JOANNA SWICA

I tre dagar har jag tänkt på dagens träningspass. Tre dagar! Det är onödigt mycket tid och energi att lägga på något som egentligen inte betyder något egentligen. Speciellt när det är tankar som styrs av olust.

Jag visste att passet skulle komma någon gång under mitt träningscamp på Gotland. Det var inte direkt som att jag öppnade Coach4Pro på telefonen (där all min träning läggs upp) och fick en överraskning. Jag och min coach har en plan som jag är med och utformar. Och jag är högst delaktig i allt som rör min träning och planering kring den, vilket innefattar passen som har gjorts här på Gotland. Men ändå så var just dagens pass jobbigare mentalt än alla andra pass. Vilket är rätt konstigt då jag inte tyckte mitt 130 km pass i måndags var någon big deal. Inte heller min 30 km löptur i söndags, hade det inte varit för att jag var kissnödig och hungrig hade jag kunnat fortsätta en mil till.

Igår när jag skulle lägga mig kände jag mig lite stressad. Jag fipplade med alarmet som var ställt på 06:30 för att jag skulle hinna äta, packa (då vi åker i eftermiddag) och sedan dra ut i lugn och ro. Men så kunde jag inte somna. Vilket stressade mig ännu mer. Och jag tänkte – nu kommer det verkligen gå dåligt imorgon. Mer än jag redan tror det kommer göra.

Mitt upplägg var följande:
60-70 min uppvärmning zon2-3.
30 min hög zon 3
2-3 min rullvila
10x2min hög zon 4
60 min hög zon 2

Därefter direkt: 50 min distanslöp.

När klockan närmade sig åtta stod jag redo nere på vägen med cykeln mellan benen. Ja de där benen, jävlar vad sega de var. Så drog jag iväg med en djup suck. Första 60 minuterna var lugna. Jag trampade på i motvinden som jag strategiskt hade lagt första delen av rundan för att kunna dra intervallerna och distanspasset i medvind hem sen. Men när klockan började närma sig en timme började klumpen i magen växa. Fan. Det gick inte fort, jag hade dåligt med tryck i benen och vinden var hemsk. Jag kunde knappt hålla en hög zon 3 i 5 minuter som det var nu, hur i helvete skulle jag fixa en halvtimme

Och jävlar vad jag kämpade. Tårarna rann bakom solglasögonen och benen brann. Jag lyckades till 95% och fick därefter stanna efter 29 minuter och dricka vatten. Sen stod jag bara där helt apatisk i några minuter och försökte vända tankarna från “detta går inte” till “jag gör mitt bästa med det jag har”. Jag påminde mig själv om att jag hade 3 dagars tung mängdträning i benen och kroppen började bli sliten. Jobba med det du har!

Vände om, bröt ner de 32 km som var kvar i sektioner och satte sedan igång klockan igen. Trampet gick lättare då vinden låg snett bakifrån men benen tog lång tid på sig att svara. Efter 3:e intervallen på en ilsken röd zon 4 så tappade klockan kontakten med min puls och vips så låg jag nere på zon 1. Det var så klart inte sanningsenligt och jag förbannade tekniken en sekund innan jag gick över på Borg-skala istället (läs vad det är här). Resten av intervallerna körde jag på ren känsla och beslöt mig för att maxa allt jag hade. Ösa på i 7 intervaller till och därefter distanscykla i en timme. Det fixade jag.

Helt plötsligt var jag tillbaka i Visby och hade ca 25 minuter kvar av passet. Jag svängde lättat tillbaka in mot Högklint, cyklade ett varv på en slinga jag hade hittat där och avsluta med lite offroad på runt Hällarna. Sladdade in på hotellets entré, gick upp med cykeln, böt om till löpkläder och ställde mig sedan på löpbandet nere på hotellets gym. Jag var klar med frisk luft och vind. Nu ville jag bara stänga av hjärnan och springa med den lilla lilla ork jag hade kvar. Då är löpband perfekt, kanske inte det bästa då det trots allt inte är löpband man ska tävla på, men skit i det – det är inte alltid perfekt.

När det hade gått 50.00 min stängde jag av bandet. Klev av. Satte mig ner och tittade ner på klockan. Jag hade hållit på i 4 timmar prick. Med ett mindset som när som helst var redo att kasta in handduken. Det är inte likt mig då det är mitt pannben som är min största tillgång, men jag har sådana dagar, eller sådana pass ska jag väl säga. Pass som jag genuint är obekväm och lite rädd för. Varför? För att de innehåller mina svagheter. Sånt jag vet inte kommer gå bra. Jag har så fruktansvärt svårt att komma upp i puls när jag cyklar. Jag har liksom inte helt hittat tillbaka till min form i cyklingen. Det ligger även kopplat till min dåliga kraft i benen. Jag har inget tryck i mitt tramp vilket gör att jag blir seg. Så därför är långpass där man håller på länge inte ett problem för mig. Jag skulle kunna hålla på en hel dag, nej säg, en vecka. Inga problem. Men att trycka på och vara snabb på cykeln längre sekvenser är min stora svaghet vilket jag vet om och som är en obehaglig sanning. För ska jag bli bättre och pressa ner min cykeltid ytterligare så krävs det kraft i benen, så enkelt är det. Det är inte alltid kul och härligt att träna. Hade det varit det så hade jag inte varit där jag är idag. För tyvärr, det är inte så man förbättring sker. Det är jävligt och piss vissa dagar. Det gör ont. Och det är okej. Jag välkomnar det.

Men nu är jag klar. Passet är gjort och jag skulle väl inte säga att jag är helt nöjd, men jag är väldigt nöjd att jag genomförde det, fick till ett gäng riktigt hårda intervaller och lyckades vända mitt mindset under tiden. Det kommer jag ha med mig nästa gång det kommer kännas jobbigt. För det är dagar som dessa som gör skillnad, inte de där solskenspassen där jag bara flyger fram.