
En person sa en gång till mig att jag ältar. Att jag inte ska tänka så mycket och bara go with the flow. Länge trodde jag att det var mina ständiga reflektioner och eftertänksamhet som hämmade mig. Men så började jag dissekera även den känslan och insåg att det handlade om mer än bara mig och min trygghet i att förstå varför.
Så jag fortsatte och tillät mig att tänka mer. Analysera. Vända och vrida. Sluta skjuta undan och på ett nästan obehagligt sätt tvinga mig att stå det obekväma nära. Så nära som hans andetag mot min nacke på nätterna. Så nära som vattnet omsluter mig. Så nära som vinden i mitt hår.
Jag har tagit ledigt fram tills 1 januari då första gänget börjar sin onlinecoaching. Allt är i princip klart och jag ser framemot att slå upp datorn måndag och börja boka in mina kunders första videocoachingsamtal. Det är en speciell känsla att vara en del av en annan människas utmaning. Att vara den ledande handen och hårda men alltid av omtanke rösten som får en annan människa att ställa sig frågan ett varv till.
Varför?”
”Vad hade hänt om..”
”När du tänker x varför blir y utfallet?”
”Vad säger backspegeln?”
Det appliceras på allt. Frågor jag ställer mina kunder ställer jag även mig själv. Mina nära. Min relation.
Så jag sitter här och tänker. Analyserar och dissekerar. Plockar sönder små fragment och synar långsamt. Jag vänder och vrider på mitt intersta tills det är dags att vända fokus utåt igen.
Go with the flow blev jag uppmanad. Det finns inget mer jag gör och har gjort de senaste åren. Jag inser det mer och mer.
Mitt flow.
25