I dag var jag inbjuden på lunch i stadshuset tillsammans med ett tiotal andra kvinnor och gymnasie och högstadie-elever. Syftet till vår inbjudan var att mötas och tillsammans förhoppningsvis skapa ett samtal som kan leda till något mer. Vilket även var något jag snabbt var tydlig med att fråga. “Då var det jag igen med mina jobbiga frågor..” log jag när jag ännu en gång tog ton och denna gången vände mig mot Andrea Hedin, oppositionsborgarråd i Stockholm, som hade bjudit in oss till lunchen. Jag ville veta agendan och jag ville framförallt veta om det skulle bli något mer av vårt möte eller om det var en läglig “kvinnolunch” på internationella kvinnodagen. För visst ser det bra ut när politiker samlar kvinnor och pratar om viktiga frågor.
Missförstå mig rätt nu. Det ÄR skitbra att vi kvinnor samlas i offentliga miljöer och tillsammans försöker påverka. Men vi får inte glömma bort att de som ska finnas med på dessa möten/tillställningar är männen. För vi kommer tyvärr inte komma dit vi vill om inte männen är med och för men framförallt HÖR samtalet och engagerar sig. Rektorer, politiker, ledare, föräldrar, samhällspåverkare. Alla dessa män måste förstå att deras engagemang och arbete är ett måste för att vi ska komma framåt. Vi måste ställa krav och framförallt kräva att ansvar tas. Och detta höll alla med om, inte minst Andrea. Ansvaret börjar hemma och fortsätter sedan upp i skolan, genom arbetslivet och i samhället runtomkring oss.
Jag har chansen att nå ut, påverka och framförallt göra min röst hörd genom min plattform. Jag föreläser i skolor där jag har en chans att påverka och driver ett stort kvinnligt nätverk. Jag coachar både kvinnor och män och har suttit med i olika paneler samt skrivit krönikor och haft möjlighet att göra min röst hörd på flera olika sätt. Ventilationsluckan har blivit en del av mitt uppdaterade content som har påverkat många att agera och framförallt förändra sin situation. Jag vill nyttja den kraften och framförallt möjligheten jag har att kunna påverka. Och att sitta i ett rum med dessa drivna tjejer från olika skolor och kvinnor som jobbar i samma bransch som mig men som brinner för olika hjärtefrågor som berör kvinnorätt gör mig oerhört stolt. Jag vill göra mer. Det finns en urkraft som får mitt hjärta att vibrera och blodet att rusa. Det finns en urkraft som ursinnigt svajjar i vinden och påminner oss alla om att kvinnor har alltid rätt.
Alltid rätt till sin egna kropp.
Alltid rätt till utbildning.
Alltid rätt till att bli hörda.
Alltid rätt att få vård/hjälp.
Alltid rätt till lika lön.
Alltid rätt att göra egna val.
Alltid rätt att leva.
Så, gratulera mig inte för min snippa. Fråga mig istället vad du kan göra för att rätten ska stärkas. Agera.