JOANNA SWICA

I samarbete med Visit Dalarna

Var ska jag börja? Är det inte alltid såhär efteråt? Jag sitter och sorterar 800 bilder med bultande hjärta och leende på läpparna men kan inte få fram ett ord. För hur ska jag kunna förklara våra resor så att var och en av er ska förstå hur unika de är? För det är de. Jag bryr mig inte om att det låter som ett knep för att att sälja in Friendcation och våra resor. De är unika. Vi som är där vet. Och jag hoppas att ni någon gång tar chansen och åker med för att uppleva dem själva.

När vi kontaktades av Visit Dalarna blev vi genast intresserade. Vi hade precis varit i Övertorneå på vinterexpedition med 10 tjejer (läs mer om den resan här) och ville bara ha mer av Sverige. Mer äventyr. Mer natur. Och var dessutom väldigt nyikna på Dalarna. Så vi satte igång med ett förslag, fick en brief, justerade efter våra tankar och sen var det klart. Vi gick ut med resan och 3 minuter senare var 30 platser slutsålda. Och nu har vi gjort ännu en resa. Vår tionde med Friendcation för att vara mer exakt.

Dalarna är vackert. Det vet vi sedan innan, speciellt jag som har varit vid Siljan förut när jag har cyklat Siljan runt. Men helgen blev ändå som något nytt, som att uppleva något för första gången. Och för många av tjejerna blev det många första gånger på olika plan. Vi bodde på Dalecarlia Hotel & Spa som ligger i Tällberg med utsikt över Siljan och blev väl omhändertagna av personalen.

Jag och Louise anlände till Rättvik runt två-tiden på fredagen. Vi körde upp med min Kia Niro Plug-In Hybrid vilket alltid funkar smidigt. Vi släpptes in på Dalhalla (mer om det i ett eget inlägg), gjorde vår grej och körde sedan vidare in till Rättvik där vi tvärstannade vid ett stopp. “Vad ÄR DET DÄR?” tjöt vi samtidigt och svängde in mot en restaurang på en ödslig parkering. Det visade sig vara ett ascoolt diner i 50-tals stuk. Med asgod mat. Sånt man bara upplever på roadtrips.

Vi fortsatte till Tällberg och checkade in på Dalecarlia där vi hälsade på några av tjejerna som redan hade ankommit och satte oss sedan för att jobba en timme innan det var dags för att gå ner till lobbyn och hälsa alla tjejer välkomna och sätta oss till bords för helgens första middag. Det blev en härlig kväll med tvårätters, vin och en massa samtal. Och en hel del kramar. Några av tjejerna var veteraner och det var så härligt att få träffa dem igen. Det är så med Friendcation, man skaffar sig vänner runt om hela Sverige. Så oerhört fint.

Så övergick fredagen till lördag och vi tassade tyst upp när klockan ringde 06:30. Solen var uppe och det var alldeles stilla när jag och Louise promenerade längs vattnet vid Siljan. Vi rekade. Sen åkte vi tillbaka till hotellet där tjejerna satt vid frukosten, klädda för äventyr med sina ryggsäckar från Eastpak som vi hade ordnat till alla. Tack Eastpak! De kom väl till hands under dagen. Vi samlade ihop alla och blev upplockade av Magnus, vår gymma chaufför för dagen. Det var dags för en hel dag av äventyr!

Första aktiviteten var 3 timmar på Högt & Lågt i Rättvik. Och det var verkligen högt. Så högt att jag stundtals skrek rakt ut att jag skulle kräkas. Vilket även filmades. Galet roligt. Men det var aldrig osäkert, vilket imponerade mig. Det pratade vi om under dagen, hur duktiga grabbarna med sin säkerhetsgenomgång (ändå 30 stirriga tjejer att hålla koll på) och hur välgjort samt fräsch klätterparken var som bland annat har 55 hinder, 5 ziplines och 6 olika banor att välja mellan.

Efter säkerhetsgenomgången släpptes vi lösa. Det var som att ett kosläpp. Tjut från alla håll. Vissa sprang till “Premiären”, andra till “Imse vimse spindel” och jag gasade mot det högsta som fanns, lika bra att börja starkt.

OCH DET VAR JU SÅ JÄVLA KUL! Vi åkte zipline, klättrade i nät, balanserade på plankor högt uppe bland trädtopparna och hejjade på varandra. Och det var så fint att se hur alla tog mod till sig när det kändes som läskigast och kastade sig ut. Hur tjejerna peppade varandra och stöttade framåt. Jag var som barn på nytt och tjoade runt som en galen valp på speed.

Tre timmar gick fort, nästan för fort och efter att vi hade samlat ihop alla tjejerna igen tog Magnus oss mot nästa spot – nämligen Bruntegården där lunchen skulle serveras.

Kan vi ta ett par minuter åt att prata om Bruntegården? Jädrar vilken leverans rakt igenom. Restaurangen fokuserar på det lokala och lyfter det bygden tillför i form av råvaror som exempelvis grönsaker från Massarbäck och fäbosmör från grannen Tin´s fäbod.

Personalen hade dessutom stenkoll, maten var fantastisk och det var liksom inga problem för en av tjejerna att få en portion till. Det gillar och uppskattar vi väldigt mycket. För när det väl kommer till kritan så är det alltid det lilla extra som kommer fästas i minnet.

Vi går vidare till nästa stopp – nämligen Styggforsen! Eller STIGG (när någon är ful) som Johan, vår eminenta guide lärde oss att det heter på Dalmål. Han lärde oss en massa annat nyttigt, men det får stanna mellan oss tjejer.

How about Styggforsen? Först och främst, hela min kropp vibrerade av längtan efter att få springa i den miljön. Den längtade så pass mycket att jag faktiskt fick med mig ett gäng tjejer på en löprunda när vi kom hem senare på kvällen. Men åter till hajken i naturreservatet. Johan, som tålmodigt (vi stannade överallt för foto, snack och en liten hutt), gick med oss hela rundan och berättade om platsen som ligger ca 20 km utanför Rättvik. Visste ni att Styggforsens fantastiska natur är ett resultat av ett stort meteoritnedslag samt formationer som går way back till istiden? Nu vet ni. Det var dagens historielektion.

Dagens absoluta höjdpunkt (förutom höghöjdsbanan) var helt klart när Johan tog med sig oss hem till sig och sin fantastiska fru. Vi anlände till en typisk dala-gård kringbyggd i trä med röda plank och en veranda som vette ut mot älven där två ekor låg förtöjda mot den lilla träbryggan. Inne i det lilla köket stod nybakade pajer, bröd, ost från gårdarna runt omkring i bygden och nybryggt kaffe.

“Är vi hemma hos dessa människor? Alltså privata hem?” frågade Agnes mig och tittade med stora ögon mot den blonda kvinnan som stod i sitt blåa förkläde och tog emot oss med öppna armar.

Ja, vi var ju det. Hemma hos. Och det var så förbannat fint att jag fortfarande får rysningar.

Vi har ej grej som vi alltid gör på alla våra resor. N som har läst mina tidigare inlägg om Friendcation vet nog vad jag menar. Round the table. Denna fantastiska, intima och helt avväpnade stund där alla får sin tid att berätta om sig själv, sin historia, sin koppling till Friendcation. Och det är så oerhört fint. Jag önskar jag kunde få er att förstå vad som uppstår under dessa stunder, men jag kan ej och tror faktiskt inte att jag vill det. Det måste upplevas och det är vår alldeles egna grej som bara vi tjejer som är med på just den resan delar.

Men det är känslosamt. Och efteråt var jag tvungen att gå ner till bryggan och sätta mig en stund för mig själv. Ja, jag grät. Jag grät för historierna tjejerna delade gick rakt in i hjärtat. Jag grät för att jag förstod att Friendcation har kommit att betyda väldigt mycket för många av dessa tjejer. Jag grät för min egna del. För alla känslor som flyger omkring inom mig. För min tacksamhet, glädje och framförallt stolthet över att ha byggt upp ett community som innehåller över 6000 tjejer som vill varandra väl. Som vågar gå utanför sin komfortzon.

Jag satt där i stillhet och tittade ut mot älven när jag kände en arm om min axel. Sen fylldes bryggan på och vi satt där och log. EN hand i min, ett skratt från en annan och höga tjut från när några av tjejerna kastade sig ut nakna i det mörka vattnet.

Att visa känslor är inget jag har svårt för. Men jag kände ändå hur garden sjönk ytterligare några hack och det var liksom aldrig några konstigheter att gråta bland 30 tjejer varav 25 man knappt kände. För vi känner varandra, på vårt sätt, och det är det Friendcation handlar om. Vänskapsband knyts, det är högt och lågt och man lyfter varandra – oavsett vem man är eller vad man har för bakgrund.

Friendcation har blivit min extrafamilj och jag är så förbannat tacksam över att ha dessa tjejer, detta community, i ryggen. Kvällen avslutades med löpning, trerätters middag och fortsatta samtal om dagen, livet och framtiden. Behövs ingen närmare beskrivning av kvällen, den var fin, väldigt fin.

Klockan åtta på söndagsmorgonen var det träning för de som ville på gräset nedanför hotellet. Jag brukar alltid slänga in ett pass som jag leder vilket brukar vara uppskattat. Men innan det skulle min egna träning göras och jag fick sällskap på den 7 km långa rundan över stock och sten runt Tällberg. Jag blev väldigt överraskad när jag några minuter i sju gick ner i lobbyn och möttes av 6 tjejer som hade gått upp extra tidigt för att följa med på min löpning. Vi värmde upp och sedan drog vi iväg.

“Du dansar fram Joanna!” ropade Jennie bakom mig där vi sprang på den slingriga stigen som färgades gyllene av solen som sakta gick upp över Tällberg. Mina fötter var blöta av leran, dagget och vattenpölarna som jag inte hade lyckats parera. Kroppen rörde sig metodiskt framåt, starkt, den signalerade ut att den ägde rätten att ta mark. Jag svängde av mot ett mer teknisk spår och ökade. Kilometer efter kilometer. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Hur den ville ha mer. Hur jag bara ville packa väskan och springa i dagar. Återkomma hit och upptäcka mer av den fantastiska natur som omringade oss.

Stort tack till Jonna från Visit Dalarna, Dalecarlia, Bruntegården, Högt och Lågt och framförallt till alla tjejer som var med på resan. Det har varit en helt fantastisk helg och jag kommer leva länge på all energi som gavs. Om 3 veckor åker vi till Bokenäset med 30 tjejer för ytterligare en helg i Sverige. Det ser vi framemot, men tills dess kapslar vi in alla intryck från denna helgen och tar till oss allt fint som vi ändå har runt omkring oss.

Och jag? Jag kommer omfamna min längtan och brinnande intresse som bara ökar efter äventyr. Det finns så mycket att se och göra, varför inte bara gör det?