Ett mål vore inte ett mål utan lite sidospår.

Jag skrev på Instagram igår att jag hade känt en våg av stress och oro skölja över mig när jag insåg att jag skulle vara borta i 12 dagar. Anledningen till detta var att jag just nu ligger i den mest intensiva träningspersioden på länge då jag har en tävling om mindre än 2 månader och även om jag inte är en elitathlet så tar jag min träning på allvar och vill verkligen nå mina personliga uppsatta mål. Jag jagar inga pallplatser eller är ute efter att bli någon svensk triathlet-ikon Jag är bara en vanlig tjej som gillar triathlon och att utmana mig själv genom att ha en coach och ett utformat träningsschema just för mig.

Denna oron som jag kände blåste dock snabbt förbi och efter lite mailkonversation med coach Simon som återkopplade med att han skulle ändra i mitt schema för denna veckan och frågade mig hur jag skulle vilja träna så han kunde anpassa det så utifrån mitt liv just här och nu. Det gjorde att jag kände jag mig lugnare. Det är helt okej att bli stressad för en sådan sak, sålänge man har en plan hur man hanterar det därefter. För aldrig att jag skulle låta den rädslan eller stressen påverka mig negativt. Finns inte på kartan att jag skulle sätta mig ner och sura eller bli helt hysterisk över att min träning nu skulle vara “helt förstörd”. Som många skrev så kommer dessa mer lugna dagar göra mig gott. Vem vet, det kanske blir ännu bättre. Man vet aldrig, men man måste vara öppen för att det kan komma bumps on the road och att man ibland måste tänka om.

Min tanke här nere (och som jag även skrev till Simon) var att jag skulle fokusera på simningen. Det har dock visat sig vara lite svårare än jag först trodde. Det är uteslutet att simma i havet då strömmarna och vågorna är alldeles för starka och vår lilla pool vi har vid huset tillåter max 6-7 armtag innan man måste vända. Däremot finns det ett litet gym som tillhör huset där jag kör cirkelpass före eller efter min löpning. Apropå löpningen så känns det sjukt bra att öka upp farten. Jag märker en STOR förändring i mitt löpsteg och syreupptagningsförmåga. I lördags sprang jag 8,5 km där jag växlade mellan 5.00 tempo och 5.10 temp0 varannan kilometer. Igår körde jag intervaller (kommer i ett eget inlägg) och imorse sprang jag tidigt innan solen hade ens gått upp och kände mig så oerhört stark. Låg på mellan 4-50 och 5.10 tempo med lätta steg, avslappnad armpendling och balanserad andning. Den känslan är oslagbar. Jag var så lycklig när jag kom tillbaka till huset och spenderade de sista kilometrarna att kvittra “hola” till alla jag sprang förbi.

Så fokuset denna resan får helt enkelt bli styrka och kortare löppass på tröskel samt intensiva intervaller. Att ge mig ut och springa 20-24 km som jag gör varje vecka här nere skulle gå, men i ärlighetens namn – vill jag det? Nej inte direkt. Dels för att jag inte vill vara iväg sålänge då jag på semester och dels för att jag inte är redo att springa dessa distanser i denna värmen riktigt ännu. Cyklingen får..ja den får vänta tills jag kommer hem. Såvida inte våra cykelturer (10km) ner till stranden fram och tillbaka räknas? 😉

Och vet ni, även om träning betyder så jäkla mycket för mig och har en viktig bestående plats i mitt liv så får den aldrig bre ut sig på bekostnad av annat som också är viktigt för mig i mitt liv.

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *