Full GAZ!

Igår var en sådan dag som gick till historien. Jag ångade fram i cyklingen som om jag aldrig hade gjort något annat och drämde av med snabba löpintervaller med ben som varken gnällde eller segade. Steg efter steg levererade de fart, spänst och tryck. Igår var den dagen jag kände att jag aldrig någonsin ville sluta med triathlon.

Vi drog ut vid niotiden efter en stadig frukost bestående av 6 pannkakor, äggröra, vitt bröd, jordgubbsjuice och kaffe. Rullade ut i samlad trupp, tror vi var runt 30 personer och efter ca 3 km hade vi delats upp i olika små grupper. Jag, Anna, Kristina och Emelie körde på och la oss runt 30 km/h. Framför oss försvann Sebastian & Co i en jädra fart – vilket är förståeligt då det också är proffs med pallplatser. Efter ca 5 km hör jag hur Kristina ropar ”punka”!, vi rullar in åt sidan och ställer upp cyklarna på mitten-refugen. Av med däcket, ut med slangen och på med en ny. Runt om oss tutade bilar, några saktade in och skulle hjälpa men vi viftade bort försöken. Det här klarade vi själva. Efter ca 15 min var vi igång igen och hann ikapp Maria och några av grabbarna som stod och väntade på oss då Johan också hade fått punktering. Vi gjorde upp en plan och drog iväg.
Ut och iväg, trampa på! När vi hade passerat en mil känner jag hur avståndet till tjejerna bakom börjar öka. Jag trampar på och tittar på klockan, pulsen ligger lågt i zon 2 och benen känns starka. Okej. Jag beslutar mig för att gå på feeling. Vem vet när det händer igen? Gäller att ta vara på dagarna det känns riktigt bra, de är trots allt få i cyklingen. Tar sikte på ett par rumpor långt framför mig och sätter igång. 30 km/h blir 35 km/h och jag fortsätter att trampa i tempoposition. Efter ca 4 min tittar jag upp och inser att gänget framför antingen har dragit iväg eller vikit av. Jaja. Jag cyklar på. Ser några prickar i horisonten (vilket visar sig vara kameler och inte cyklister) och bestämmer mig för att cykla förbi check-point och därefter stanna för bananpaus. Jag kommer fram och tittar mig förvånat omkring. Var är alla? Där står jag i vägrenen på en jädra ökenväg med gamla lastbilar som far förbi mig och militärer med k-pistar som stirrar på mig. Spelar in en story, tar en (okej ett par selfies) och ser sedan hur en bil närmar sig. Det ser ut som en hägring. Dammet far runt den där den dundrar fram och när den slirar in bredvid mig hinner jag tänka: Kom geotaggen med på min story? ”You! You are the girl! The others turn around. You go back!” Det visade sig att gänget bakom hade fått ytterligare en punktering och sen blivit stoppade för att fortsätta. Så de var mer eller mindre tillbaka på hotellet, precis som snabba gänget då de cyklade i ett rasande tempo. Så kvar var jag med ca 50 km kvar.


Självklart var vattnet slut, ingen täckning på telefonen och pumpen låg kvar på hotellet. Föredömligt Swica! Jag vinkar till ett par poliser vid en gränskontroll och sätter av på den ödsliga vägen där sand, sand och mer sand kantar min väg. Vid 75 km stannar jag till för att komma till däcket då jag gång på gång hallucinerar att jag får punka. Då ser jag hur en pickup som har legat bakom mig ett par kilometer saktar in. Jag väntar in tills han är jämsides och vrider sedan lätt blicken in mot passagerarsätet där en storväxt man sitter och flinar mot mig. Sekunden senare sträcker han ut en flaska vatten, säger något och kör sedan vidare. Shuuukran! Vrålar jag tacksam efter och sätter sedan fart igen. Tramp tramp, starka ben framåt med varm vind mot ansiktet.

100 km senare svänger jag in på hotellets område där jag genast hör mitt namn. Nej men titta! Där sitter gänget med varsin pizza och kaffe. Jag ansluter, drar i mig ett par pannkakor och sträcker sedan händerna i luften och tjuter ”Idag äääääääääälskar jag cykling!”

Tar det lugnt en halvtimme innan jag går tillbaka till rummet, byter om och sticker ut och springer. Kör 10 minuter i zon 2, löpskolning i ca 8 minuter och därefter 3 x 60 sek – 45 sek – 30 sek i zon 4/5. Vilar joggandes i ca 1 minut mellan intervallerna. Avslutar med 10 minuters tröskelfart på bandet. Benen vill fortsätta, huvudet skriker mer men mitt förnuft säger åt mig att tagga ner. Det är nu risken för överansträngning och skador är väldigt stor. Ha gärna hybris, men var smart.

Jävlar vilken dag. Firar med 2 glas vin och en påse smash. Min sista. Nu blir det jobbigt fram tills fredag då jag kan köpa nya påsar på ICA.

Hej på er!
1

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *