Har jag vant mig vid situationen? Bryr jag mig för lite? Kan jag göra mer? Självklart kan jag göra det. Men är det är rätt?
Jag ställer mig den frågan minst en gång om dagen. Jag vänder och vrider på scenarion i huvudet och läser sedan andra människors ursäktande i långa inlägg på sociala medier. Varför de gör på ett visst sätt. Jag läser insändare där hårda ord växlas med skuld. Jag hinner tänka att vissa människor är verkligen experter på att framhäva sig själva samtidigt som de trycker ner andra. Mina tankar fortsätter att mala. Jag funderar på hur jag på lättast sätt ska ta mig in till stan. Igår cyklade jag överallt men idag har jag lite mer packning och kamerautrusning. Det får eventuellt bli tunnelbana in om jag inte kan lösa annan ryggsäck. Men det får man ju inte hinner jag tänka. Ja men vad är alternativet? Jag kan inte jobba hemifrån idag. Det går inte när man driver eget och måste fysiskt befinna sig på en plats för att få verksamheten att gå runt. Däremot kan jag gå hem, perfekt! Om jag inte cyklar då. Okej, skriver ner leta efter annan ryggsäck på min to do.
Hur blir det med Skåne? Fortsätta ställa in? Jag vet inte. Det drar åt olika håll just nu. Alla gör det. Samtidigt som det känns som vi är mer enade än någonsin. Alla gör så gott de kan och jag är helt övertygad om att detta är rätt väg att gå. Att Sveriges regering hanterar detta på rätt sätt. Jag väljer att se det med realistiska ögon och framförallt – med en tanke för framtiden och efterskalvet. Det är där många av oss kommer få känna på krisen rejält. Första gången jag även har något gott att säga om vår statsminister. Det är positivt, trots allt.
Men så tänker jag att det är bra att jag resonerar, kalkylerar och ifrågasätter mina beslut, andras beslut och tankarna som virvlar runt. Det tyder på att jag inte har vant mig. Att jag är på tårna. Och någonstans lugnar det mig.
Jag tar ytterligare en sipp på mitt kaffe och öppnar upp mailen.
Godmorgon.
4 svar till “Reflektioner”
Saknat dessa personliga vardagliga inlägg där din röst hörs som om du berättade det för mig på riktigt.
Önskar fler vardagliga inlägg, ta oss igenom dina dagar bit för bit. FAVVO !
Och jag har saknat att skriva dessa typer av inlägg, även fast jag skriver varje dag. Men inte här. Det börjar dock lossna för mig nu igen. Så är glad att det uppskattas. Stor kram
Det jag sörjer är hur männiksor har blivit mot varandra (i det landet jag bor i). Man är arg, man misstror, det är harda ord om vem som har och gör rätt och fel. Media och politikerna skrämmer upp för att kunna kontrollera folket bättre. Det är stränga blickar i affären, folk som snäser och knuffar bort en med kundvagnen etc. Jag är rädd för att “göra fel” fastän jag tar mycket hänsyn. Jag vet att rädsla uttrycker sig pa olika sätt men vi kan ju iaf fortsätta vara medmänniskor och reflektera över oss själva och över sitautionen. Detta vänjer jag mig inte vid … Kram!
Jag håller helt med dig. Jag tycker det är sorgligt att vuxna människor hanterar rädsla genom ren och skär mobbing och elakhet. Det är under all kritik.
stor kram till dig