,

För tung för löpning – a never ending story.

Om ni bara visste hur många gånger jag har fått frågan om varför jag styrketränar så mycket i relation till vad jag “tränar” till och om det inte vore bättre att fokusera på just löpningen eller cyklingen. Och framförallt – det viktigaste av allt: jag bör passa mig för att bli för tung då styrketräning förstör ens löpning.

Snark.

Senast igår fick jag ett instamail av en tjej som rådfrågade vad jag tyckte då en av hennes bekanta var på henne om att man inte ska kombinera löpning och styrketräning. Alltså, inte löpning som att springa en runda då och då utan en faktisk satsning där man ha ett mål som innefattat ett lopp, tid eller en speciell typ av förbättring. Resultatet blev såklart att denna tjejen började tvivla på sig själv och ifrågasätta sin egna träning – TROTS att hon fram tills dessa kommentarer hade mått bättre än på länge och känt ett flyt i sin träning. Hon hade hittat sitt flow vilket tyvärr efter dessa kommentarer bleknade ganska så fort.


Hon frågade mig vad jag tyckte och hur jag gjorde. Och mitt svar till henne var: Jag gör det som känns bäst.

När jag tränade som mest crossfit (och enbart crossfit) så var jag tung. Det är ren sanning, jag var ett kraftpaket som lyfte 130 kg och alltid blev vald i teamwoddar då jag med enkelhet tog den mesta av vikten. Min kropp var inte optimal för löpning  (även om jag sprang ibland) vilket inte gjorde något just där och då eftersom mitt huvudsakliga mål inte var att springa eller någon form av “snorsportande”. Det var att lyfta. Jag var en best och jag älskade det. Men när jag efter något år fick upp ögonen mer och mer för löpning och tillslut triathlon så la jag om min träning, droppade i muskelmassa och blev lite nättare även om jag bibehöll en del av min styrka. Tyvärr inte så mycket som jag hade önskat. Men den fanns där och jag höll den levande genom att fortsätta styrketräna och köra växelvis riktigt tungt. Och jag kör än idag Crossfit, även om det inte är på samma nivå som förr. För att jag som sagt älskar den typen av träning med.

Detta har idag sparat mig otaliga skador och den enda “skada” jag har dragit på mig har i år bara varit en överansträngning i knäet efter sommarens löpäventyr i Chamonix, vilken försvann efter 6 veckors löpvila och styrketräning. Annars har jag hållit mig skadefri trots hårda påfrestningar och väldigt mycket löpning i koncentrerad form.

 


Att kombinera styrketräning med triathlon-träningen har gett mig en väldigt allsidig kropp som tål väldigt mycket och ställer upp på egentligen allt jag ber den om. Mitt löpsteg har förbättrats och jag känner mig stark. Jag tycker dessutom personligen att det inte är särskilt snyggt att inte ha några former. Viktigt att förstå att jag talar helt utifrån mig själv och hur jag vill att MIN kropp ska se ut. Om någon tar illa upp för att jag inte gillar en smal löpkropp och inte trivs i den formen själv får det stå för dig.  Alla får se ut som de själva vill och jag hyllar ALLA typer av kroppar. Jag är väldigt trygg i mig själv och hur jag ser och, men framförallt – i hur jag inte vill se ut och trivs därför väldigt bra med att ha former. Det påverkar säkerligen min löpning till en viss del, då jag förmodligen hade sparat in en hel del minuter i löpningen om jag hade varit “lättare” i kroppen. Men då kan man samtidigt ställa sig frågan “hur många minuter och placeringar hade jag skalat?”. Jag menar, come on, kan vi släppa bajsnödigheten en smula och sluta bete oss som om vi vore några elitidrottare med Bolt som efternamn? Jag är all for att man tar sin träning seriöst och satsar, jag älskar det och önskar fler vågade anmäla sig till tävlingar och ge lite jädra anamma i sin träning och framförallt – vågade tro på sig själva. Men det är väldigt lätt det övergår till en mildare form av hysteri, och i somligas fall, en massiv hysteri. Man börjar träna som en elitidrottare samtidigt som man bollar med ett heltidsarbete, ett socialt umgänge och tampas med att ständigt göra val som ofta slutar med att man begränsar sig och sätter onödig hård press på sig själv.

Så nej, för mig är det inte värt det. Jag älskar att styrketräna och det känns oerhört bra att väva in tunga lyft i min dagliga träning. Min cykling har förbättrats (finns nog ingen cyklist här som inte förstår vikten av starka ben vid cykling) och min kropp blir mer och mer härdad för längre och intensivare löppass. Jag känner numera sällan av ett långpass och min kropp återhämtar sig väldigt fort.

Avlutar med ett ställa samma fråga som jag brukar ställa till alla er som skriver till mig och berättar att ni tvivlar på er själva efter diverse kommentarer eller liknande.

“Hur bra mådde ni innan kommentaren? Innan denna “viktiga” information som ni egentligen inte har bett om? På vilket sätt har dina resultat och den härliga känslan som du har känts fram tills nu försämrats?”

Tänk på det, och utgå alltid  först och främst från er själva. Mår ni bra – kör. Vill ni utvecklas i någon specifik gren eller satsa – ta hjälp och kör sedan så det ryker. Men glöm inte bort att hur fantastiskt jävla underbart träning än är – så är det inte livet. Det finns så mycket annat än träning, och hittar man balansen mellan alla dessa olika komponenter i livet då jädrar kan jag sätta min högra skinkhalva på att man utvecklar sin träning och höjer sin livsnivå ordentligt.

23

3 svar till “För tung för löpning – a never ending story.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *