Friendcation gos tältäventyr på Dalagård tillsammans med Wild Sweden

”Detta känns inte rätt..”
”Vad tät skogen är?”

Vi har såklart kört vilse och står i ett vägskäl mitt i skogen. Bakom oss närmar sig en bil och ut stiger en man iklädd i en röd flanellskjorta (hej Dalarna!) och kängor. Han såg direkt att vi inte var härifrån och visar oss rätt igen. Det visar sig senare att mannen heter Leif och är en av ägarna till Dalagård. En glad man som skrattar mycket. Det är mitt intryck av honom och hans fru. Tillsammans driver de Dalagård som är en liten gård nere vid en sjö mitt i skogen. Gården ligger i ett historiskt kulturlandskap, som kallas Åsgarns dalgång. Här har människor bott och verkat i 6000 år vilket känns när man promenerar mellan stugorna på gården. Tiden har stannat och du befinner dig i en annan värld.

Det är alldeles tyst när vi anländer. Jag ser två huvuden poppa ut från ett av rummen och hejjar glatt. Några av tjejerna har redan anlänt och medan vi packar in våra grejer i nere i stugan som ska bli vårt lilla krypin anländer resten av gruppen.Jag och Louise bor i en liten stuga precis vid vattnet. Vägg i vägg ligger bastun och veden ligger redo för kvällens aktivitet.

1..2..3..8..9..12..14.. Vi räknar in alla, och går ner mot vattnet där Marcus och Frida från Wild Sweden har tänt elden. Det kokas kaffe och hembakat ställs fram. Äntligen är vi här utbrister jag och skålar med min kaffekopp mot resten av tjejerna. Jag är alldeles varm inombords. Ännu en helg i Dalarna. Jag börjar bli hemma här nu.

Kvällen inleds med trädkramartävling i skogen. Ja, du läste rätt. 14 tjejer hängandes runt varsitt träd i skogen. En bättre AW helt enkelt. Marcus berättar anekdoter från skogen och delar med sig av små tips och trix längs hajken.

Vi fortsätter med middag med endast levande ljus som ljuskälla. Det är magiskt. Platsen vi befinner oss på är magisk. Tänk att man får uppleva sånt här? Tänk att detta är vårt jobb. Den tanken hinner dra igenom mina tankar flera gånger under helgen.

Kvällen blir inte lång, några sitter kvar och tar ett glas vin och pratar om livet. Lär känna varandra. Njuter av att inte ha några måsten. En del kryper ner i sina sängar och fortsätter snacket där. Jag tar Louise under armen och vandrar ner till vår stuga som vid vattnet. Vi släcker strax efter 22.00.

Jag vaknar med ett ryck vid 05:00, drar på mig skorna och springer rakt ut i skogen. Har helt missat att det ligger ett utedass precis vid stugan. Men jag är ju så van vid att kissa i det fria så det går på mindre än en minut. Somnar om innan jag ens har hunnit lägga mig tillrätta igen i sängen och vaknar två timmar senare av att några av tjejerna är och tar ett morgondopp. Jag tassar upp och sätter mig med kaffekoppen på verandan och myser av deras röster som studsar mellan träden.

Frukost serveras i köket där Christina har bakat bröd samt gjort iordning gröt åt oss. Vi äter glupskt och fyller på med kaffe. Sedan väntar två timmars häng där man får göra lite som man vill innan det är dags för rörelseyoga ute vid vattnet. Jag sätter mig med datorn och jobbar undan lite, Louise tar en gubblur och några av tjejerna lägger sig med varsin bok. Det är exakt så jag vill att våra resor ska vara, och är, äventyrliga med ens stor portion av egentid.

Rörelseyogan är avväpnande och får oss alla att skratta. Vi dansar, gör akrobatiska rörelser och skrattar högt att vi ser ut som en sekt som går loss i någon form av ritualdans. Det är härligt när man kan vara så avslappnad med människor man inte känner. Det är en trygghet.

Efter en bättre lunch bestående av linssoppa med kokosris packar vi ihop och beger oss ner till båtarna. Det är dags att ro över till ön där vi ska spendera natten. Det spritter i hela kroppen på mig. Jag har sett framemot detta, och även om skogen har varit ett väldigt vanligt inslag under min sommar och framförallt i Dalarna där jag har spenderat mycket tid så blir jag alltid lika pirrig. Som om det vore första gången. Jag blir lite som barn på nytt.

Friendcation Base Camp 2.0 sätts upp och när tjejerna är installerade (läs Louise har fått upp tältet som hon hade lite svårigheter med) ger jag mig ut på jakt efter den perfekta gläntan. Vilket jag hittar nedanför en bergsluttning ut mot vattnet. Där sätter jag upp min sovhammock och preppar 2 ljuslyktor. Här ska jag sova inatt och det bästa av allt är att jag faktiskt får sällskap av en person till. Viktoria hakar på och väljer en natt ute i det fria tillsammans med mig. Och vi får en fantastisk natt. Efter middagen som har avslutats med en lektion i hur man låter som en älg och varg-ylning kryper vi ner i våra sovsäckar och sover igenom hela natten fram tills 04:00 när vi tyvärr väcks av tunga regndroppar som faller ner mot våra ansikten. Vi ger oss snabbt upp med våra sovsäckar upp till vindskyddet vid eldstaden och lägger oss där tills det slutar regna. Två timmar senare ligger jag i hammocken igen och njuter av att känna den mjuka gungande känslan samtidigt som jag hör hur vinden viner mellan träden. Det är alldeles krispigt i luften. Bladen på träden är roströda och får vattnet att skimra i höstens alla färger. Det är fantastiskt att vakna upp sådär.

Frukost äts på samma ställe som middagen. Enda skillnaden är att vi har bytt ut korvgrytan från föregående kväll i den stora gjutjärnsgrytan mot havregryn. Kokkaffet står redo på elden och det är en genomgående röd ton på allas kinder. Friskt, glatt och härligt. Det är vad denna helgen är.

Vi packar ihop, visar upp varandras Dalahästen som vi har täljt och beger oss ner mot vattnet igen. Det är dags att ro tillbaka till Dalagård. Söndagen spenderas med yxkastning och lunch på gården innan vi kramas hejdå. Helgen är över och det är dags att åka hem.

Vi kommer att komma tillbaka, förhoppningsvis redan innan årskiftet.

Tack Visitdalarna, Dalagård och Wild Sweden för en fantastisk helg. Men framförallt – tack alla tjejer som var med och förgyllde denna äventyrshelg.