klockan och börja gå.

Det är lustigt det där hur ett löppass ibland kan kännas som om man gjorde det för första gången. Alla sinnen registrerar kroppens förändring. Salta läppar, svettig nacke och lätt ömma lår. Blod som rusar och sprider ett välbehag i varenda cell i kroppen.

90 minuter kan vissa dagar kännas som en skiva på repeat, ett jobb som ska göras som så mycket annat. Men idag, en helt vanlig dag i en löpares liv, var det som skivan hade bytte plats med en ny och den rostiga sulkyn fick sällskap i regnet.

Idag var det allt annat än på repeat.