Det är intressant det där hur det kan svänga. Från att ena dagen misstro sig själv och undra vad fan det är man egentligen håller på med till att nästa dag smida små planer om en nästa års tävlingar medan man simtag efter simtag plöjer fram genom en grumlig sjö någonstans i Bromma.
Jag har tränat mindre denna veckan. Dels för att jag tävlar på lördag och har enligt schemat varit tvungen att halvera passen och köra mer vila. Men dels att jag helt enkelt har velat koppla bort träningen lite. Det har varit mer fokus på häng med vänner, restaurangbesök, powernaps i soffan under kvällarna medan avsnitt efter avsnitt av House of Cards har rullat samt betat av lite punkter som inte har legat högst på priolistan under tidigare veckor på jobb. Jag börjar få tillbaka min glöd, jag har mer studs i stegen, blicken är skärpt och jag fått tillbaka min inre gudinna som står och twerkar inombords och ger alla jävlar som jag helt inte diggar ett mental finger.
Det känns bra. Jag är på banan igen. Det var bara en liten mini-kris. Och fan, nu när jag tänker efter så var den jävligt bra ändå. Den behövdes.
Simpasset igår med Nathalie och Amanda var precis så härligt som bilder visar. Vattnet var varmt (nästan för varmt med våtdräkt) och vi hade bra flyt i simningen. Jag beslöt mig att lägga mig bakom och hitta en rytm utan att bli stressad av att de andra simmade lite fortare än mig. Fokuserade istället på att hålla en kontrollerad andning, leka mig fram i olika tempon och hela tiden hitta tillbaka till rytmen och navigationen. Vi hade en uppmätt slinga med 3 olika bojar med mycket svängar vilket var bra då jag behövde träna lite på att hålla rätt kurs. Efter 1950 meter tackade jag och Amanda för oss och begav oss hemåt igen, Nathalie och hennes kille stannade kvar och körde ett extra varv. Ett litet triathlonpar det där. Gullegull!
Jag var så oerhört glad när jag satt på tunnelbanan hem. Det pirrade i kroppen och jag längtade med varenda fiber i min kropp efter att stå där i Jönköping och höra startskottet gå.
Det enda jag kan tänka på nu är ”nu ska vi har roligt, nu jävlar blir det åka av”.
Yepp.
Tuut tuut!
2 svar till “Grumligt vatten och 1950m innehållandes en känsla av att det faktiskt går.”
Vad härligt med en sån bra känsla! Ser fram emot ett inlägg om själva loppet 🙂
Sen har jag ett önskeinlägg! Har blivit VÄLDIGT sugen på att skaffa mig en cykel men har ingen aning vilken typ man ska ha? Skulle du inte kunna lägga upp en cykelguide med tips för vad man ska tänka på och några bra exempel?
Tack på förhand och tack för en härlig blogg!
Det kan jag ordna! 🙂