Jag läser om uppgivenhet och en längtan. Det finns där mellan raderna och viljan att bli sedd, vara med och känna sig som en del av det som tycks vara normen. Det som tycks vara det alla utom en själv får vara med om.
Stora kompishäng och drömlika firanden. Det är dags för ännu en högtidsdag, ännu en helg som man bör ha uppstyrd. Inte uttalat, men känslan finns där. Picture perfect.
Att mäta sitt värde hur stort kompisgäng, hur väl upstyrda firanden man har, kommer skapa problem. För hur bra du väl mår, hur kul du än har, så kommer du alltid snegla över på grannen. Vi gör det alla, medvetet som omedvetet.
Jag har aldrig varit en person som gillar högtider. Inte heller en person som har tillhört ett specifikt gäng. Jag vet hur det känns att hänga på. Men jag vet också hur det känns att göra något till sig egna. Att skaka av sig känslan över hur man borde göra. Det finns inga regler över hur en högtid bör firas, inte heller med hur många eller hur få. Och jag vill bara att du ska veta att det det är okej. Skapa dina traditioner, eller skit i dem helt.
Våga fråga den där kompisen om du får följa med på deras firande fast att det känns som att du tränger dig på. Fira själv om du hellre vill det. Ställ frågan högt om det är någon mer som inte har planer. Ta in på spa. Åk och träna. Gå på en dejt. Eller beställ en pizza och sträckkolla Kardashians.
Det är okej.
Men tro mig när jag skriver detta, du är inte ensam. Och jag hoppas att hur dagen än blir idag, att du gör det till din midsommar och vill ta emot min virtuella kram. Du är du, midsommar är en dag.
15
Ett svar till ““För hur bra du väl mår, hur kul du än har, så kommer du alltid snegla över på grannen. Vi gör det alla, medvetet som omedvetet…””
Åhh tack för din text.
Det är så sant att man inte behöver ha största festen, flest kompisar, finaste stugan, roligaste lekarna. Men det gör ont när man en gång hade det och livet förändrades. Jag bygger och bygger en känsla av att duga som jag är men det gör ont. Det gnager och värker och tårarna är ett faktum.
Önskar så att livet var annorlunda…en dag, en dag kanske jag kommer så långt. Jag hoppas och kämpar på…för att duga. Inte för nån annan utan för mig själv. Det tar tid.
Jag är en extrem känslomänniska och det gör det tuffare. Idag är jag glad att få gå till jobbet. Där behöver jag inte känna några krav av att inte passa in i normen.
Tack igen för att du belyser att jag inte är ensam❤️
Kram